torsdag, mars 29, 2012

Livet med barn.


Lunch: vi äter våfflor, Love och Arvid äter ca 90% av grädden. Arvid hävdar att han "måste" ta en sked sylt motsvarande halva burken med argumentet "det blir gott så" (se även minen på bilden; det är så ordet tjockglad ser ut). Sagt och gjort, han tar skeden, tittar på sin tallrik, säger att han "visst blev lite mätt" och äter ingenting av sylten. Dom fattiga barnen i Småland skulle ha blivit väldigt ledsna om dom visste.

Toalettbesök: blir aldrig som förr. Ni vet, man sätter sig. Två sekunder senare hör man tassande barnfötter utanför, det börjar ryckas i dörren. En barnröst som ropar "DET VERKAR VARA NÅGON SOM HAR LÅÅÅÅST!!!" följt av mer ryck i dörren. Sen kommer frågorna, vad man gör, hur det går osvosv. Allt det här på någon minut.

onsdag, mars 28, 2012

Playdate med E(n)liina.


Idag har vi hängt med Eliina, och Love och Arvid har spelat spel på hennes telefon samt önskat sig lego som inte finns på riktigt fast "det är okej ändå".

När vi åt lunch så gjorde dom lite allt möjligt förutom att äta, typ en uppfinning som såg ut såhär:


Det är en monsterfångare. Alla monster som kommer i natt trasslar in sig i toapappret och fastnar i lådan där blir dom fångar. Såatte, monster, beware.

tisdag, mars 27, 2012

Saker som helar.


Idag åt vid lunch nere vid stranden. Pannkakor med jordgubbssylt till barnen och bröd till fåglarna.

måndag, mars 26, 2012

lördag, mars 24, 2012

Och våren har visst kommit till slätten också.

Sigge har varit ute och plockat blommor med sin pappa.

When life gives you lemons you paint that shit gold.

När man har två val, så känns det alltid som att jag väljer det mest komplicerade. Den här gången stannar jag och kämpar, det kanske jag alltid borde ha gjort.

(Jag tror att saker vänder.)

Och idag hade vi vårgungspremiär. Tuva var först lite rädd, sen var det ju faktiskt rätt så roligt ändå.



fredag, mars 23, 2012

Det lilla leendet som tar bort allt annat.

torsdag, mars 22, 2012

Våren

Nu är Tuva tio och en halv månad och hon känns inte så himla liten längre. Hon kan stå själv i korta stunder (när hon inte tänker på att någon inte håller i henne), gå med gåvagn, vinka, göra pussar - alltså smacka, blåsa luft, dricka med sugrör, tuta i en liten trumpet (hennes bästa grej) och säga mamma och pappa.

Och idag invigde hon vårjackan! Det är 16 grader i skuggan här, känns helt galet. Vår - äntligen!

Och hjärtat dunkar utan slut.

Det finns en låt, som jag lyssnade på hela tiden när jag blev kär. Och jag lyssnar på den nu igen och känner att jag hade inte kunnat säga det själv, men det är typ så jag tänker.

Hanna Hirsch - Kanske, Kanske

PSL | Myspace Video


"Och kanske, kanske kommer inget av det här att vara det vi räknar när vi räknar ner. Och sakta, sakta, bit för bit så har vi kommit ändå hit och allting som du är försvinner när du är här."

Jag längtar tills jag blir hel igen, tills vi blir hela igen. Det känns i hela kroppen.
Jag vill ha det. Jag vill ha det där igen. Gräset, solen, du. Och saknaden varje minut utan dig.
Jag försökte stå emot då, jag försöker stå emot nu. Tänkte nog att det får inte göra ont igen, vill inte skrapa mina knän igen. Är rädd för sånt där som jag älskar.

måndag, mars 19, 2012

Känslostormen som är jag nu.

Jag förväntar mig inga mirakel. Det har gått lite mer än en vecka.
Och jag kommer aldrig att få svar på mina frågor. Det enda svaret som finns är att man gör misstag. Och jag vet, man gör misstag. Jag har gjort misstag. Många. Jag kommer säkert att göra många, många fler.
Jag undrar ändå varför. Ältar varför faktiskt. Vill bara att det ska släppa och att det inte ska kännas som ett steg framåt, två steg tillbaka.

söndag, mars 18, 2012

Du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän.

