HEJ SJÄLVKLARHET! NEJ JUST DET, INTE FÖR ALLA.

- nina neidenstam

att inte raka sig under armarna är definitivt ett ställningstagande som provocerar men det är verkligen inte den viktigaste kvinnofrågan. ändå är det ungefär det första folk tänker på när man säger att man är feminist. så var det i nian också, att tjejer inte kallade sig feminister för att 1. dom rakade sig under armarna och 2. inte var lesbiska.

jag möter fortfarande kvinnor som tänker såhär i vuxen ålder och det gör mig ledsen. jag vet liksom inte vart dom får det här ifrån, men sen hör jag någon kvinnodebatt och där tas det alltid upp. håret under armarna. samtidigt som kvinnor blir slagna och personalen som ska hantera det, tycker att det är kvinnornas eget fel.

argument som "men vi har ändå kommit långt!" biter liksom inte riktigt på mig. det börjar med att barn inte ens behandlas lika för att några är födda med snippa och några är födda med snopp. vuxna människor som säger 'vi är inte lika. punkt.'. dom har på något sätt missat att vi ändå ska behandlas lika, det trodde jag liksom var grundläggande.

feminism rör upp många känslor.
det blir ramaskri nu när vissa män känner att kvinnor vill roffa åt sig en del av kakan. av deras kaka. den kakan som dom har mumsat på i all evigheters evighet. då är det minsann synd om männen också. att vara man är helt plötsligt att vara utsatt. feminism är ett utstuderat manshat. den gode "jämställdisten" gör entre och står upp för männen. som att det behövs.

för mig är det självklart att vara feminist. jag hatar inte mina barn för det. snarare, jag ger dom en grund av bra värderingar och en bra människosyn. jag lever jämställt med den jag älskar. och, för mig är det en självklarhet att jag är lika mycket värd som män. i dagens samhälle, är jag inte det. för att jag har en snippa. hur fel är inte det?

JAG ÄR MÅLLÖS

alltså katrin zytomierska. jag brukar inte läsa hennes blogg pga pallar ej. men nu, nu trotsade jag mitt bättre vetande och läste monica rejczak svek ringo. läs det gärna, men förbered er själva att gå in i en värld med en vidrig människosyn.

jag tror att katrin missade att man inte kan äga människor.

BARA EN KVINNOSKADA

Jag fick ett tips om att jag borde se Uppdrag granskning - Spricka hela vägen på svtplay så idag tog jag mig tid när Tuva låg och sov.

Nu sitter jag här. Tömd på tårar och så jävla arg. Jag kände igen mig så sjukt mycket i vad som berättades. Hur informationen om vad som faktiskt hade hänt var så väldigt bristfällig. Och tills idag, fyra och ett halv år senare, hade jag inte en aning om att det är så många som drabbas av det.

Det jag blir mest förbannad över är att nu veta att det hade kunnat motverkas så väldigt lätt. Loves förlossning tog lång tid. Han hade banat väg för Arvid, vilket gjorde att Arvid kom ut med fart. Så alltså, hade någon till exempel reglerat farten lite så finns det i alla fall en möjlighet att jag inte hade behövt att få en ruptur. Jag vet inte om någon gjorde någonting i förebyggande syfte. Antagligen får jag aldrig veta.

För någon som aldrig har hört ordet sfinkterruptur så är det svårt att veta vad det faktiskt innebär. Total, grad 4. Är det mycket, är det lite? VAD är det? Jag var så sjukt utmattad av att förlösa två barn och att förlora över en liter blod så det var inget jag forskade vidare i. Det är vanligt att spricka lite vid förlossning. Det är vanligt att man har ont efteråt. Det var ungefär så mycket jag visste.

Och jag skrev förut att jag hade tur, vilket jag faktiskt har haft. Nu när jag har läst på lite om det här så förstår jag att med min skada så hade jag kunnat få det betydligt värre. Samtidigt som jag även förstår att det här inte är slutet, att den kan komma att förvärras.

En kvinnoskada, inte så viktigt. Mannen från socialstyrelsen bara viftar bort det. Och det kanske jag också skulle ha gjort om jag var man.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att kvinnor kommer att fortsätta att drabbas av det här. Kvinnor som kommer att tro att det är fel på dom. Som kommer att lida i tystnad.
Det känns inte okej. Man borde kunna göra något för att påverka den vård man får.

OBS! INNEHÅLLER BEBISBILDER!

kolla så himla ball hon är! hon gillar att sova, spela arkham city och tydligen även hockey. det har hon då inte fått från mig. ett fåtal utvalda har sett mig åka skridskor och dom kan intyga att det ej är en vacker syn. ligger jag inte på isen redan så klamrar jag mig (gråtandes) fast i kanten och släpper inte taget.

och eh, vi håller på och gör om hemma igen. visserligen har stringhyllan stått tom nu i någon vecka eller så. jag har ställt två tomtar där iallafall, men det blev nog bara mer ledsamt än innan.

