När klumpen växer

Jag kan känna, att jag har rätt att säga nej. Att säga när det inte känns bra. Tystnaden bara växer, ibland är du hundra mil i från mig och förstår ingenting, absolut ingenting. Jag pratar tysta ord, kanske, jagvetinte, dom hörs inte i alla fall. Och tystnaden växer mer.

Ljudet av sms som inte kommer har känts förr, men just nu kanske allra mest. När du väljer, så väljer du inte mig. Och du ser det inte ens, kanske ser du det?
Och jag hörs inte.

Varje dag med er är ett äventyr

 

Vet ni, vid 02.23 och 02.33 för 5 ÅR SEN (!!!) så föddes världens bästa tvillingar. 5 år!
Och det är som jag har sagt tusen gånger, att tiden går så himla snabbt. Men fatta, för fem år sen hade dom andats luft i ett par timmar och var små gulliga skrynkliga degklumpar och från det så har dom lärt sig sitta, krypa, stå, ta sina första stapplande steg, lärt sig äta själva, klä på sig själva, dansa, sjunga, skriva sina namn, blivit kära, sagt dumma mamma, sagt jag älskar dig osv i all oändlighet.
Dom har utvecklat egna personligheter och dom har blivit roliga, charmiga, gulliga små-stor-killar. Fem år som har flugit förbi och innehållit en massa lycka. Jag är så glad att jag har er i mitt liv Love och Arvid.

Det är nära nu

Jag känner på mig att hon snart kommer att släppa min hand. Hon tog åtta steg i söndags.

Lite mer kalas

Det blev många Star Wars-paket också. Blivande nördar, det känns mycket bra.

Om kärlek

Det är så med mig, att jag verkligen tror på kärlek trots allt. Jag har känt många gånger att vafan, nu ger jag upp och flyttar ut på landet och bor i min egen lilla värld. Att jag aldrig ska älska någon igen. Och alltid när jag tänker det så dyker någon upp som rör om min tillvaro igen, på det där bra pirrande sättet. Just nu känner jag lite fuck it igen (trots att jag inte vill men det är så himla svårt) och jag jobbar med min känslomässiga bergochdal-bana varje dag.

Jag såg det här klippet på Facebook i morse, och insåg precis att det är nästan 6 minuter långt.



Jag grät från början till slut.

Tårtan med stort T till blivande femåringarna

Love och Arvid älskar Star Wars så en Stormtrooper-tårta på deras 5års-kalas var givet!

Barns jobb är ju att leka

Ibland äter vi muffins mitt på dagen. Vi tittar på film eller spelar tv-spel. Ibland klättrar vi i skogen och springer alldeles för snabbt ner för backar. Ibland åker vi skateboard och ibland målar vi teckningar. Det byggs med lego, det äts grus och springs barfota. Ibland stannar vi uppe längre än läggdags, för att det är helg, för att vi vill mysa. För att vi kan, och för att vi vill.

Och visst, vi har regler också. Dumma mamma skriks det när jag säger att man måste. Dumma mamma, men sen blir det gjort. Ganska snabbt faktiskt. Och då var det inte så hemskt eller så jobbigt. Och då kanske mamma inte ens är så himla dum längre. Då kanske det var ganska skönt att lägga sig, och ganska mysigt att bara läsa en saga och sen somna.

Det är bara så himla skönt att veta att man faktiskt inte alltid MÅSTE utan bara kan vara precis som man vill. Dom kommer inte att bli vilda. Vi förstör dom inte, vi bara låter dom leva lite också.

Den här veckan kom sommaren på riktigt

Och vi har varit ute och plockat både maskrosor och liljekonvaljer, haft picknick med pannkakor och hallongrädde, gått på långpromenad, klättrat i småberg och bestigit Vårberget med utsikt över hela Stockholm. "Man kan nästan se hela vägen hem till pappa!"

Bästa kompisar

Alltså mitt hjärta smälter.

