söndag, mars 18, 2012

Du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän.

Det går inte att rättfärdiga det här, eller att jämna det med marken. Det går inte att få det att försvinna, men det går att förlåta. Jag tror det nu. Jag känner att någonstans i mig så vill jag det, och då måste det väl vara värt att försöka bygga upp det som har gått förlorat.

Förut, innan det här, så såg jag nog det som en svaghet att förlåta, mest för att jag har gjort det av fel anledningar tidigare. Men nu börjar jag tänka på det som en styrka, och jag känner mig starkare än vad jag gjorde för några dagar sen. Jag litar på att jag vet vad som är bäst för mig nu, att jag inte gör fel val.

Nu börjar vägen tillbaka och vägen känns lång, men den känns inte längre omöjlig.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är en styrka att förlåta! Det är inte alla som kan det. Heja dig, supermom!