MAMMA IS THE NEW BLACK

alltså jag älskar mina barn. jag gör verkligen det men...
det här med "mamma-mamma-mamma-mamma!" börjar ta knäcken på mig. det börjar på morgonen, jag behöver liksom ingen väckarklocka eller så. klockan sju på morgon så ropas det mamma. sen fortsätter det till åtta på kvällen. helst halv åtta, men lets face it, jag är typ tidsoptimist deluxe.

jag har till och med sagt att dom får kalla mig vid namn, bara för att få lite omväxling. men då fnissade dom bara och sa "men du heter ju mamma!". silly me.

JUST JA

att ha barn är även att erbjuda sig att städa i the kök of doom bara för att "få lite egentid".

OM JAG I FRAMTIDEN ÖVERVÄGER FLER BARN

så ska jag läsa om den här dagen och påminna mig själv om att det räcker nu.
för imorse så vaknade sigge och arvid vid tjugo över fem. det efter att sigge tyckte att det var en bra idé att vara uppe mellan 02-04. bristen på sömn är alltså nummer ett på listan.
och barn som inte sover blir sådär glada och lackar ur över det mesta. osten smakade konstigt, det fanns inga mjukmackor, det var inte tillräckligt mycket mjölk i glasen eller smör på mackorna, vi hade ingen yoghurt. nummer två är alltså barn är griniga, oavsett vad du än gör för att göra det bättre.
nästa fight, gå ut. det tog en timma att komma utanför dörren. för loves ena vante var borta. och ingen annan vante dög.
arvid somnade, sigge somnade. tuva började gråta. love skrek. vanten var borta. mamman svettades. till slut kom vi ut, och när vi skulle gå in så ville dom inte gå in.
och bebisar bajsar. det är såklart okej, alla bajsar, men ibland verkar det som att dom gör det med flit. tuva tex, sparade sitt bajs i två dagar när hennes pappa var hemma, och sen bajsade hon tre gånger innan lunch idag när bara jag var hemma. jag känner igen en konspiration tuva.

och nu kommer jag liksom inte på fler grejer, för nu har dom lugnat sig och varit rara och fina hela eftermiddagen. och tuva har sovit i över två timmar. det var massor mer, det var en lång lista. men dom gör ju så, dom små liven. dom är ju liksom underbara större delen av tiden. för att man ska glömma allt det där andra.

JAG BLIR MER LESS NÄR FOLK FÖRUTSÄTTER ATT JAG HAR EN TJEJBEBIS

pga kläder, än om dom säger att hon är en kille pga utseende.

love och arvid var tjejbebisar, sigge var en tjejbebis, och nu är tuva en killbebis. why? hon har en brun overall. och vi ställde verkligen till det för en dam på tunnelbanan eftersom tuva även har en svart mössa med lite rosa på. alltså var det helt omöjligt för henne att lista ut om det var ett tjejbarn eller killbarn.

och som att det spelar någon roll. jag ser liksom inte en snippa när jag tittar på tuva. jag ser min bebis. och jag ser inte en snopp när jag tittar på love, arvid och sigge. jag ser mina barn.
det är väl inte förolämpande att folk inte vet könstillhörigheten på ens bebis/barn, det är väl mer förolämpande att dom försöker veta, som att det vore det enda som spelar någon roll.

OKEJ INTE VÄRLDENS BÄSTA SÖNDAG

okejrå, den här söndagen har väl inte varit helt på topp. igår krossade jag min tå, i morse var den lila. lila känns inte som en sund färg för en tå.
och så tvättade jag en tröja som jag precis hade köpt. tvättmaskinen började låta jättekonstigt under sista centrifugen, och när jag öppnade maskinen när den hade stannat så förstod jag varför.
min tröja hade fastnat på något sätt och ena armen hade slitits upp. kul, jättekul. jag som så jävla ofta köper saker åt mig själv liksom...
varje gång jag har tänkt att jag ska köpa någonting åt bara mig så kommer jag hem med barnkläder istället. eller saker som vi behöver. eller bara saker till hemmet, som visserligen blir saker åt mig, men inte åt MIG ändå.

sucks.