Man kan ju alltid tro att man känner någon

Trots att jag har en "personlig blogg" delar jag ju inte med mig precis av allting som jag tänker och känner. Inte ens allting som händer. Ofta skriver jag om saker som bäst när dom är jobbiga för mig, för att det är mitt sätt att komma över det värsta.

Och när det kommer till kärlek så kan man döma andra bäst man vill. Är mest less på att höra att man borde veta bättre, tänka, analysera. Det är liksom inte för mig, jag -känner- kärlek.
Om man är en sån som känner kärlek istället för att tänka ut 5års-planer för ens förhållande som ska följas till varje punkt, så visst, man kanske skrapar sina knän. Och alla vet, jag har gjort det tusen gånger, minst. Blivit kär, krossats, gråtit, blivit kär, krossats, gråtit och blivit kär igen. Att krossas kan ju vara fler saker än att gå sönder, man kan krossas av kärlek som man ville ha men som har gått förlorad i alla bråk och trots att man ville att kärleken skulle kunna fortsätta så går det inte att fortsätta, för att allt som man ser är bitterhet.

Jag vet inte om det är folk som är säkra på sig själva och som har allting uttänkt och tryggt som snackar om att man ska känna varandra, att man ska vara säker. Jag vet faktiskt inte hur dom här personerna fungerar eftersom jag inte är så själv. Är man någonsin säker?
För mig är det är ungefär samma sak som att om man skaffar barn när man är över 35 så är man automatiskt en bättre förälder, för att man är "trygg" då.

Man kan se på mig och se kaos. Tycka att man känner mig och tycka att jag borde tänka på mina barn. Jag tänker ALLTID på mina barn, så mitt största fel är väl att jag inte kan se in i framtiden.
Innan det som hände så skrev jag inte så mycket om min relation och det var för att jag var så jävla kär och kände mig just precis sådär trygg. Jag hade ju kunnat ha en blogg som handlade om det, och varje dag fanns det en nytt inlägg: "Hej bloggen, jag är så jävla kär. Hejdå!". Det är inte riktigt jag bara.

Nu försöker jag igen. Det är inte alltid lätt, men jag gör det på grund av kärlek.

Långhelg

Eftersom jag är föräldraledig just nu så är ju lite varje vecka långhelg för mig men det är ändå lite speciellt med långhelg. Och nu är sommaren här på riktigt för jag har gått i t-shirt utan att frysa.

I lördags var vi i fruktparken med Tuva och det tyckte hon var superkul. Och idag har jag och Tuva varit ute och gått och hållit varandra i handen (!!!) och plockat liljekonvaljer, maskrosor och tittat på gatlyktor och hundar.

I morse började jag nästan gråta när jag såg nya Ica-reklamen. Eh, pms. Jag ba "åh, hoppas att mina kiddos ser mig som en förebild när dom blir stora huhuhuhu!" och kramade om barnet i min famn lite extra.

Vi lekte hipster, det var kul.

Frukost med ett trumsolo

Det är galet vad hon har blivit stor snabbt, tänkte vi, nu när hon äter sin frukost själv. Sekunden efter så vände hon på muggen med yoghurt i och körde ett trumsolo. Och kolla så sjukt nöjd unge vi fick!

Lyckan Johansson

Hittade den här idag för 35 kronor. Jag blev superglad, men gladast blev nog Tuva.

När är rätt ålder att separera?

Vi skaffar barn, och separerar. Barn förändrar mycket. Det gör dom verkligen. Man upptäcker nya sidor av varandra som inte är lika tydliga när man inte har någon annan att bry sig om än sig själv.

Och om man känner att man inte vill leva tillsammans längre när man har barn, när är rätt tid att separera? Ska man stanna i ett förhållande för att man har barn? För att barn inte mår bra av varannan vecka och yadiyadiyada i en för tidig ålder? Är det bättre att stanna? Att leva olycklig? För det om något går ju ut över barnen. Man fuckar inte up sina barn bara för att man väljer att separera.

Vi kanske ger upp för snabbt. Jag kan känna det ibland, att jag kanske borde ha tänkt över mina val. Sen om jag tänker vidare på det så är det mer hur det avslutades som jag ångrar. Jag är ju relativt lycklig som jag har det idag, och jag kan inte säga hur mitt liv hade sett ut om jag hade valt andra vägar.

