tisdag, oktober 01, 2013

I natt finns ingen väg tillbaks, ingen alls.

Jag tycker att höst, ja det är fint. Fint hur luften känns krispig igen, fint hur färgerna förändras. Men varje jävla höst så känns det precis lika inuti, en rastlöshet. Jag börjar lyssna på spellistor som rör upp en massa känslor, jag petar i sår, jag blir tröttare. Det känns i benen, dom vill gå åt något håll men jag kan inte hitta rätt väg.

Och det här är bara en känsla som hänger med i all vardag, i lusten, i orken. Jag fungerar bra, jag ser ut precis som vanlig. Lite svartare om det går. Lite som att jag skapar problem som inte finns för att det ska kännas. För att det är någonting med mörkret ute som gör ett mörker i mig.

En del kan se rakt igenom en.