Totoro

Just nu har detta lilla barn ett enda mål om dagen, att få se Toto(ro) så många gånger som jag tillåter. När vi försöker se något annat, typ Bolibompa på morgonen, så gråter hon tills jag byter till "Toto!".

Och kolla på henne liksom, hon är ju glädjen själv!
Såhär sitter hon i 1 timma och 22 minuter. Om det inte är lite läskigt, då brukar hon krama min hand. Hur som helst, det är en fantastisk film så jag klandrar henne inte. Jag har ju sett den cirka 500 gånger, antagligen mer.

Hjälp oss!

Vad kan man hitta på med barn, 1 och 3 år gamla, när man inte känner sig hurtig nog att ge sig ut i regn/storm? När det regnar åt sidan så tänker jag att det visst finns dåliga väder och inte bara dåliga kläder.

Hursomhelst, trolldeg äter dom upp. Rita tycker dom är kul, men inte hela dagen-kul. En koja har vi också gjort. Jag tänker pyssel, för det känns roligt för mig också, men jag kommer på cirka noll saker att pyssla med som båda skulle gilla. Om någon sitter inne på bra pysseltips så dela gärna med er!

Roa oss!

Söndag!

En värd söndagsmorgon. Pärlplattor och memory, lite lek i nya cirkustältet och superhjältemasker.

Ett sätt att spendera en fredag.

Förstår ni hur många svordomar som den nya headern resulterade i? Många. Men jag gjorde den själv (med lite hjälp från Krister...)!!! Och okej. Det kanske inte är ett Photoshop-mästerverk men vafan, jag lärde mig aldrig hur det funkade pga bodde utan dator från 16-21 års ålder.

Nu tänker jag belöna mig själv med ett bad och godis.

(Haha, alla barn har samma frisyr på bilderna upptäckte jag precis!)

Hemma hos

Såhär såg det ut hemma idag efter att jag hade knuffat alla leksaker på golvet ur bild. Jag är glad att jag köpte det där skåpet och att den inte hamnade på min "saker som jag borde ha köpt men struntade i pga random dålig anledning så att jag måste älta om det"-lista. För det finns en sån. Och den är lång. Väldigt lång.

Nu är det slut på bebisar

För ett tag sen (det känns som igår) så låg hon mest och sprattlade i sin vagn. 

Och nu så sitter hon helt plötsligt och ritar och nynnar samtidigt. Det slog mig att jag inte har någon bebis i hemmet längre! Bara en drös med småbarn och snart även skolbarn.
Sålde även spjälsängen idag efter 5 år. Det här är nog för mycket förändring för en dag faktiskt, nu får allt ta och lugna ner sig lite.

Håll till godo

Im sticking with you

"Mamma jag vill gå neeeer, mamma jag vill bara springa i väg och titta liiiiite på tidningarna lovar att inte försvinna, mamma vad står det på filmjölkspaketet? mamma oj jag råkade trampa på tomaten, neeeej jag vill inte ha det där! mamma, kan vi få lite choklad? mamma, är det här godis? mammamamma jag gillar inte banan!"

Dom kunde inte rymma men det kunde inte jag heller.

3 av 4

Jag finns på Instagram, för er som inte redan vet det. @monoperta

Saker jag har svårt för del 511.

Jag har ju lite svårt med en del grejer. Som att sitta nära någon annan. Då menar jag inte sitta på tuben-nära utan nära när man nuddar varandra hela tiden. Jag menar så nära man kan sitta utan att sitta i knät på någon. För det har jag inga problem med, det är det här sitta bredvid men jättejättenära som är jobbigt. Det liksom kliar i kroppen, och nästan skaver. Alltså inte varje gång, men då och då.

Sen jag fick barn är det här någonting som jag fått bearbeta. Massor.
Barn gillar ju det där med extrem närhet. Dom verkar liksom vilja smälta ihop med en. Jag gillar såklart att ha dom väldigt nära, det är bara närhet på olika sätt.
Typ: soffan är tom men ändå så ska dom sitta halvt på en. Ha en liten fot inkilad i sidan på en och gnugga sina armbågar mot en. Klättra lite, använda håret som lian, korva sig.
Det kan kännas en smula jobbigt, men nu när jag tänker efter så kanske just det är jobbigt för alla.

Listan

Jag är manisk, verkligen manisk, när det kommer till listor. Jag skriver listor överallt. I varje anteckningsblock här hemma finns det listor, på avrivna lappar finns det listor, på tomma kuvert finns det listor. Älskar när man får stryka något på listan, något som man har gjort klart. Eh, neeeerd.

Fostrar en listnörd vid min barm.

