TO THE LAST BREATH OF RECKLESS ABANDON

GO ME! jag känner att det här kommer inte att bli speciellt innehållsrikt men om man skrapar lite på ytan så är aldrig någonting som man tror. och jag, jag kan inte vara den andra, jag måste vara allt eller inget den här gången, för att det inte ska kännas som att det är ett sätt att bara gå vidare en gång för alla, för så är det inte för mig.

jag har druckit lite öl, för att det är gott, för att jag kan ikväll. därför är självpeppen hög och jag ska snart ta mig iväg för att se graveyard. så jag är inte bara mamma, jag är perta också. och musiken jag lyssnar på tar mig tillbaka till högalid och till en backe bakom en kyrka där jag en gång sa att "kärlek är för alltid" och varje gång jag går förbi blå blommor som dom så tänker jag på ringen som aldrig fanns på mitt finger men det behövdes aldrig heller.

DEN GENERELLA KÄNSLAN

om himlen finns är jag förlorad.

EVERYTHING ALL THE TIME

jag tog en paus, en välbehövlig sådan, men nu är jag nog tillbaka. livet är ungefär samma som innan, lite mindre argt, lite mer bara vardag som flyter på, typ dagarna går, det blir ljusare och vi blir äldre.

(i pausen: grubblar och tänker ofta på hur folk ser på mig, jag borde inte bry mig, men jag redogör ändå in i minsta detalj för mig själv hur jag framstår som person. ett tag tänkte jag till och med att jag var tvungen att motverka hur jag uppfattas, ge mig själv lite guldkant eller en ärlig chans att inte tolkas som jag själv känner att jag framstår. men jag ger upp den tankegången, lite halvt, och lever med den lilla ångesten som det medför att skriva om mitt liv. för jag förstår, hur det ser ut, och det gör ingenting, för jag är rätt så nöjd nu. jag brukar väva in ord som jagklararmigjagärstarkjagärbra, och det är verkligen inte sant att jag känner så jämt, men det är nog så det är ändå, på sitt sätt.)

så jag kan fortsätta analysera mig själv, blir rädd för hur andra ser mig, för det är nog okej ändå, orden här är ren självhjälp. gå tillbaka och läsa, komma ihåg känslan och sen radera för att gå framåt eller något sånt. sen om jag uppfattas som en självupptagen, blåst, förvirrad, nerbruten bitterfitta på köpet så kan jag ta det, hoppas jag.

BABYSNUS OCH SOCKERRUS

nyss somnade sigge mot mig, det är inget ovanligt, det brukar han göra. jag satt och tittade på honom, kände hans bebismjukhet mot min kropp, när han sakta slappnade av och flöt iväg. med ena ögat lite halvt öppet brukar han hålla koll på mig så att jag inte ska försvinna (han brukar se ut som en arg full liten pirat som säger j'aaarrrggghh!). och jag tänkte för mig själv att det måste vara bland det mest avstressande som finns att titta på när ett barn somnar. för mitt liv är fyllt av rätt mycket stress nu, så jag har svårt att varva ner.

i natt var jag uppe och gjorde frosting till mina muffins vid tre-snåret. jag är väldigt produktiv så, plus att all ilska jag kände gjorde det värre. där stod jag i bara trosor och rev apelsinskal, skvätte florsocker på hela magen, spritsade och muttrade argt för mig själv. om någon ändå hade filmat mig! sen la jag mig och njöt av en fantastisk liten morotskakemuffin, skickade ett till sms, lite mer sorgset än argt den här gången, sen somnade jag nog i något sockerknarkat rus. vaknade igen vid klockan sex, kom på ett fantastiskt julrim till en julklapp som jag inte har köpt, som jag sedan letade mig fördärvad efter på tusen olika internetshoppar, men aldrig hittade. så vaknade sigge, och nu somnade han alltså om igen.

jag tänkte för mig själv att jag ska ta tillvara på den här tiden, och försöka att inte stressa sönder den. för egentligen, vad gör det om det är lite smuts i hörnen och lite disk på diskbänken, lite ovikt tvätt och lite leksaker på golvet. skitsamma. när love och arvid var små följde jag deras utveckling vecka för vecka, längtade tills nästa steg, typ krypa, gå, prata. men nu känner jag att det inte är så viktigt - allt kommer hända tids nog men ingenting kommer att komma tillbaka.

