Instagram

Finns på Instagram nu - @monoperta.

Som det borde vara för oss

Jag har sagt det förr, jag säger det igen - jag tror på kärlek. Jag tror att kärlek kan vara lite vad som helst, det behöver inte vara ett monogamt förhållande mellan man och kvinna. Det är liksom inte själva konstellationen som räknas, utan känslan. Känslan av att vilja dela sitt liv med någon, eller några, eller alla, eller ingen. Att man vet hur man vill ha det, och vad man vill få ut av det.


Jag har för höga tankar, får jag höra, för att allting kan inte vara bubblande, romantiskt och bra hela tiden. Och jag säger tru dat, men det kan vara på lika villkor. Och det kan vara bra om man känner sig trygg, och jämställd. 


Att vara älskad av den/dom som man vill leva med, är liksom lite grundläggande. Man kan omöjligt älska varandra lika mycket hela tiden, livet ut, men man kan ge varandra en trygghet i att man kommer att finnas där när det behövs.

Dom här två älskar varandra, på gott och ont.

Den här månaden är barnschemat lite annorlunda, och i helgen har bara småttingarna varit här. Båda är snoriga och lite off. Så, idag har det knuffats, leksaker har blivit slitna ur händerna, hårtussar har flugit, tårar och snor har forsat, och så lite mer knuff och tårar. Hela morgonen. Då kan det vara skönt att komma ihåg, hur fina dom är tillsammans för det mesta.

Såhär fina.

127

       

Var på Parkteatern med Tuva och Krister. Vi tittade på 127 (tills Tuva bajsade och vi var tvungna att gå hem för att vi hade glömt blöjorna hemma. Smart.). Det var en grym föreställning, det vi hann se. Min förort <3

Ibland låter barn.

Har spenderat ett par dagar ute på landet, såklart regnade det mest vilket var lite trist men jag åt en jättestor glass med en munk på och dog lite halvvägs, hur som helst var det väldigt gott.

Igår när jag, Love och Arvid åkte hem så hade vi världens bästa tågresa. Vi åkte ganska sent, vid fem ungefär, men dom satt tysta och rara hela resan och tittade på lego-film och åt godis. Dom bråkade en gång, och det lyckades jag lösa på cirka en minut. Det här är alltså en resa på ca 20 mil, plus resvägen från landet till stationen.

Väl framme i Stockholm och på väg hem på tunnelbanan så fick Love ett utbrott på mig för att jag höll honom i handen när vi gick på tuben = Love vägrade sitta på sätet och la sig under sätet istället. Jag fattade ju liksom att han var sjukt trött, för han får bara sånna utbrott när han är trött eller hungrig.

Hur som helst, han låg där under sätet och skrek lite då och då "SLUUUUTA MAAAMMMAA!" = classic Love när han är trött. Vid Gamla stan hade han sin peak och sen började han lugna ner sig vid Slussen men låg fortfarande kvar under sätet. Vid Maria torget så gick det av ett medelålders par som hade suttit bredvid oss från Gamla stan, och då säger mannen "Lycka till med den där jävla ungen i framtiden!" precis när dörrarna öppnas och han ska kliva av. Liksom okej, i get it, man kan störas av barn på tunnelbanan, det är okej. MEN, det är så jävla fegt att säga sånt precis när man går av, liksom, jag hade gärna tagit en diskussion med honom, nu hade jag ingen chans att säga något förutom att typ sitta där med öppen mun.

Och Love kröp upp i min famn då, för han hörde ju också vad det där mannen sa, så han blev ju ledsen. Och för att bättra på det hela så att det en full gubbe i närheten och skrek på ryska åt oss, han blev väl liksom störd i sitt himla jätteviktiga ärende han hade, dvs åka tunnelbana full. Jag sa (okej, jag var inte trevlig här alls, så "sa" är nog en underdrift) att han kunde byta plats om han blev störd, eftersom det fanns massor platser. Han blev tyst resten av resan i alla fall.


Liksom, hallå, vad hände med medmänskligheten? Ofta det känns okej att lacka ur på ett okänt barn, eller ett barn över huvud taget? Eh nej.

Så är det ju fredagen den 13:e.

Åker tåg genom Sverige ENSAM, vilket faktiskt är mycket trevligt.
Nu var ju i och för sig tåget var en timma försenat och jag är trött pga väntat på kall perrong. I regn, och åska. Jättemycket åska. Som jag hatar. Och blir rädd för. Mycket rädd. Skickade på riktigt ett sms till Krister och skrev att jag älskar honom, i fall att.

Kan det vara lego? Eller en bil? Eller en strumpa?

