IVE GOT SUNSHINE IN A BAG

förresten, jag är faktiskt glad ibland också. inte bara ledsen, förbannad och uppgiven.

OM DET BARA KAN FÅ VARA ÖVER

hela jag ligger på is. jag har börjat på hundratals blogginlägg som bara hamnar som utkast och där ligger dom och är skyldiga, svider och talar om känslor som inte känns. men just nu, just nu känns det.

jag är bara så trött. jag känner att jag borde kunna få lämnas i fred, få stå utanför. sluta känna mig så delaktig i något som jag inte vill ta del av. det kunde ha slutat för över ett år sen men det har bara pågått. det blev bättre. under sommaren var det bra, allting sköttes i princip som det skulle tyckte jag, tills jag fick samtalet som vände det till att jag fortfarande är en del. och jag vill inte, men ingenting kan förändra dåtiden. vi kan inte radera våra val, man kan inte plocka bort fem år och säga att det inte räknas längre för att dåtiden inte ser ut som nutiden. för den tiden, dom fem åren, dom finns i största grad.

jag önskar att det bara hade varit så lätt som att bryta kontakten, men när det inte går, så önskar jag bara att det hade kunnat vara på ett annat sätt. jag orkar inte ha ont i magen, tassa på tå, rädd för konsekvenserna av ett handlande som står bortom mig.

och jag kan åter igen inte göra någonting, för det här är en bild av mig som har växt fram hos någon som aldrig har känt mig. och antagligen, så var den bilden så jävla rätt ett tag. för man ska inte vara med i/om någon/några annans/andras uppbrott. så visst, jag kan säga att jag var ett jävla helvete att tas med ett tag. och vise versa.

just därför var det så viktigt att vi tog ett moget beslut att få hjälp att reda ut våra skillnader och problem med varandra, vilket vi också gjorde. jag kände att jag kunde lägga det bakom mig. det var då det tog slut för mig. då ville jag bara koncentrera mig på att få till det så bra som möjligt för dom som inte kan bestämma själva hur det ska vara.

och ändå, sitter jag och gråter, över ett förhållande som inte är mitt. fortfarande. allt jag gör är fel på något sätt, småsaker blir enormt uppförstorade utan att jag inte ens vet om det och sen får jag höra det på omvägar. det har alltid pratats om mig, så jag är van, men nu kan jag inte ta det längre.

så, jag gör slut.

jag separerar igen. från två den här gången, inte en.

min närvaro kommer alltid att finnas där, det är inget som går att ändra på. men låt mig få stå utanför. dra inte in mig i det. för jag begravs. jag vill bara vara i fred från bråk. jag vill bara ha min familj. för jag kanske inte har en ring, men jag har faktiskt en familj ändå, och vi är lyckliga nu. vi kanske inte är en kärnfamilj, och vi har saker som vi jobbar på, men vi är en familj precis som alla andra.

jag försöker inte att få tillbaka det som en gång fanns, för det finns inte längre.

FÖR ATT JAG TYCKER ATT JAG HATAR VÄLDIGT MYCKET

jag har helt enkelt ingen inspiration, jag har försökt så många gånger, börjat och sen suddat ut. och jag hatar det, för jag älskar att skriva. istället begraver jag känslor och ja, vi får väl se när psykbrytet sker. det ligger där i bakgrunden och darrar, igår bubblade lite upp men jag avfärdade det som pms och somnade.

jag hatar när love och arvid måste lämna mig, vilket var en rätt bidragande faktor igår till att jag började skjuta ner alla i min närhet, och det värsta är väl att dom är så nära men vi ses bara när det är "mina veckor". jag hatar hela grejen. jag spyr liksom galla över det, att dela. det finns inget värre.

det gör inget att arvid vaknar innan sex på morgonen och vill att jag ska leka direkt och är väldigt bestämd att vi ska kolla på djurena (madagaskar) för femhundraelfte gången på två dagar eller att love skriker om han inte får som han vill för han kan minsann visst själv och vet precis hur saker och ting ska skötas och yadiyadiyada. jag hatar att gå i från dom på dagis och veta att det kommer att dröja fyra dagar tills vi ses igen.

så är det, och jag hatar att jag aldrig kommer att kunna förändra hur det är.

TO THE LAST BREATH OF RECKLESS ABANDON

GO ME! jag känner att det här kommer inte att bli speciellt innehållsrikt men om man skrapar lite på ytan så är aldrig någonting som man tror. och jag, jag kan inte vara den andra, jag måste vara allt eller inget den här gången, för att det inte ska kännas som att det är ett sätt att bara gå vidare en gång för alla, för så är det inte för mig.

jag har druckit lite öl, för att det är gott, för att jag kan ikväll. därför är självpeppen hög och jag ska snart ta mig iväg för att se graveyard. så jag är inte bara mamma, jag är perta också. och musiken jag lyssnar på tar mig tillbaka till högalid och till en backe bakom en kyrka där jag en gång sa att "kärlek är för alltid" och varje gång jag går förbi blå blommor som dom så tänker jag på ringen som aldrig fanns på mitt finger men det behövdes aldrig heller.