DET DÄR MED ATT AVREAGERA SIG GANSKA OKONSTRUKTIVT.

jag är så jävla mycket på den så kallade krigsstigen nu så jag borde väl inte ens blogga, för då visar jag väl återigen hur jävla bitter jag är men vafan, någon måtta på beteendet får det väl vara. och jag har liksom gått och jagat upp mig nu, inga fina ord i hela världen betyder någonting, faktiskt, man bevisar saker genom handling och så är det med det. och visst, jag har känt såhär förut, och sen tittat upp med tindrande ögon och bara sett någonting bra, tänkt att eftersom jag betedde mig så risigt tidigare i mitt liv så kanske jag gör det nu också, det kanske är jag som överreagerar på allt. tänk om alla vet det igen, och det bara är jag som inte inser hur mycket som offras, igen.

men faktiskt, det är inte alls som förr. och jag borde banka in det och sluta tindra, sluta vara så jävla tafatt och timid. jag minns det så väl, hur mycket jag ville känna mig levande igen, känna mig lycklig över någonting stort, bara en beröring eller någonting överhuvudtaget, kanske ett eget initiativ att lyssna efter hjärtslag, bara någonting (!) hade räddat mig från det mörker jag kände. och hur jag tröstade dig när du grät i hängmattan och sa att din dröm inte kommer att bli av, när jag visste att drömmen var en anledning, kärleken var en annan. och hur det fick mig att känna. jag såg dig försvinna, mot din dröm, och jag såg mig bli fast i min mardröm, jag trodde inte att jag skulle klara det. och sen, när du föddes, när jag höll dig hos mig, då var det borta, allting mörkt, allting som jag var rädd för, borta. och jag vill egentligen berätta mer, men någonting stoppar mig, fortfarande en känsla av att såra känslor hos någon annan.

och så styrs det upp till en vardag, min vardag, min och sigges vardag, min och love och arvid och sigges vardag. ibland får vi besök, ibland inte. jag klarar det, jag känner mig bara stark i min roll som mamma. sen i min roll som mig själv så bara vacklar jag fast jag vet att jag har rätt. och fan, jag kan inte hålla på såhär. jag känner att antingen så sätter jag ner foten eller så förlorar jag mig själv.

varför i hela jävla världen ska det vara så socialt accepterat att vara frånvarande bara för att man är pappa? herregud jag får sjukt mycket skuldkänslor bara av att tänka på att lämna sigges sida nu, att göra någonting för mig. sen vet jag ju att jag måste göra det om jag vill kunna vara en bra mamma och inte kollapsa en vacker dag av utbrändhet. (och nu menar jag inte att jag inte känner precis samma ångest inför att inte vara med love och arvid, det är bara att jag vet att dom har det fantastiskt bra hos deras underbara pappa). men jag har skrivit om det förr, hur andra ser på det. typ MEN HERREGUD ÄR DU INTE MED DITT BARN, LIGGER DET OCH DÖR NÅGONSTANS KVINNA! varför är det knappt någon som tycker att det är konstigt att det bara är jag som är med mitt barn i vanliga fall? "fin skola? jamen dåååså, då förstår jag!". för nu är det ju så, att skolan antagligen inte skulle ligga kvar, den skulle antagligen försvinna efter ett år eller två och aldrig skulle chansen komma tillbaka senare. precis som ölen och kiren och allt annat som är lite mer viktigt.

jag ska åka bort på nyår, utan sigge. jag ska åka ända till freakin malmö. och det är konstigt. och jag ska dricka, det är också konstigt. borde jag inte vilja vara med mitt barn, varför hatar jag mitt barn för, han kommer att bli så orolig, hur kan jag göra något sånt mot honom! lämna honom, överge sitt eget barn! vilken kvinna!

nej fan, nu känner jag att jag börjar spåra ur så jävla fett mycket. jag brukar inte ens svära, inte så mycket i skrift iallafall, men idag, ja idag så orkar jag fan inte. gör det du tycker är viktigt, så gör jag det som jag tycker är bäst för sigge. sen kan orden hagla över mig, fina som fula, men om sigge bara ska ha mig så får han ha det också. punkt.