Listan resulterade i det här. Nu måste jag måla väggen pga tusen hål. Samt ha ångest över att det nog var lite bättre innan. Eller så har jag inte vant mig bara. Det är mos def mer praktiskt såhär, nu får alla barnens pysselsaker plats i köket.

På den höga hästen

När Love och Arvid var små så jobbade jag på Arlanda. Tillsammans med mig så jobbade två ensamstående mammor, dom var lite yngre än mig och brukade prata om deras vårdnadstvister med barnens pappor. Jag kommer ihåg att jag kände, att det där kommer ALDRIG att hända mig.
Då klättrade jag upp på min höga bra förhållande-häst och kände mig lite bättre. För att jag hade lyckats, för att vi hade det bra. Jag var trygg. JAG var bra. Varför kunde inte andra klara något som var så himla lätt liksom?

Och egentligen var det ju inte ens lätt för mig då, men jag tänkte nog ganska många gånger att det var det trots att jag var ledsen ganska ofta. Kände mig trött och väldigt ensam.

Hur som helst, jag tänker att det är lätt att döma innan man vet hur det kan bli. Att sitta på den där höga hästen och inte förstå alls, och det är ju inte så konstigt om man inte krisar.

Jag stod framför en stor uppgift att bli mamma, en ännu större när jag fick veta att mitt första barn var två barn. Och på slutet av förhållandet var jag ingen bra mamma. Jag tänker tillbaka på stunder då jag var sjukt självisk och satte mig själv i första rummet. Får värsta ångesten av det. Vill ofta gottgöra för det fortfarande trots att jag vet att jag bara inte riktigt kunde hantera krisen som det faktiskt var att separera. Det var ju också något nytt igen. Att bli ensamstående.

Nu med Tuva så känner jag en så sjuk gemenskap i föräldrarollen. Krister kompletterar mig, han stöttar mig och framför allt så finns han där. Han kommer hem från jobbet och tex leker konstant med Tuva tills hon ska gå och lägga sig. Efter maten kan jag till och med sätta mig ner och datta en stund när han och Tuva badar. Bara en sån sak! Jag förstår om det kanske inte låter som mycket, men det gör en så stor skillnad att känna att man delar på allting. Att man vill få ut samma grej av att ha barn.

Hade jag känt så från början så kanske jag inte heller hade förstått varför folk som skaffar barn inte klarar att fortsätta sitt förhållande. Nu förstår jag precis.

The force is strong

Idag var jag och Tuva på BVC. Där konstaterades att Tuva är ett mycket klokt barn som kan stapla fyra klossar på varandra och säga kokodil om krokodil. Samt klappa sin mage och peka på sin navel och välta tornet som hon byggt så att BVC-kvinnan fick krypa in under sitt skrivbord för att hämta den. Och så fick hon en spruta. Jag var nervös pga förra gången hon fick en spruta så grät hon i hundra år.

Hur som helst, hon bara tittade på sprutan, gjorde typ en sån här min D: och sen så rynkade hon på näsan och ingenting mer hände. Hon ba "det där har man väl gjort förr, no biggie!". Hon är så mycket tuffare än jag.

Ikväll ska vi ha barnvakt. Ska se Vånna Inget , trängas med lite folk och sen gå hem igen. Så himla välbehövligt. Kanske borstar jag till och med håret för den här tillställningen, den som lever får se!

Ps. Igår tjuvringde Sigge mig när han skulle ha legat och sovit egentligen. Han hade tassat upp och snott Anders mobil när Anders var i köket. Så himla gulli och busig!

En dag så ska jag också ha det såhär.

Tittade på Crazy, Stupid, Love igår. Jepp, romantisk komedi. Och jepp, jag grinade. En hel del faktiskt. Och så var Ryan Gosling med = automatiskt bra. Hur som helst, i slutet av filmen så spelades en så himla bra låt som jag försökte komma på vart jag hade hört förut. Och så kom jag på det.



Från det här bröllopet. Och ja, det kanske känns lite skumt att sitta och titta på helt okända människor när dom gifter sig och ba AAAWWWW *grina*! Men alltså kolla. Aaaww-faktorn är stor. Och allt är så himla fint. Framkallar akut vill gifta mig nu-känsla.

I've got 99 problems

Jag är liksom inte alltid glad och det är ingenting som jag hymlar med. Därför känner jag att jag inte riktigt litar på människor som försöker visa upp en sida som bara är glad/positiv/lyckad precis HELA tiden. För alla känner ju, alla har problem. Inte jämt och ständigt såklart, men aldrig ALDRIG heller.