DEN GENERELLA KÄNSLAN

om himlen finns är jag förlorad.

EVERYTHING ALL THE TIME

jag tog en paus, en välbehövlig sådan, men nu är jag nog tillbaka. livet är ungefär samma som innan, lite mindre argt, lite mer bara vardag som flyter på, typ dagarna går, det blir ljusare och vi blir äldre.

(i pausen: grubblar och tänker ofta på hur folk ser på mig, jag borde inte bry mig, men jag redogör ändå in i minsta detalj för mig själv hur jag framstår som person. ett tag tänkte jag till och med att jag var tvungen att motverka hur jag uppfattas, ge mig själv lite guldkant eller en ärlig chans att inte tolkas som jag själv känner att jag framstår. men jag ger upp den tankegången, lite halvt, och lever med den lilla ångesten som det medför att skriva om mitt liv. för jag förstår, hur det ser ut, och det gör ingenting, för jag är rätt så nöjd nu. jag brukar väva in ord som jagklararmigjagärstarkjagärbra, och det är verkligen inte sant att jag känner så jämt, men det är nog så det är ändå, på sitt sätt.)

så jag kan fortsätta analysera mig själv, blir rädd för hur andra ser mig, för det är nog okej ändå, orden här är ren självhjälp. gå tillbaka och läsa, komma ihåg känslan och sen radera för att gå framåt eller något sånt. sen om jag uppfattas som en självupptagen, blåst, förvirrad, nerbruten bitterfitta på köpet så kan jag ta det, hoppas jag.

BABYSNUS OCH SOCKERRUS

nyss somnade sigge mot mig, det är inget ovanligt, det brukar han göra. jag satt och tittade på honom, kände hans bebismjukhet mot min kropp, när han sakta slappnade av och flöt iväg. med ena ögat lite halvt öppet brukar han hålla koll på mig så att jag inte ska försvinna (han brukar se ut som en arg full liten pirat som säger j'aaarrrggghh!). och jag tänkte för mig själv att det måste vara bland det mest avstressande som finns att titta på när ett barn somnar. för mitt liv är fyllt av rätt mycket stress nu, så jag har svårt att varva ner.

i natt var jag uppe och gjorde frosting till mina muffins vid tre-snåret. jag är väldigt produktiv så, plus att all ilska jag kände gjorde det värre. där stod jag i bara trosor och rev apelsinskal, skvätte florsocker på hela magen, spritsade och muttrade argt för mig själv. om någon ändå hade filmat mig! sen la jag mig och njöt av en fantastisk liten morotskakemuffin, skickade ett till sms, lite mer sorgset än argt den här gången, sen somnade jag nog i något sockerknarkat rus. vaknade igen vid klockan sex, kom på ett fantastiskt julrim till en julklapp som jag inte har köpt, som jag sedan letade mig fördärvad efter på tusen olika internetshoppar, men aldrig hittade. så vaknade sigge, och nu somnade han alltså om igen.

jag tänkte för mig själv att jag ska ta tillvara på den här tiden, och försöka att inte stressa sönder den. för egentligen, vad gör det om det är lite smuts i hörnen och lite disk på diskbänken, lite ovikt tvätt och lite leksaker på golvet. skitsamma. när love och arvid var små följde jag deras utveckling vecka för vecka, längtade tills nästa steg, typ krypa, gå, prata. men nu känner jag att det inte är så viktigt - allt kommer hända tids nog men ingenting kommer att komma tillbaka.

DET DÄR MED ATT AVREAGERA SIG GANSKA OKONSTRUKTIVT.

jag är så jävla mycket på den så kallade krigsstigen nu så jag borde väl inte ens blogga, för då visar jag väl återigen hur jävla bitter jag är men vafan, någon måtta på beteendet får det väl vara. och jag har liksom gått och jagat upp mig nu, inga fina ord i hela världen betyder någonting, faktiskt, man bevisar saker genom handling och så är det med det. och visst, jag har känt såhär förut, och sen tittat upp med tindrande ögon och bara sett någonting bra, tänkt att eftersom jag betedde mig så risigt tidigare i mitt liv så kanske jag gör det nu också, det kanske är jag som överreagerar på allt. tänk om alla vet det igen, och det bara är jag som inte inser hur mycket som offras, igen.