SÅ MYCKET KÄRLEK

idag är jag välmående. jag känner inte av det där onda, nej, för i natt någon gång runt tjugo över tre då sigge brukar vakna, kom jag på hur löjligt det är att vara ledsen (eller inte att vara ledsen, men att jag är ledsen). så låg vi där i sängen jag och sigge, han nöffade i sig mat och jag luktade på hans kattungelukt, saknade storkille-lukten och tänkte att jag är nog ändå, trots allt, lite den lyckligaste tjejen i världen för att jag är mamma till dom tre finaste barnen.

och det ska jag försöka tänka på varje gång mitt hjärta vill överge kroppen och varje gång min säng känns stor och kall av ensamhet. jag ska försöka tänka på love och arvid när dom vägrar att lägga sig för att dom vill spöka lite till, och hur sigge låter när han ligger och bara tittar och viftar med armarna. för det händer rätt så ofta att jag känner så, att jag längtar efter lugn och ro och någonting som känns tryggt. men vi är ju rätt så trygga ändå, för vi har ju varandra.

jag orkar inte slösa fler timmar på att ha ont i hjärtat, och även fast jag antagligen kommer att göra det, så finns det så mycket mer. som en legogubbe i mjölkglaset, eller en stor bajs på golvet. lite kräks på tröjan eller bara en stor kram och en puss. små saker som är ingenting men som får mig att le och känna mer glädje över att vara vid liv, och ha det här livet, än någonting annat.

DET DÄR MED ATT SÄTTA ORD PÅ KÄNSLOR

johan thurfjell

jag bara kände att herrejävlargudjebus vad jag önskar att det hade varit jag som hade skrivit det. mina svamliga ord om kärlek är ingenting om man jämför.

HAN SER UT SOM EN GROTTONDING UR MARIOS FINA VÄRLD I SIN HJÄLMMÖSSA OCH MED SINA BULLKINDER

lilla bullen sover mest fortfarande, när han är vaken gillar han att äta, bajsa och att se funderad ut när händerna flyger förbi ansiktet. han blir tre månader snart. känns galet.

HELLO LJUVA BITTERHET ELLER LIKNANDE

jag har varit bitter alldeles för länge. jag tog ett par stora klunkar must och sa till mig själv att det är dags att rycka upp sig, att lägga ner allt det här. att bara sluta. det verkar krävas mer än must för att bli bättre, funderar på en kvälls frigörelse med lots and lots av alkohol, bra musik och dans. för det är jag värd. och så ska jag börja göra saker bara för mig själv och sluta vara alla andra till lags. dom enda jag vill göra allt för gör jag redan allt för. det krävs typ en ärta till hjärna för att lista ut vilka det är.

JAG KANSKE BORDE TA DET

jag behöver någon som kan känna sina känslor, som kan sätta ord på dom och som inte bara behöver fylla upp något tomrum för det som borde vara. jag kan inte leka familj längre. det är inte rättvist mot någon av oss.

kanske blir det så för att love och arvid behöver en "pappa" när dom är hos mig lika mycket som dom behöver en "mamma" när dom är hos joel. kanske har det blivit så för att love och arvid älskar alla och ser bara gott i folk. kanske för att du trots allt är fantastisk med dom, och något i mig säger att det här är fint, det är såhär det borde vara. men jag kan inte fast jag kanske borde kunna, bara leva på det där fina som vi har när vi är med varandra och sen ta vad som helst när vi inte är det.

vi är antagligen 'tryggare' bara vi fyra, och vi behöver aldrig vara rädda för att halveras igen. för jag känner att jag tog ifrån love och arvid deras trygghet och det får jag leva med resten av mitt liv, men då kan jag iallafall kämpa för att ge den till dom nu, även om det innebär att jag får vara ensam. för när jag går med dom går jag aldrig isär. det är alla dagar utan som dödar mig inifrån. man vänjer sig aldrig. tomhet är tomhet som aldrig försvinner.

det finns ingenting, men jag är ändå ganska bekväm att ha nu, för med mig blir det inte tomt och det blir mindre komplicerat. och att jag inte orkar, det märks knappt.

jag klarar inte av mellantinget. jag är hellre ingenting än substitutet.