Som kärlek.
Jag har ju skrivit om all trasighet som bor i mig. Om det som hände senast. Jag och Krister.
Och det är så mycket bättre nu, trots att det fortfarande känns ibland. Jag kommer på det vid konstiga tillfällen. Minns känslan. Tvivlar. Faller tillbaka.
Nu har jag dock kommit till en punkt där jag kan ta mig ur det. När jag tänker på hur vi har det idag så känns det så avlägset, nästan inte som på riktigt. Som att det vore år sen det hände.
Hur som helst, jag ser inte det som vi har nu som mindre värt på grund av det. Jag tog mig vidare. Vi tog oss vidare. Det är inte perfekt, men vi älskar varandra.
Om vi skulle känna att vi behövde hävda att vi alltid är lyckliga för alla andra precis hela tiden, då skulle jag nog börja bli orolig. Kärlek är ingen uppvisning liksom.

Om mitt ghetto

Vänliga hälsningar från betongen.

Jag har ju nämnt det någon gång, att jag älskar min förort. Vårberg, bara namnet gör att folk rynkar på näsan och tänker betongklump, mord, rån, ungdomsbrottslingar och kamphundar. Det är ett "sånt där" område. Jag tänker att dom nog syftar på något som dom ej vill säga pga så får man väl inte säga i det här (jävla pk-feminist) landet längre. Hur som helst, varför skulle man vilja bo i ett ghetto?

Jo, det kan jag tala om för dom som undrar och tycker att det finns dåliga och bra områden. Där jag bor, har jag ca fem minuter till en badstrand. Jag kan gå fem minuter och komma ut i skogen. Jag kan låta mina barn leka ute med sina kompisar utan att oroa mig. Det är naturdelen och barnvänligheten. Sen gillar jag att mina barn får en nyanserad uppväxt. Där alla inte är kritvita och där människor kommer från olika ställen, har olika bakgrunder och att det inte är någonting konstigt med det. Det är liksom ingenting att vara rädd för.

Jag tänker inte att vi har det sämre här. Jag är inte rädd.
Folk har sagt till mig, att jag borde flytta härifrån. Till något bättre ställe. Dock vet jag inte vad ett bättre ställe är, om det är där folk tjänar bättre? För jag har lärt mig att rika områden dras med ganska mycket skit också, men där pratas det inte om det på samma sätt för varför skulle man? Som att problematik försvinner med rikedomar. Som att pengar = bättre människor på något sätt. Så var det väl ändå inte riktigt va?

Monday blues

Kramas, kramas, kramas och torkar tårar. För er gör jag vad som helst.

Till exempel; knyter handen och sväljer hårt.

Jag önskar att det vore vi jämt.

Lite BF tack.

Det här med att vintern börjar närma sig, det känns så himla mycket i mig. Tuva vaknade tjugo i sju i morse och jag trodde att det var mitt i natten. Mörkret, så jävla värdelöst.

Och det här med att vara hemma med barn. Alltså, det är jättefint men ibland funderar man på om man är galen/håller på att bli galen.

Jag längtar lite efter vuxna saker, som att kunna äta en hel måltid utan att behöva resa sig, stressa, bli halvdöv osv. Eller att gå på toa utan besök av barn och dinosaurier som biter en i rumpan. Saker som att kunna ligga still och göra ingenting, saknar det väldigt mycket och har ingen som helst förståelse för folk som gnäller för att dom slappar. Liksom vafan, det är ju det BÄSTA som finns! Bara att få välja själv när man ska gå upp är ju sjukt lyxigt.

Nej om man kanske skulle ta och unna sig en dejt snart... En utan barn.

P.S

Grejen som jag läste.

Försöker vara så bra jag kan

Förra veckan hade jag någon slags vision om att jag skulle börja skriva här varje dag igen, lite som min skunkdagbok på nytt. Sen ba eh nej, blev förkyld men inte sjuk på riktigt, ingen feber, ingen däckad-känsla, bara halvdäckad, men ändå så att man klarar av saker och liksom inte får vara speciellt ynklig. Bara ta en halstablett och hoppas på att bli helt frisk.

Det kan vara mörkret också. Somnar framför tvn vid halv tio, har gjort det i över en vecka nu. Drömmer om helg och att få vara med barnen tillsammans. Hitta på saker. Inte känna sig som tråkiga mamman. Och det är inte ens som att dom små kräver speciellt mycket, känner mig ändå tråkig.

Idag hade vi picknick uppe på Vårberget. Flög med Loves drake, drack varm oboy, åt mackor ur burk. Konstaterade att det var kallt, blåsigt och att vi borde ha ätit picknicken nedanför berget istället för mitt på.