men faktiskt, det är inte alls som förr. och jag borde banka in det och sluta tindra, sluta vara så jävla tafatt och timid. jag minns det så väl, hur mycket jag ville känna mig levande igen, känna mig lycklig över någonting stort, bara en beröring eller någonting överhuvudtaget, kanske ett eget initiativ att lyssna efter hjärtslag, bara någonting (!) hade räddat mig från det mörker jag kände. och hur jag tröstade dig när du grät i hängmattan och sa att din dröm inte kommer att bli av, när jag visste att drömmen var en anledning, kärleken var en annan. och hur det fick mig att känna. jag såg dig försvinna, mot din dröm, och jag såg mig bli fast i min mardröm, jag trodde inte att jag skulle klara det. och sen, när du föddes, när jag höll dig hos mig, då var det borta, allting mörkt, allting som jag var rädd för, borta. och jag vill egentligen berätta mer, men någonting stoppar mig, fortfarande en känsla av att såra känslor hos någon annan.

och så styrs det upp till en vardag, min vardag, min och sigges vardag, min och love och arvid och sigges vardag. ibland får vi besök, ibland inte. jag klarar det, jag känner mig bara stark i min roll som mamma. sen i min roll som mig själv så bara vacklar jag fast jag vet att jag har rätt. och fan, jag kan inte hålla på såhär. jag känner att antingen så sätter jag ner foten eller så förlorar jag mig själv.

varför i hela jävla världen ska det vara så socialt accepterat att vara frånvarande bara för att man är pappa? herregud jag får sjukt mycket skuldkänslor bara av att tänka på att lämna sigges sida nu, att göra någonting för mig. sen vet jag ju att jag måste göra det om jag vill kunna vara en bra mamma och inte kollapsa en vacker dag av utbrändhet. (och nu menar jag inte att jag inte känner precis samma ångest inför att inte vara med love och arvid, det är bara att jag vet att dom har det fantastiskt bra hos deras underbara pappa). men jag har skrivit om det förr, hur andra ser på det. typ MEN HERREGUD ÄR DU INTE MED DITT BARN, LIGGER DET OCH DÖR NÅGONSTANS KVINNA! varför är det knappt någon som tycker att det är konstigt att det bara är jag som är med mitt barn i vanliga fall? "fin skola? jamen dåååså, då förstår jag!". för nu är det ju så, att skolan antagligen inte skulle ligga kvar, den skulle antagligen försvinna efter ett år eller två och aldrig skulle chansen komma tillbaka senare. precis som ölen och kiren och allt annat som är lite mer viktigt.

jag ska åka bort på nyår, utan sigge. jag ska åka ända till freakin malmö. och det är konstigt. och jag ska dricka, det är också konstigt. borde jag inte vilja vara med mitt barn, varför hatar jag mitt barn för, han kommer att bli så orolig, hur kan jag göra något sånt mot honom! lämna honom, överge sitt eget barn! vilken kvinna!

nej fan, nu känner jag att jag börjar spåra ur så jävla fett mycket. jag brukar inte ens svära, inte så mycket i skrift iallafall, men idag, ja idag så orkar jag fan inte. gör det du tycker är viktigt, så gör jag det som jag tycker är bäst för sigge. sen kan orden hagla över mig, fina som fula, men om sigge bara ska ha mig så får han ha det också. punkt.

SÅ MYCKET KÄRLEK

idag är jag välmående. jag känner inte av det där onda, nej, för i natt någon gång runt tjugo över tre då sigge brukar vakna, kom jag på hur löjligt det är att vara ledsen (eller inte att vara ledsen, men att jag är ledsen). så låg vi där i sängen jag och sigge, han nöffade i sig mat och jag luktade på hans kattungelukt, saknade storkille-lukten och tänkte att jag är nog ändå, trots allt, lite den lyckligaste tjejen i världen för att jag är mamma till dom tre finaste barnen.

och det ska jag försöka tänka på varje gång mitt hjärta vill överge kroppen och varje gång min säng känns stor och kall av ensamhet. jag ska försöka tänka på love och arvid när dom vägrar att lägga sig för att dom vill spöka lite till, och hur sigge låter när han ligger och bara tittar och viftar med armarna. för det händer rätt så ofta att jag känner så, att jag längtar efter lugn och ro och någonting som känns tryggt. men vi är ju rätt så trygga ändå, för vi har ju varandra.

jag orkar inte slösa fler timmar på att ha ont i hjärtat, och även fast jag antagligen kommer att göra det, så finns det så mycket mer. som en legogubbe i mjölkglaset, eller en stor bajs på golvet. lite kräks på tröjan eller bara en stor kram och en puss. små saker som är ingenting men som får mig att le och känna mer glädje över att vara vid liv, och ha det här livet, än någonting annat.

DET DÄR MED ATT SÄTTA ORD PÅ KÄNSLOR

johan thurfjell

jag bara kände att herrejävlargudjebus vad jag önskar att det hade varit jag som hade skrivit det. mina svamliga ord om kärlek är ingenting om man jämför.