ÄR NI TILLSAMMANS?

"nej, vi är inte tillsammans. nej, vi bara hänger. alltså jag gillar ju honom och så men...".
sådär lät jag när jag träffade krister. jag lämnade typ knappt hans sida, men ändå så var vi inte tillsammans. jag saknade honom hela tiden när vi inte var med varandra. men nej, vi var inte tillsammans.

jag skrev, jepp skrev, att jag älskade honom. men nej, vi var inte tillsammans. och jag tänkte så många gånger att jag klarar mig själv för jag ville inte bli kär. jag kämpade in i det sista. jag skrev håkan-texter igen, saknade te havs. jag skrev långa rader hanna hirsch, och tänkte på när vi träffades. jag grät när det nästan tog slut. utan att ha börjat på riktigt. fast jag var ju redan kär, men jag höll emot. för jag var så rädd så att det var mer värt att inte bli kär, än att bli det.

jag är ganska jävla tacksam att jag bara helt oromantiskt en dag sa att jag ville vara tillsammans. för det är mitt bästa beslut ever.

KÖPES: OLIVURKÄRNARE

det började i mataffären. krister sa "vi kanske borde ta kalamataoliverna utan kärna" men jag sa "nej men asså, killarna kan runt kärnan nu! det brukar dom ju göra!" och tog utan att tveka dom med kärna. frivilligt.

och idag, ville love ha ca 500 oliver. han ville inte äta runt kärnan. det sa han alltså efter han hade tagit dom här ca 500 oliverna. han sa även "jag vill att du ska skala dom mamma" och tittade på mig med sina stora, stora ögon.
barn verkar veta när dom är oemotståndliga. minst sagt. typ "jag älskar dig för att du är bäst, sneeela skala mina oliver *tindra med ögonen*".

och det slutade ju såklart med att jag skalade dom där himla oliverna.
och olivurkärnare hamnade högst upp på listan över saker att köpa.

TUVA VET PRECIS VAD HON VILL I ALLA FALL

upp och in i diskmaskinen!
men att säga mamma? nej, det vill hon inte. bara pa-pa. mvh/sårad

JAG KOMMER INTE ATT BLI SYSLÖJDSLÄRARE

tänk om jag hade varit lika bra på att blogga som jag är på att säg typ, göra ingenting? (då hade jag varit jättebra alltså.)

jag behöver en sysselsättning, jag försöker fundera ut min grej. vad min grej är. vad jag vill att min grej ska vara. funderar på att lära mig att virka. eller sticka.

sen kommer jag ihåg den där sockan som vi skulle sticka i åttan, den som gav mig ett svagt g i syslöjd den terminen. den som var felstickad redan från början, och som var ca 4 centimeter lång.
kanske försökte jag göra en barnsocka. kanske var det så. eller snarare prematurbebissocka. för det var ungefär så mycket fot som den hade täckt. och egentligen hade den ju inte ens någon botten, så mer som en kroppsstrumpa. åt ett litet djur kanske.
AJA, ni fattar. jag är pysslig men jag har cirka noll tålamod. det ska gå snabbt, det ska bli klart. resultat direkt.

jag gjorde ett "personlighetstest" för att genom konstiga frågor få reda på vad mitt framtidsyrke "borde vara". det blev typ skribent eller artist. och jag fick även veta hur jag är som person på köpet. tänker inte kommentera det resultatet. för så är väl inte jag. eller.
känslan är lite som att läsa ett horoskop och tänka "ja, jo men kanske, kanske är det precis såhär det kommer att bli alternativt såhär det är!". så försöker man relatera. för att hitta det man letar efter. som i mitt fall hur framtiden ska se ut.