Det går inte att rättfärdiga det här, eller att jämna det med marken. Det går inte att få det att försvinna, men det går att förlåta. Jag tror det nu. Jag känner att någonstans i mig så vill jag det, och då måste det väl vara värt att försöka bygga upp det som har gått förlorat.

Förut, innan det här, så såg jag nog det som en svaghet att förlåta, mest för att jag har gjort det av fel anledningar tidigare. Men nu börjar jag tänka på det som en styrka, och jag känner mig starkare än vad jag gjorde för några dagar sen. Jag litar på att jag vet vad som är bäst för mig nu, att jag inte gör fel val.

Nu börjar vägen tillbaka och vägen känns lång, men den känns inte längre omöjlig.

torsdag, mars 15, 2012

Ett svar till en kommentar

Jag kände att det här var lite för långt att bemöta som en kommentar.
Jag förstår att det är en del som säkert tänker det stora vad var det jag sa-tänket. Och det är okej. Det här är som sagt en öppen blogg och jag skriver om ytterst personliga saker, saker som oftast är svåra för mig och som jag bearbetar genom att skriva om det.

Och det är okej att tycka och tänka om mig, herregud, jag skulle säkert också ha tänkt saker om mig om jag hade läst allt det här som har hänt under dom senaste åren.

Jag har liksom aldrig tänkt på kärlek som något som kommer att ta slut, trots att jag har mina upplevelser från förr. Jag har känt mig så jävla trygg den senaste tiden, och lycklig. Att det tog mig hit var ingenting som jag någonsin hade kunnat tro.

Det här med att jag har barn med tre pappor, det blev så. Det är allt jag har att säga om det. Jag är ingen Livets ordare som inte tror på abort. Jag har berört ämnet lite, men valde att inte skriva så mycket ingående om det alls men tanke på att det här som jag skriver alltid finns kvar, och hur mycket det än hjälper mig så kanske en del saker gör ont för andra att läsa. Då, oftast, låter jag bli.

Jag jagar inte kärlek, jag jagar inte ett liv med någon. Jag trivdes bra ensam med mina tre barn. Det var lite tungt ibland, och lite rörigt, men det gick bra och vi löste det. Jag gick igenom mitt livs kris och jag kom ut stående på andra sidan, skulle man kunna säga.

Och det stämmer, jag och Krister har bara känt varandra i två år nu. Det är inte så himla länge, men han hade kunnat vara otrogen mot mig om 20 år, eller direkt, eller inte alls. Hur länge vi har känt varandra känns oviktigt. Det har hänt och nu är det så, nu får jag lösa det på det sättet som känns bäst för mig (och givetvis är det som känns bäst för mig även bäst för mina barn, eftersom jag alltid har dom i åtanke).

Jag hade kunnat välja bort alla mina barn innan dom ens fanns, och struntat i förhållanden. Jag hade kunnat vara rädd för att bli sårad, rädd för att bli krossad. Jag hade kunnat leva utan kärlek, men jag valde att leva med, och det har känts. Det har nog till och med känts mer än vad det borde ha känts. Och trots det så andas jag fortfarande. Och hjärtat slår.
Så alltså, jag har klarat mig och jag kommer att klara mig nu också.

Men tack för omtanken.
Tack för alla tips, råd, tankar, åsikter osv, det är så himla fint och det hjälper verkligen jättemycket.

Går igenom en väldigt underlig känsla av att allting är som vanligt samtidigt som det inte är det. Drömmer hemskt varje natt, vaknar tom och ger mig ut och springer. Efter det känner jag mig stark igen, samtidigt som jag inte är det.

Jag tvivlar på mig själv en hel del och försöker hitta fel på mig - vilket är så himla fel och befängt men det går liksom inte att slå bort tankarna. Även; älskar han mig så mycket som jag älskar honom? Kommer det att hända igen? Kan man avfärda det som ett misstag och bara gå vidare? Hur litar jag på honom? osv.
Jag undrar varför det hände men det finns inga svar och det gör mig så sjukt frustrerad.
Jag undrar hur det kommer att kännas nästa vecka när han jobbar igen, för när jag bara ens tänker på det nu så går luften ur mig.

