Jag förstår inte varför jag slutade springa när jag väl började. Nu minns jag nästan bara hur jobbigt det var i början, inte hur bra det kändes redan efter första veckan när jag orkade längre och längre hela tiden. Det är något befriande med att röra sig snabbt, allting rinner av en. Tyvärr håller det inte i sig så länge. Tur att man alltid kan springa lite till då.
Jag borde börja igen.
Jag har en miljon saker som jag vill springa bort.
Jag glömde att säga förut, att ni är så jävla starka, alla ni som orkade förlåta. För mig kommer det tillbaka när jag tror att jag har blivit hel. Hur orkade ni? Kommer man till en gräns när det bara vänder? Kommer den här värdelösa känslan aldrig tillbaka då?
1 kommentar:
Jag är en av dem och ja minnet kommer tillbaka men alltmer sällan ochför varje gång blir det mindre smärtsamt. Vill han att det ska fungera tar han ältandes, smärtan och den hopplösa känslan om och om igen.
Skicka en kommentar