ATT PRATA OM DÖDEN

i kväll när love och arvid skulle gå och lägga sig så frågade love om vi (jag och krister) kommer att dö när vi blir gamla. och jag känner inte riktigt att det är någon idé eller ens bra tanke att ljuga för sina barn och säga att man inte kommer att dö och sen vänta med den diskussionen tills dom är äldre. så jag sa ja, vi kommer att dö. men när vi är gamla. och att det är om jättejättemånga år. och att då kommer inte dom vara barn längre. och att vi lever kvar på sätt och vis ändå.
vad säger gossebarnet då? jo, bara att "allt känns så annorlunda nu." och så började han gråta. ett stilla tyst gråt. han fortsatte: "jag kommer att sakna er så mycket och jag kommer att älska er".

det var så svårt att stå emot gråten när ens barn inser att vi inte kommer att finnas för alltid. så vi pratade lite till om det. och när vi slutade så kändes det ändå bra på sätt och vis. och love kände sig tryggare.

vi har pratat lite om det förr. och framför allt hur man lever vidare ändå, efter sin död. i sina barn och barnbarn. och hur man kommer ihåg människor som är döda ändå. jag pratade om när min mormor och morfar dog och om att jag var så ledsen och grät massor, men efteråt så kändes det ändå bra när alla pratade om minnen och när jag mindes alla fina stunder.

det är ju jättestort att få ett grepp om döden. men, det är nog viktigare att kunna prata om döden än att bara undvika att svara och låtsas som om ingenting.

BLOGGBARN

förr så skrev jag mycket om hur jag mådde, om allt random som hände i mitt liv, om kärlek, om vardagen över lag. jag hängde ut mig själv men satte själv gränsen för hur mycket jag ville dela med mig. och det är ganska mycket, att skriva har alltid varit att ventilera. det är en trygg känsla för mig.

jag har skrivit om mina barn sen love och arvid låg i magen. så i fem års tid, från små klumpar som växte i min mage tills idag. jag har skrivit om sigge och om tuva. om förhållanden, om ilska. om kärlek och om värme. glada dagar, mindre glada dagar. min blogg var nästan som bäst under tiden med sorg. för att den hjälpte mig igenom dom dagarna av personligt förfall.

det här handlar om att det skulle vara fel att ha "bloggbarn". att skriva om sina barn, att publicera bilder. att i princip nämna sina barns namn (för tänk vad en pedofil skulle kunna göra om hen visste namnet på barnen!)

jag har lagt upp bilder på mina barn när dom är ledsna. alltså arg-ledsna oftast. som en bild när love är sjukt förbannad för att han ville ha en hel rulltårta för sig själv. han har hela munnen full med kaka och skriker och gråter samt kramar ett fat med rulltårta och har rulltårta ungefär precis överallt. jag tycker inte att det är en utsatt bild. jag skrattar varje gång jag ser den för det är en sån där "kodakmoment" bild. eller som den som jag la upp på sigge för ett tag sen när han är sjukt arg för att han har på sig en mask. älskar den, skrattar så att jag dör när jag ser den.

jag vill ju liksom förmedla livet med mina barn. ups and downs. som det är. inte skriva att lille A och lille L blir 5 år snart. för mina barn är så mycket mer än så för mig.

STAY GOLD PONYBOY PL #5

lite musik till helgen kanske?
i så fall rekommenderar jag STAY GOLD PONYBOY PL #5.

JUMPIN HIGH

det var kul tills sigge trillade ner från sängen.
(han klarade sig bra och blev glad igen två sekunder senare när han fick ost.)

DANCE DANCE DANCE

och så lite musik. man måste börja bra.

SUCH GREAT HEIGHTS

jag fattar inte den här grejen längre. "nästa år ska bli mycket bättre/gladare/mer av allt", i dont get it. jag har också skrivit så många gånger själv, har alltid hoppats på bättre år. men nu, nu känns det bara som att dagarna flyter ihop till en stor massa och hade det inte funnits årstider så hade allting varit precis samma.
min tillvaro är ganska händelselös men mysig och trevlig. ett jämnt mönster; jag är kär och oftast glad. väldigt känslomässig senaste tiden och fulgråter åt allt. och allting är sådär svennigt "lagom".
jag är inte van med det, jag liksom väntar lite att marken ska öppna sig och sluka mig och det kanske händer - världen ska ju gå under någon gång i år sägs det.
men än har inte jag gått under och det är väl det som räknas. att trots alla dåliga dagar så står jag upp nu och vardagen funkar. jag håller ihop, hjärtat håller ihop.
men det var ju ändå jag som hittade lite av styrkan i mig själv och kanske någon annan, det har ju inte så himla mycket att göra med att det blev ett nytt år igen.