Jag litar på att jag gör rätt val, och att jag gör det som känns bäst för mig. Det kommer att ta lite tid bara. För mig handlar det mer om att läka och att känna att jag kan lita på honom igen, än att vara rationell och tänka på alla andra.

måndag, mars 12, 2012

Allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va.

Jag förstår om jag framstår som ett freak när jag säger att jag tänker försöka förlåta. När jag hör mig själv säga det så låter det konstigt, som att det vore den enklaste och mest självklara saken i världen.

F-ö-r-l-å-t-a.

Det är såklart inte lätt, och det kommer att bli en så jävla lång och jobbig väg tillbaka. Det är inte ens säkert att det finns en väg tillbaka. Men OM, om det finns en väg, så kanske den är värd att ta.

I mig finns ju all kärlek kvar och det känns inte verkligt.

Ibland vill jag bara förlåta honom, sådär direkt. För att det vore så jävla lätt. Men det krävs tillit, och jag har inte det. Det känns så värdelöst att älska någon, för trots det han har gjort så försvinner ju inte bara känslorna. Dom är inte magiskt borta. Det är inte bara att gå ut och stänga dörren till allt det där gamla. Jag vill ha kvar det, jag vill känna mig så trygg som förut, som innan det här.

Och han gör allt för mig just nu, för att bevisa att det inte betydde någonting. Och jag vet att han ångrar sig. Men det är väl just det, det hade varit så jävla lätt att bara INTE göra det. Därför känns det som att viljan att göra det som fanns då kanske kommer tillbaka igen.
Jag drömmer väl om kärlek som inte finns. Jag trodde att jag hade den nu, att allting var bra.
Nu känns allt så fult och falskt, och jag ska försöka komma på hur man förlåter någon som har varit otrogen. Och hur man ska kunna låta bli att lägga skulden på sig själv fast man egentligen inte borde. Jag ältar det. Vrider och vänder.

Jag borde bara vara jävligt arg och förbannad, mer än vad jag är.

Och allting är precis som vanligt utanför, som att ingenting har hänt. Den enda skillnaden är att hela jag värker, och att luften känns tung att andas. Hela jag känns tung. En stor tjock klump som rör sig i trögflytande sörja.

Jag vet inte hur man går vidare.

lördag, mars 10, 2012

PLÖTSLIGT

emobloggen is back, kära vänner.

FASTÄN DU INTE ÄR HÄR

FML

återkommer när jag har skrapat upp resterna av mig själv från golvet.

onsdag, mars 07, 2012

EN ANSENLIG ÅLDER

Så jävla gött att bli typ 50 bast, då kommer ingen längre att höja på ögonbrynen och titta på mig med en granskande blick när jag säger att jag har (fyra) barn. Då kommer jag bara att vara en förälder i mängden, härligt!

tisdag, mars 06, 2012

Ibland kanske det verkar som att jag är jättenoga med att mina barn ska vara tvärtom. Att killarna ska klä sig i rosa och att Tuva ska klä sig i blått. Att dom bara får leka med neutrala leksaker, eller leka omvänt från vad som förväntas av dom. Ni fattar, att jag gör allt för att bryta normen.

Men det ser inte riktigt ut så här. Huvudsaken är att man ska veta att det är okej för en tjej att vara brandman, eller att en kille att ha kjol om han vill det. Väldigt basic. Helt enkelt att man inte ska döma efter utseende eller kön.
Sen om Love och Arvid är klädda helt i blått, det är skitsamma. Dom gillar blått, dom gillar en massa andra färger också. Färg är egentligen inte så jävla viktigt, det är när färg går till överdrift och föräldrar säger till sina barn att "neeej men geeeuuuwwwd, den där kan du ju inte ha, du är ju kille/tjej!". När man påpekar för barnet att det inte är okej att gilla det man vill gilla. Att man inte får, för att det är fel.

Och jag vet att jag skriver mycket om barn. Jag har skrivit om det förut, men det var först när jag blev mamma som det verkligen gick upp för mig hur man ska formas redan som liten. Och hur det är i princip omöjligt att ducka för all skit som dom proppas med.