Sen efter middagen så satt jag och försökte komma någonstans med naturkunskapen (satt och läste ordet fotosyntes ca 100 gånger samt förfärades över hur många delar en växtcell innehåller) och Love satt och ritade. Började gråta pga fina teckningar med fiskar och blommor och lite för att jag läste en deppig grej på Facebook om genus. Tänkte på hur mycket jag vill skydda mina barn från könsroller och hur jag kommer att få kämpa med det hela tiden pga andra vuxna människors idiotiska tankar som dom för över till sina barn och som barnen tar med sig. Jävla föräldrar som planterar osäkerhet i sina egna barn.

När jag var ung, eller ja, för ett par år sen.

Satt och läste lite i min egna blogg (jupp) och förstår inte hur jag ORKADE ta mig igenom allt gammalt. Gud, nu känns det som att hjärtat går sönder av minsta grej, kanske kändes det så förut också. Kanske, eftersom jag skrev mycket mer då, så bearbetade jag allt mycket bättre än vad jag gör idag? Igår räckte det med ett namn som liknade ett annat namn för att luften skulle ta slut. Det här vinglandet måste upphöra snarast.

All dressed up, got nowhere to go

Så känns det lite. Varje morgon är ju densamma. Jag vet inte vad jag vill göra men jag tänker att mitt bakande den senaste tiden säger mig att jag vill börja i skolan igen. Pratade lite om det igår med Krister, att jag borde börja igen. Samtidigt så är jag rädd att jag inte ska tycka att det är kul när det blir något som man "måste" göra. Att det kommer att ta bort det roliga med det hela. Antagligen inte, men det är ändå något jag tänker på, för vad ska jag bli då? Och så tänker jag att jag kanske borde veta precis vart jag vill vara i livet nu, för att jag inte vet det liksom.

Helst av allt vill jag nog bara ha ett jobb att gå till just nu.

Grattis på dagen, bullen!

Åh eh, jag hoppas att jag inte framstår som att jag ba "åh tröttnar på alla så himla snabbt, kan alla sluta vara så tråkiga när i rule". Det var inte så alltså, orkar bara inte träffa den här personen. Andra personer är snälla och fina liksom, dissar ej alla.

Hur som helst, känner mig ganska bra idag. Eftersom gårdagen var ganska crappy större delen av dagen så känns det fint när Tuva och Sigge leker så himla bra med varandra och skrattar och busar massor. Och så bakar vi bullar, eller mest jag. Det är ju ändå kanelbullens dag. Har blåbärspaj och jordnötskakorsmet i kylen men alltså som sagt, det är ju kanelbullens dag, då ska man ju liksom inte fira med en paj eller en kaka.

Helst hejdå för alltid.

Jag känner att jag väldigt sällan är ute och rör på mig, alltså i Stockholm. Hänger mest här i Våris/Skäris. Och ändå, dom två gångerna jag har tagit mig någon annanstans, två helt olika ställen, så lyckas jag se en människa som jag inte har träffat eller sett på flera år.

Ni vet, ibland träffar man någon som verkar rolig och så känner man sig intresserad, ganska mycket tillochmed. I typ två veckor - sen börjar man irritera sig på allt. Och verkligen på ALLT. Sättet personen skrattar på, sätter personen klär sig, man upptäcker grejer som typ att egentligen är hen världens tråkigaste. Man kan typ inte ens förmå sig att LÅTSAS skratta åt hens skämt.

Han var i alla fall så för mig då. Träffade honom ganska mycket under en kort period, sen sa jag typ något om att det inte funkade längre, kanske (antagligen) elakt, och slutade träffa honom och slutade svara på hans sms.

Ibland tänker jag att det kanske är jag som är en hemsk människa som känner så. Men mest tänker jag att jag inte vill råka träffa honom pga awkwardness.

Matglädje

Alltså den här dagen började så himla dåligt pga drömmer alldeles hemska mardrömmar, och känslan hänger sig kvar när jag vaknar och ett bra tag. Sen gick jag och Tuva ut och plockade blåbär och lingon och tittade på lite hundar och förskolebarn. Efter det så deppade jag ett tag till, sen vände det helt och nu känns det så himla mycket bättre. Lagade sjukt god mat också (jepp, nu kommer ett recept till...).

Först när jag skummade igenom det här receptet så tänkte jag typ mmm, det här låter gott, det ska jag testa! Så jag lagade och testade och det var liksom som om alla smaker höll varandra i händerna och dansade runt, ungefär så gott. Och kålrot, det är ju så sjukt gott att göra i ugnen!

Receptet hittar ni här: Hösttallrik med rosmarinrostade rotfrukter, kikärter och fetaost. Jag gjorde en dijonvinägrett också och det rekommenderas, för det var sjukt gott till.