BÄSTA VÄNNER

håller varandra i handen. och har hemlisar.

DET LÅTER SÅ HÄRLIGT I ÖRONEN

ibland så sitter hon som på första bilden, och pillar lite lugnt med grejer. men alltså, oftast så skriker hon jätteglatt så att det darrar i trumhinnorna. och så slår hon och bankar hon på allt hon kommer åt. gärna med tillhyggen i händerna.

för övrigt, jag skaffade twitter ikväll.

"INGEN GÅR I GÅNG PÅ EN PANELHÖNA MED MUNGIPORNA HÄNGANDE NER TILL SKOSULORNA"

nej, det är klart. tjejer ska skratta och vara glada. vi ska alltid ha nytvättat hår och lukta gott och ibland ska vi vara sexiga i "sånt som är sexigt" och ibland ska vi vara "neutrala" i sportkläder för det är också sexigt. och så länge man är sexig så får man killar och så länge man har en kille så behöver man liksom inte tänka så jävla mycket själv. bara vara mån om hur man beter sig och se till att man inte är stötande på något vis. för tänk om man sårar en man, ja då jävlar blir det andra bullar.
då blir man kallad radikal feminist, vars agenda är att döda varenda biologisk olycka till man som springer omkring där ute.

ja herregud, varför tänker ingen på på männen! varför sätter man inte alltid männen i första rummet för!?
eller hur var det nu igen, hur har strukturen i samhället sett ut dom senaste alla jävla åren ever?

OM JAG SKULLE SKAFFA FLER BARN

dvs om.

jag gillar bebisar. jag gillar barn. jag har aldrig gjort någonting såhär länge som jag är bra på och som jag känner är min grej. jag älskar att vara mamma. och ja, jag kanske hade velat ha fler barn om: 

1. jag hade känt att jag hade haft en massa tid, för barn äter tid och man vill ju liksom att dom ska få den tiden dom behöver tillsammans med bara mig, eller vad man ska säga 

2. en massa pengar, för dom äter pengar också

3. ett stort hus med trädgård

4. osvosv. 

(det vore inte realistisk idag dock.)

andra saker som inte är realistiskt är att jag någonsin kommer att föda vaginalt igen. trots att det senaste gången var uppe på tal för att "det är bäst så", "man kan klara det trots tidigare förlossningsskada", "om bebisen vill komma innan snittet är planerat så vill kroppen det", typ. det vill säga, man KAN klara det, men risken finns att man går sönder mycket mer än den tidigare ursprungsskadan och får läcka bajs resten av livet. det är ju också...kul. att man kan. för att det är värt.

min skada var omfattande men jag hade tur. dom har sagt på sjukhuset att jag kan höra av mig om jag får problem och vill opereras. det där är lite luddigt, och i princip den enda infon jag har fått om ämnet. ring om du vill nåt.

men anyways. jag har skrivit om det förr. hetsen att föda vaginalt.

jag är glad att jag inte är förlossningsrädd. för det är ungefär det fulaste man kan vara verkar det som.

jag var det innan jag skulle föda första gången jag var livrädd. jag såg en sån där video, med en snippa i närbild som födde en bebis och det var ej en vacker syn när jag själv var höggravid. no way jose att två bebisar skulle ut ut min snippa, tänkte jag.

det blev ju inte bättre av att jag läste om en kvinna som dog under sin förlossning och nu var ingen barnets förälder eftersom mamman och pappan bara var sambos och ej gifta. så jävla värdelöst. min dödsångest gick från ca 10% till 100% på någon minut.

hade någon sagt till mig att nej men det är okej, du kan få föda med kejsarsnitt så hade jag säkert nappat. direkt.

men, kejsarsnitt är ingen genväg. dom som är riktigt, riktigt förlossningsrädda och vill välja det, väljer ingen genväg. det är inte smärtfritt att få magen uppsnittad trots bedövning. precis som det inte är smärtfritt att föda trots bedövning.

jag önskar att jag kunde föda vaginalt igen om jag visste att det inte medförde större skador, och det kommer jag aldrig att veta. så därför har jag valt kejsarsnitt. jepp, valt. för jag fick ju som sagt ett val den senaste gången.

hade jag varit livrädd så hade jag velat att jag hade fått göra som jag ville, för det är min kropp. och väldigt sällan är man så utelämnad som vid en förlossning. 

det känns så förlegat att säga att "hjälp finns" och "lite får man väl tåla om man vill ha barn!". okej, tack liksom. 

PRECIS SOM ALLA ANDRA

men ändå inte. och så är det, bara för det finns fortfarande många som tycker att det här inte är rätt. som inte kan förstå hur kärlek kan upplevas olika. att alla familjer inte är mamma, pappa, barn. att kärlek är större än kön. fortfarande liksom.

jag blir rörd när jag ser det här, men samtidigt arg för att det här behöver sägas. man kan ju tycka att vi borde ha kommit längre än såhär.