I natt finns ingen väg tillbaks, ingen alls.

Jag tycker att höst, ja det är fint. Fint hur luften känns krispig igen, fint hur färgerna förändras. Men varje jävla höst så känns det precis lika inuti, en rastlöshet. Jag börjar lyssna på spellistor som rör upp en massa känslor, jag petar i sår, jag blir tröttare. Det känns i benen, dom vill gå åt något håll men jag kan inte hitta rätt väg.

Och det här är bara en känsla som hänger med i all vardag, i lusten, i orken. Jag fungerar bra, jag ser ut precis som vanlig. Lite svartare om det går. Lite som att jag skapar problem som inte finns för att det ska kännas. För att det är någonting med mörkret ute som gör ett mörker i mig.

En del kan se rakt igenom en.

Saker jag gör

mcbess

Kollar på fina bilder, hittar säng, äter choklad, städar, tänker ut projekt, möblerar om i huvudet, funderar på att klippa luggen och pillar mig i naveln.

Saker jag borde göra: plugga (men tänker äh vaddå, två stora arbeten som ska in om två veckor? Meeh, två veckor är ju om typ jättelänge! *in denial*)

Sigge

Och ja, det var längesen jag skrev något om Sigge. Han dök upp på lite bilder för ett tag sen men inte så mycket mer. Anledningen: han bor mest hos sin pappa. Fortfarande.

Det känns ganska off att träffa sitt barn så lite, även om vi pratar i telefon när han inte är här och även fast jag vet att han mår bra.
Från början testade vi varannan vecka. Det funkade inte så himla bra faktiskt, tjugo mil är ändå tjugo mil. Så, han valde att bo med sin pappa (så mycket som man nu kan välja när man är tre bast).

Ibland frågar folk hur jag pallar att inte träffa honom så mycket. Jag vet aldrig vad jag ska säga. För om jag säger att man vänjer sig, så höjs det på ögonbryn. Vänjer sig är väl inte riktigt rätt ordval heller, för ofta känns det som att hjärtat ska brista när han åker hem och man vet att det är lång tid kvar tills vi ses igen.
Samtidigt stannar inte vardagen här, allting rullar på precis lika snabbt och det finns tusen saker att göra. Så det är väl det man vänjer sig vid, att det slutar kännas som att man stannar upp.
Men saknaden bär man nog alltid med sig.

Livet

När man har haft två relativt slitiga veckor som man ändå har klarat av bra för att man har haft något att se fram emot, och den saken inte blir av - den känslan + pms.

Jag har inte ett svart moln över mig, jag är ett svart moln.

Ett avslut

Det tog mig tills nu ungefär, att förstå att mina bebisar, allihopa, har blivit storungar idag. Det började med att jag skrattade åt en sak så mycket att jag började gråta, och sen fortsatte jag att gråta (hej vem har pms?).

Idag tågade Love och Arvid iväg med deras kompis i skolan, alla tre med armarna runt varandra, och när jag sa att jag skulle hämta dom vid ett då skolan slutade så ville dom att jag skulle komma senare så att dom fick vara lite på fritids också.

Och Tuva, hon sprang runt på förskolan och lekte med alla grejer och undersökte varje rum. Hon ville inte hålla handen för, som hon sa det, "Tuva är ett stort barn".

Det här (plus att alla postar bebismagar och bebisbilder på Instagram) har fått mig lite ur balans. Ser jag små bebisar i verkligheten så aaawar jag och säger "tänk att ni har varit så småååå!" och nyper mina barn lite i kinderna.

Men alltså på riktigt, egentligen ser jag ju ljuset i tunneln nu, slutet på småbarnstiden! Livet!