Roliga lekar mina barn har för sig:

1. Säga "Mamma, sääääg!" i befallande ton helt random om något som dom bara måste få veta, och när jag säger att jag inte vet vad jag ska säga så skriker dom "Mammmmmma, sääääääg då!" ungefär 500 gånger.

2. Gömma saker bakom ryggen och så ska jag gissa vad dom har bakom ryggen - och gissar jag fel, vilket händer 100% av gångerna så skriker dom "Alltså mamma, försök, gissarå!". Och jag gissar givetvis fel igen, och så fortsätter det.

3. Säga "Maaammmaaaa, maaaammma, maaaammmmma!" cirka en miljon gånger i rad och sen när jag säger ja så säger dom typ "hej" eller "va?" eller "nej det var inget mamma".

Hur många av dessa lekar som jag gillar - cirka noll.

Den kassa självbilden

Någonstans, så började jag tänka massor på mitt utseende, och allting som saknades. Kanske för att jag vägde mycket mer än vad jag brukar väga, och för att min kropp har förändrats av att vara preggo.

Det finns alltid någon som ser bättre ut, och som verkar ha allt. Och jag vet ju, att det inte är så. För dom flesta har en ganska keff självbild. Och det är ju inte så himla konstigt med tanke på att vi matas med hur det är att vara perfekt och vad man ska göra för att nå dit, och att man ska nå dit, annars är man = fail. Man ser sig i spegeln och ser saker som mos def ingen annan ser, och allting som hade kunnat vara "bättre". 

Jag har kämpat med att vända det ganska länge, och jag är långt i från där än. Jag kanske aldrig kommer att vara där. Men jag är på ett ställe där jag kan se på mig själv utan att se en formlös, grå degklump och se vad jag gillar istället. För det är okej att gilla sig själv, och att duga som man är.

Jag är faktiskt så himla stolt över min kropp som har pallat att bära fyra barn, om någon tycker att jag ser konstig ut på något sätt så kan dom suga mina hängtuttar.

Kallt vatten och glada barn

Tuva badade i sjön idag för första gången i sitt liv, det var näst intill omöjligt att få upp henne ur vattnet när hon väl hade kommit i.

Jag har ju hört att man inte ska bada med barn som är så små, och vissa menar att barn under 3 (!!!) år inte ska bada utomhus i så kallt vatten som det faktiskt ändå är.

Själva kör vi lite på känsla, Tuva protesterar (minst sagt) om hon är missnöjd.

Äpplet faller inte långt från trädet

Förutom att vi är rätt så lika så gillar vi typ samma saker. Som choklad, och tatueringar.

Lite bilder från förmiddagen

Jag kommer aldrig att ångra det här

Alltså det här med att racka ner på folk som skriver på internet? Typ bloggar är inte på riktigt, du borde vara mer glad, tänka på det här och det där, vara såhär och såhär.

När jag skriver, så skriver jag för att dela med mig. Det är inte alltid så himla spännande jämt, för den som läser. Men, jag är glad och så jävla tacksam, att jag har skrivit om mitt liv sen jag var liten. Jag har massor gamla dagböcker. 


Jag har världens sämsta minne och måste skriva lappar om jag ska komma ihåg någonting, oavsett hur viktigt det än må vara. Säger till Krister cirka hundra gånger om dagen "påminn mig om att jag ska yadiyadiyada". Hade inte min mamma styrt en kalender åt mig så hade allt varit en himla röra.

Och det här med minnet då. Jag skulle ALDRIG ha kommit ihåg allting som jag har känt, gjort och tyckt om under mina år i livet om det inte hade varit så att jag hade skrivit om det. Alla jobbiga känslor, det känns så bra att gå tillbaka och läsa om det och tänka att "fan, jag har kommit så himla långt från det där" eller hur jag har lärt mig att hantera livet pga att livet har varit jävligt jobbigt stundtals.

Jag önskar att jag hade skrivit ännu mer. Det finns ingenting som är meningslöst med det här.

Från dom första stegen

Alltså man glömmer ju bort hur det är att ha bebisar som helt plötsligt blir barn, bara sådär. Under min laddare-på-reparation-tystnad började Tuva gå lite försiktigt. Hon har gått ganska länge bara man håller henne i handen, men det där med att släppa och gå själv, det har ju tagit ett tag att våga göra. Det började sakta med ett par steg för ett tag sen, och sen tog det stopp ett tag. Men idag, så släppte hon och gick som att det var något som hon brukade göra varje dag. Så nu, nu GÅR hon liksom. Helt själv. Så himla cool.