Jag kan inte heller säga hur det hade påverkat mina barn om jag hade gjort annorlunda. Ibland måste man göra svåra val som påverkar barnen när man är förälder. Det betyder inte att det måste skada barnen. Alla barn är individer som fungerar olika. En del tar kanske jättehårt på det, och en del mår bra. Som förälder så försöker man väl ändå liksom fixa det som är bäst för ens barn utifrån det man har?

I början när jag och Joel flyttade isär så bodde Love och Arvid kvar på samma ställe och jag och Joel flyttade runt, allt för att det skulle vara så normalt för barnen som möjligt. Sen efter ungefär ett halvår så flyttade Joel en gård bort och Love och Arvid började bo varannan vecka innan dom var två år.
Nu bor Joel på andra sidan stan, typ i alla fall, och Love och Arvid bor fortfarande varannan vecka hos mig.
Och trots separation i tidigt ålder så mår dom bra, tänka sig!

Och jag och Anders då, vad ska man säga? Början var svår, nu är det bra. Vi har aldrig haft en "normal" mammapappabarn-relation. Vi är vänner med barn. En del tycker att det är konstigt, en del gör det inte.
Sigge bor mer hos sin pappa än hos mig just nu. Förhoppningen är att Sigge ska vilja bo här lika mycket sen, men just nu så trivs han bäst hos sin pappa och då får han bo där. Vi skypear så ofta vi kan, dvs nästan varje dag. Och tänka sig, Sigge mår också bra!

Tuva är den enda av mina barn som jag har på heltid.
Men mina barn är alltid mina barn, oavsett var dom än befinner sig. Jag slutar inte att vara mamma. Tuva är inte mer mitt barn än Love, Arvid eller Sigge och jag har aldrig fått känslan av att dom skulle tycka annorlunda.

Lilla nappligan

Och i Norrköping

...springer Sigge omkring och gullar sig för fullt. Men imorgon kommer han hit!

Alla andra var suddiga för att vi skrattade

Egentligen så var vi ju mycket gladare än vad det ser ut som.

Run like the wind

Jag förstår inte varför jag slutade springa när jag väl började. Nu minns jag nästan bara hur jobbigt det var i början, inte hur bra det kändes redan efter första veckan när jag orkade längre och längre hela tiden. Det är något befriande med att röra sig snabbt, allting rinner av en. Tyvärr håller det inte i sig så länge. Tur att man alltid kan springa lite till då.

Jag borde börja igen.
Jag har en miljon saker som jag vill springa bort.

Jag glömde att säga förut, att ni är så jävla starka, alla ni som orkade förlåta. För mig kommer det tillbaka när jag tror att jag har blivit hel. Hur orkade ni? Kommer man till en gräns när det bara vänder? Kommer den här värdelösa känslan aldrig tillbaka då?

Ettårskalaset

 

Igår var det ettårskalas! Hur fort har inte det här året gått egentligen? Och hon har blivit en så himla fin, glad, bestämd och rolig unge!

Sista bebisdagen

För ett år sen. Imorgon blir hon småbarn.

Allt är gott när man är bebis

Idag var jag och Tuva i en skogsdunge nere vid vattnet och plockade vitsippor.

Vitsipporna hade det inte lätt.

Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen

Det ligger någonting i det som jag skrev när jag var full (som jag raderade pga pinsamt). Jag fick dock inte riktigt fram det jag tänkte eller känner, i grund och botten handlade det väl om förlåtelse. Att se framåt, inte bakåt. Att se vad man vill ha. Att våga lita på oss igen. Känner mig ganska där. På sätt och vis.

Mvh PINO

Okej, dör lite pga pino. Alltså på riktigt, swag???
Jag fick lida idag för igår, så jag har sonat min fylleblogg.

Första maj-tågade med min lilla jordgubbe idag, trots bakis, och det var mycket fint.
Nu ska jag fortsätta skämmas. Hejdå.