Amma din docka

Alltså... är det bara jag som tycker att det här är väldigt creepy?
Jag tycker inte att det är fel att amma och jag tycker inte att det är något som man bör dölja. Jag förstår bara inte meningen med att man ska behöva lära sig att amma ett barn när man fortfarande är ett själv.

Åh Nanna!

Jag rekommenderar varmt det här som kvällsläsning: Hur man botar en feminist.

Bortlängtan

Saknar sommaren. Och det är inte ens så att den här sommaren var speciellt bra eller så, bara känslan av  lite värme och typ som att slippa klä på barnen ca 500 lager kläder, overaller, vantar, mössor, vinterskor. Blir trött av bara tanken.

Och idag har jag längtat bort från Stockholm (gräset är alltid grönare osv). Men så hittade jag den här bilden, och kom ihåg hur fint det är här ändå - på sätt och vis. Känner mig bara lite ensam ibland. Alla bor ju i Malmö, och Malmö känns som på andra sidan jorden ibland. Bara andra sidan av Stockholm brukar kännas långt borta liksom.

Fars dag

Den här björnen fick Krister av mig idag. Det är en Fars dag-present men eftersom jag är sämst på att gå och hålla på överraskningar och hemligheter så jag var tvungen att ge den till honom idag. Den är från Society6 som har massor fina affischer.

"Du vill ju bara vara vild Tuva!" sa hennes storebror till henne, och jag hoppas att det är precis det hon är hela livet. 

Småbarnsåren

Det här med att man inte alltid kommer att vara småbarnsförälder känns så sjukt avlägset trots att Love och Arvid redan är fem och lämnade den perioden för ganska längesen. Den där som pågår mellan 0-3år. När dom liksom inte kan saker som att hjälpa till med grejer.

Just nu tänker jag att det alltid kommer att vara såhär; byta blöjor, värma välling, passa upp, bära osv i all evighet. Det finns inget slut i mitt huvud, men i verkligheten så är det ju inte för alltid.
Sen blir dom stora, större, och börjar bära bort tallriken från bordet och säga saker som är både gulliga och mindre gulliga. Dom kan gå upp utan att nödvändigtvis väcka en och roa sig själva, liksom bjuda på sovmorgon, bara sådär!

När alla är över tre, så kommer jag att gå och sakna allt det här. Jag känner det så himla mycket redan nu. När dom säger typ "Men mamma, jag kan faktiskt göra det där själv!" och man ba "Jahopp, jag...eh...står väl bara här då...".

Ett och ett halvt år, bara sådär!

Sånt är livet

Man skulle kunna säga att jag är i en ganska stor svacka nu. Det märks för att mitt humör går upp och ner hela tiden, jag börjar gråta över ingenting och jag får kämpa med att hålla tillbaka gråten när jag gör vardagliga saker, typ handlar. Jag är arg, ledsen, glad. Känner att saker ordnar sig ena sekunden för att senare känna att allting går under precis nu. Jag har börjat stamma. Jag är aldrig riktigt utvilad.
Jag tänker att jag kan konsumera mig till lycka; köpa nya kläder, klippa mig, och kanske gå ner lite i vikt. Samtidigt så vet jag att det är så sjukt dumt för det skulle inte hjälpa mer än kanske i fem minuter. Jag är ju fortfarande samma person, med samma liv, med samma vardag. Det sitter ju i mig, inte på mig.

Önskelista: Sömn, tid tillsammans, tid för mig själv, tid för barn, ork. Någonting utöver det vanliga.

Tröttsam vardag

"Nej det är ju klart att du inte vill leka med den där bollen. Den har ju fjollfärg!" sa mamman till sitt ettåriga barn som bara tittade på rosa bollen när den rullade förbi honom på golvet.
Och det var säkert PRECIS det som han tänkte: "Ja man får passa sig för att röra rosa bollar, man vill ju inte smittas med bög!"

Från och med er

I kväll, snart fem och ett halvt år efter att Arvid kom ut till mig, låg han och lyssnade på Harry Potter samtidigt som han hade sin arm runt min hals och klappade mig i håret. Och Love låg bredvid sin bonuspappa och var så trött att det sista han pratade om var att han var ledsen för att han inte fick göra snöbollar samt oroade sig lite för att vi kanske skulle glömma bort hans veckopeng.

Från att ha bott i min mage till att bli alldeles fantastiska små människor.