I've got 99 problems

Jag är liksom inte alltid glad och det är ingenting som jag hymlar med. Därför känner jag att jag inte riktigt litar på människor som försöker visa upp en sida som bara är glad/positiv/lyckad precis HELA tiden. För alla känner ju, alla har problem. Inte jämt och ständigt såklart, men aldrig ALDRIG heller.

Som kärlek.
Jag har ju skrivit om all trasighet som bor i mig. Om det som hände senast. Jag och Krister.
Och det är så mycket bättre nu, trots att det fortfarande känns ibland. Jag kommer på det vid konstiga tillfällen. Minns känslan. Tvivlar. Faller tillbaka.
Nu har jag dock kommit till en punkt där jag kan ta mig ur det. När jag tänker på hur vi har det idag så känns det så avlägset, nästan inte som på riktigt. Som att det vore år sen det hände.
Hur som helst, jag ser inte det som vi har nu som mindre värt på grund av det. Jag tog mig vidare. Vi tog oss vidare. Det är inte perfekt, men vi älskar varandra.
Om vi skulle känna att vi behövde hävda att vi alltid är lyckliga för alla andra precis hela tiden, då skulle jag nog börja bli orolig. Kärlek är ingen uppvisning liksom.