Feminism och jämställdhet är så självklart för mig. Jag tror inte att jag genom att uppfostra mina barn med valmöjligheter kommer att göra så himla stor skillnad i det stora hela, men förhoppningsvis gör jag skillnad för dom och deras självkänsla, och det är allt som är värt för mig.

En av dom bästa sakerna med att ha barnen hemma är att vi har tid att äta frukost tillsammans utan att behöva tänka på att stressa i väg.

Det är inte så att jag inte tror på förskolan. Men liksom, jag är ändå hemma. Och visst, ibland känner jag att det blir rätt så mycket när alla barnen är hemma samtidigt (den känslan infinner sig mest på vintern eftersom vi inte bor så stort och mina barn har tagit efter mig och stannar helst inne när det är för kallt = vi går varandra lite på nerverna).

Och det är inte så att jag vill få några duktigthetspoäng, jag vill vara med barnen när dom fortfarande vill vara med mig, när vi har tid för sånt. För sen kommer det ju antagligen låta typ "aaawwwhhh, maaaaamma, du eee så PIIINNNOOO!!", jag menar, det har redan börjat lite. Men nu är jag ju deras bästa kompis och så är dom kära i mig. Love sa att jag var hans flickvän. Och det är ju bara gullit nu i alla fall (fortsätter det upp i typ 40års åldern, not so cute).

lördag, mars 03, 2012

HELA VÄRLDEN ÄR SÅ UNDERBAR OM MAN ÄR KORKAD, TOM OCH GLAD.

jag läste att hen är en bluff. och det är en bluff för att det helt enkelt inte är neutralt mellan könen och tydligen kommer det aldrig att bli det heller. lite som att kön är det viktigaste av allt.

"Det är inbyggt och kommer helt naturligt och vi måste bara låta det vara så. Det gör ingenting att pojkar är pojkar och gillar bilar och pang pang och att flickor vill leka med dockor och ta hand om sköta och trösta. Det är något bra tycker jag och inte alls något som vi ska kämpa för att ändra på."

mina barn har en docka (förut hade dom en till som hette lisa, men lisa fick bada och efter det så fastnade det en massa vatten inuti lisa och efter ett tag så luktade lisa inte alls gott och fick flytta härifrån).
det är inte så att dom bara har en docka för att det är en "tjejleksak", dom har bara en docka för att dockor helt enkelt inte är så roligt att leka med. dockorna gör ingenting, dom fyller ingen direkt funktion förutom att man ska ta hand om dom.

jag tänkte på det för några dagar sen, att det sägs att barn som föds med snippa även föds med omhändertagande i blodet typ. jag tänkte på det för att tuva satt och drog i dockans hår och slängde runt den som en boll. omhändertagande arv - jovisst.
och barn som föds med snopp ska ju gilla våld, det har vi med oss från jaga/samla. som att vi inte har utvecklats sen stenåldern.
ändå så kommer det alltid någon dragandes med "för så har det alltid varit", och det tillämpas ofta på precis allt. (prostitution, helt okej! varför? världens äldsta yrke ju! nothing wrong med att jag köper lite sex med andra ord.)

det hela förklaras väl med att jag har sabbat mina barn som uppenbarligen inte följer "mallen", och det måste ju vara så eftersom jag är en töntig feminist. och för att jag inte har satt upp tydliga könsregler som dom ska förhålla sig till.

hen är hur som helst valfritt att använda så sluta whina om det.

NÄR JAG BARA RULLAR FRAM

THEM KIDS



torsdag, mars 01, 2012

MITT THEME

någon gång för längesedan, så tänkte jag att jag aldrig skulle bli den där mamman i mjukisbyxor och utan smink och med otvättat hår. jag skulle minsann fortsätta att vara peachy hela tiden. typ lukta rosor och glittra.

men nu, om man byter ut mjukisbyxor mot tights, så kommer jag inte ens ihåg senaste gången jag duschade. det kan ha varit igår, det kan ha varit en vecka sen. minnet är inte heller med mig.
och bekvämlighetsfläsket börjar smyga fram ur vrårna och lägga sig som en liten konstant midjeväska.

går omkring och nynnar på "ett gammalt fult och elakt troll". mitt nya soundtrack. cuz its true.