När det händer mycket

Åh min kropp rymmer så mycket tankar och funderingar just nu. Livet håller på att förändras och det känns stort och lite läskigt. För nu har jag i princip varit föräldraledig i sex år (!!!) och nästa vecka så kommer jag att sluta med det. Och jag kommer aldrig att vara det igen. Aldrig någonsin. (fulgråt)

På tisdag börjar Love och Arvid skolan, och just nu går dom runt och vickar på deras lösa tänder som bara den och hoppas på att dom ska trillar loss snabbt.
Samma dag börjar Tuva på förskolan. Och trots att jag har gått igenom det här tidigare så är jag nervös. Kanske just för att det kommer att bli en sån stor omställning.
Det fanns en tid då jag inte såg något slut på småbarnsåldern och nu känns det bara som "vart tog mina bebisar vägen egentligen!?" (mer fulgråt)

Kulturhuset

Gömmer sig för "barnen". Tuva är lite som Leni i Leni är ett sockerhjärta (bra, fin bok), hon är stor nu.

Den högst koncentrerade bokläsarminen.

Rum för barn på Kulturhuset är så himla värt. Man kan busa, upptäcka, klättra, spela spel, skapa och läsa en massa, massa böcker. Om man inte är lite trött samtidigt som en har en massa spring i benen vill säga, för då vill man helst springa så snabbt som dom små benen orkar. En och en halv bok orkade Tuva lyssna på innan det var dags att springa vidare och leka med något annat.
Hon är ett yrväder och jag gillar det.

Sommarkvällar

Just nu är kvällspromenader det bästa jag vet. Vill dra ut på sommaren lite till, liksom pausa hösten. Känner mig inte färdig med sommaren, orkar inte tänka på mörkret.
Så barnen får vara uppe längre, och titta på varje snigel och varje liten smågroda som dom kan hitta. Och jag får lyssna på syrsorna och bländas av solen och allt som fortfarande är grönt.

Loppis och second hand

Fick en förfrågan om att dela med mig av lite bra loppisar, det gör jag gärna!
Stockholm är ju inte världens lättaste att fynda i, men det går.

Jag älskar till exempel Erikshjälpen i Masmo och jag går väldigt sällan därifrån tomhänt. Det var där jag hittade en snygglampa för 40 kronor men det gäller att vara där i ganska god tid. Förra gången missade jag ett fint satsbord och då var jag där precis när dom öppnade. Ibland har man tur, ibland inte.

Myrorna i Skärholmen ligger mig varmt om hjärtat. Överlag kan det vara ganska dyrt men ibland hittar man sjukt billiga grejer som känns så himla otippat billiga när dom vill ha säg 300 spänn för en Ikea-pryl som saknar typ ett ben och som dessutom kostar ca 250kr mindre om man köper den ny.

Och en gång om året, ganska snart faktiskt, så är ju 2 km Loppis här i Stockholm. Vi brukar skaffa barnvakt, åka dit och armbåga oss fram med resten av Stockholm. Det är sjukt trångt men man kan fynda! Har man barn som gillar säg platsdinosaurier så är det en guldgruva! Har kommit hem med det mesta därifrån. Skivback, spegel, Alfonsbok, leksaker, kläder, skor, skateboard eh ja, allt. Tycker man att det är jobbigt med folksamlingar bör man undvika den här tillställningen men jag rekommenderar den varmt om man orkar att trängas.

Mina bästa fynd har jag dock gjort i andra mindre städer och på Blocket.
När jag är i Linköping och hälsar på så brukar jag alltid gå en second hand-vända där, och framförallt så ser jag till att hinna med Kretsboden. Där köpte jag mitt älskade gråvita skåp och en annan gång köpte jag ett gulligt sideboard.

Andra bra ställen:
Sundbyberg - där finns både Myrorna, Stockholms stadsmission och en källare i typ loppisstil som jag inte kommer ihåg namnet på (kanske typ skattkammaren?) på samma gata.
Vårbergs loppis som har öppet varje dag - skumt ställe där man kan hitta precis vad som helst.
Röda korset på Östgötagatan - går alltid vilse när jag ska hitta hit men dom har okej priser.

A girl's gotta eat

God frukost och god mat. Den ser köttig ut, right? Men nä! Det är quornfiléer skurna i bitar och det var så sjukt gott! Ville ställa mig på ett berg och skrika HALLELUJA, lite så.

Bitarna är typ tacos, eller carnitas. Receptet kan man hitta här. ALLA borde äta det här.
Ska göra det här en gång till i veckan pga awesome.