LOVE & ARVID FÖR ALLTID

jag funderar seriöst på att börja gå till en psykolog. det är väl 2000-talets mode i guess. det är inte så att jag känner mig ledsen eller att världen kommer att gå under men det vore fint att ha någon att prata med förutom sig själv. för jag har slutat skriva ner allting på papper och istället skriver jag här men det är ju galet censurerat för att inte göra någon ledsen, arg eller upprörd.

det är ju inte så att vi går igenom lite just nu. och jag har ett jobb som jag trivs med men som jag kanske måste fundera över för att jag känner att familjen är viktigare och jag märker på love och arvid att dom känner av min och joels separation trots att vi försöker få det att fungera som vanligt. men dom märker det, alltså att något inte är som vanligt. och när jag är hemma med love och arvid så märks det ännu mer att dom behöver mer än det dom får just nu. jag räcker inte till när jag arbetar. jag förstår verkligen inte hur andra får ihop heltidsarbete med dagistider osv. både jag och joel har tider som inte passar dagis alls. dom gillar inte oss, vi är inte som dom andra föräldrarna som lämnar sina barn vid halv 9 varje morgon och hämtar dom vid 3 på eftermiddagen. och nu är det prat om att dela upp dagarna ännu mer och jag vet verkligen inte hur det ska gå ihop. det går inte ihop. jag kan inte hämta mina barn vid halv 9 på kvällen, jag kan inte ändra mitt schema, jag kan inte göra någonting alls för att det ska bli bättre.

just nu suger det. och allt är ovärt. förutom dom där små killarna som ligger och sover i rummet brevid. och dom förtjänar det bästa. jag har tid för mig sen, just nu behöver dom mig.