Jag kände att det här var lite för långt att bemöta som en kommentar.
Jag förstår att det är en del som säkert tänker det stora vad var det jag sa-tänket. Och det är okej. Det här är som sagt en öppen blogg och jag skriver om ytterst personliga saker, saker som oftast är svåra för mig och som jag bearbetar genom att skriva om det.
Och det är okej att tycka och tänka om mig, herregud, jag skulle säkert också ha tänkt saker om mig om jag hade läst allt det här som har hänt under dom senaste åren.
Jag har liksom aldrig tänkt på kärlek som något som kommer att ta slut, trots att jag har mina upplevelser från förr. Jag har känt mig så jävla trygg den senaste tiden, och lycklig. Att det tog mig hit var ingenting som jag någonsin hade kunnat tro.
Det här med att jag har barn med tre pappor, det blev så. Det är allt jag har att säga om det. Jag är ingen Livets ordare som inte tror på abort. Jag har berört ämnet lite, men valde att inte skriva så mycket ingående om det alls men tanke på att det här som jag skriver alltid finns kvar, och hur mycket det än hjälper mig så kanske en del saker gör ont för andra att läsa. Då, oftast, låter jag bli.
Jag jagar inte kärlek, jag jagar inte ett liv med någon. Jag trivdes bra ensam med mina tre barn. Det var lite tungt ibland, och lite rörigt, men det gick bra och vi löste det. Jag gick igenom mitt livs kris och jag kom ut stående på andra sidan, skulle man kunna säga.
Och det stämmer, jag och Krister har bara känt varandra i två år nu. Det är inte så himla länge, men han hade kunnat vara otrogen mot mig om 20 år, eller direkt, eller inte alls. Hur länge vi har känt varandra känns oviktigt. Det har hänt och nu är det så, nu får jag lösa det på det sättet som känns bäst för mig (och givetvis är det som känns bäst för mig även bäst för mina barn, eftersom jag alltid har dom i åtanke).
Jag hade kunnat välja bort alla mina barn innan dom ens fanns, och struntat i förhållanden. Jag hade kunnat vara rädd för att bli sårad, rädd för att bli krossad. Jag hade kunnat leva utan kärlek, men jag valde att leva med, och det har känts. Det har nog till och med känts mer än vad det borde ha känts. Och trots det så andas jag fortfarande. Och hjärtat slår.
Så alltså, jag har klarat mig och jag kommer att klara mig nu också.
Men tack för omtanken.
5 kommentarer:
YOU GO PERTA!!
Hej Pertis, long time no see. Tänkte bara säga att jag tycker du ska göra det som känns rätt just nu. Åt helvete kan det gå av tusen olika orsaker oavsett om du tar tillbaka honom eller inte. Däremot tror jag det är mycket jobbigare att undra tänk om. Bättre att försöka då så vet man liksom. Kramizzz
Heja dig!
Perta. Du är stark, modig, klok, varm och bäst. Det är konstigt när folk skriver "jag tycker att... och det FÅR JAG TYCKA för det är en öppen blogg!". Håll de åsikterna för dig själv! Vem gynnas av att höra vad anonym/catrin har att säga? Speciellt då hon inte känner dig privat, som jag faktiskt gör.
och jag vet att du är en himla fantastisk mamma. du tror gott om människor och är omtyckt. Du är en fin vän och rolig att umgås med, man blir glad av dig!
Det går aldrig att förutse någonting som händer i livet, och fan vad tråkigt det skulle vara om så var. Man kan önska hur mycket som helst att livet ska te sig på ett sätt men jag kan nästan garantera att det inte kommer att bli så. För livet drabbar en, det händer saker kors och tvärs och det enda man själv kan göra är att försöka hantera de olika drabbningarna på bästa tänkbara sätt.
Vilket jag tycker att du gör.
Det är ditt beslut att förlåta Krister, ditt och ingen annans. Det är svårt att förlåta men det går. Och inget ont som inte har något gott med sig; jag tror att ni båda kommer att lära er mycket om er själva och varandra när ni har tagit er igenom den här krisen. För det gör man. Man lär sig, man växer och man blir lite, lite klokare.
Nu blev det här kanske långt och luddigt och förvirrat, typiskt. Men det jag vill säga är: DU ÄR SÅ BRA! och jag finns här (på andra sidan Sverige.. :C) vad det än må vara!
Puss!
till catrin:
livet tar en hit dit. ibland blir det skit, ibland blir det bra.
blir mest bara ruskigt förvånad på hur du tror att det hjälper att skriva "vad var det jag sa". förstår inte riktigt , då perta faktiskt inte gjort ett skit fel i någon situation alls här. hon har tre olika pappor till fyra olika barn. so? vad spelar det för roll? ska hon räkna med att det blir som det blir som det blir då?
livet är ingen rak och lätt väg att gå (förlåt för hippiekänsla här) och som hon själv skrev, krister hade kunnat vara otrogen nu eller sen. det har ibget med henne att göra. man kan inte skydda sig mot att skit faktiskt händer.
man är bara människa. och inte för att försvara otrohet, det suger OTROLIGT, men krister är bara människa han med. man gör fel ibland. man får faktiskt ge människor en andra chans.
Skicka en kommentar