SÖRJER EJ SÖNDAG

leker och skrattar istället.

TJOMPISARNA

sigge blir lite blyg för tuva ibland. då lägger han sig i sängen och smygklappar henne på huvudet samtidigt som han fnissar förnöjt.

oftast leker dom tillsammans. sigge är ganska noga med sitt duplo dock.

LOLET OCH BITTERHETEN

har ni varit lite deppiga och så idag så kan ni ju kolla in naturens största douchebag. kind of dog pga skratt. och det behövde jag lite. till och med spice girls ropade girl power, och hur många sa att dom hatade på män? kommer inte ihåg, men säkert cirka noll.

kärlek, makt och systerskap. puss.

NU NÄR JAG INTE LÄNGRE ÄR FEMINIST

jag hoppas att det framgår att jag tycker att feminism är så mycket mer än bara blått och rosa. "killigt" och "tjejigt". jag skriver mycket om det eftersom det är så ledsamt att det märks så tydligt nu när jag har barn att vi ska börjas delas in i grupper redan från födseln. för jag menar, jag får OFTA höra att tuva är en kille, och hur vet folk det? bebisar ser ju i princip lika ut i ansiktet, så dom går på kläderna. vi delas in för att stanna där. för att tycka att det är okej.

det snackas mycket om jämställdhet, men vi är inte ens i närheten av att vara där än. därför kan det kännas, ja vad ska man säga - sådär kul - när "det är synd om männen också", när det ska bli liksom "en grej". det är som att ingen har hört talas om patriarkat. 

(med det sagt menar jag inte att män inte har rätt att känna och ha problem. men att väga upp det i samma klass som att leva i ett ständigt förtryck, mjee, vet inte. vill även påpeka att vi har män som gör fantastiska arbeten för jämställdhet/feminism)

det handlar liksom inte om att "hata alla män" bara för att man gör feminism till sin sak. 

att säga ifrån är alltså INTE samma sak som att vara "gnällig" och "ta på sig offerkoftan".

man behöver inte heller känna att det är ens plikt att vara "duktig" och utbilda män i feminism när dom redan har gett sig in en feminist-debatt. är man genuint intresserad så läser man väl på först innan man slänger ur sig vad som helst? jag hajade det när jag var femton, så det är ju inte så jättesvårt att greppa feminism.

och det är klart att inte alla kvinnor känner sig förtryckta. jag menar, som kvinna är man förtryckt, men många förtryck är bara "så som vardagen ser ut". många kvinnor skuldbelägger sig ju till exempel själva för att dom blir våldtagna. kanske, kanske, fick man skylla sig själv. och då blir det freakin vardagsmat vilket är så jävla fel. 

men poängen, bara för att alla kvinnor inte känner sig förtryckta så betyder ju inte det att ett förtryck inte finns. typ alla utsätts inte för rasism, men det gör det ju inte mindre värt att motarbeta.

det är en vardag som i alla fall inte jag vill ta del av. jag vill mina barn ska få växa upp och veta att dom är lika mycket värda oavsett könstillhörighet. vi ska inte vara nöjda, vi ska ha samma rättigheter. det är liksom inte så konstigt att förstå. det som är konstigt för mig är att vi inte är där än, och att det är helt jävla okej. 

(titeln på inlägget grundar sig alltså i gårdagens twitter-storm. och inlägg som tex: De som inte borde få kalla sig feminist)

KANSKE DAGS ATT VAKNA UPP

blir så himla ledsen på föräldrar. det är ju föräldrarna som borde ge sina ungar någon form av okej syn på sin omgivning. det är liksom 2012. man kan ju tänka att barn på dagis inte tror att blått är en killfärg och att rosa är en tjejfärg osvosv. att vem man älskar inte spelar någon roll. att hudfärg inte har någon som helst betydelse. listan goes on and on.

och om barn nu tror att det skulle ha betydelse eller att man måste ha snopp för att ha blått på sig, säger man inget som förälder då? ger en knuff i rätt riktning? jag gör det jämt. när love och arvid säger saker, som att det var någon på dagis som sa att killar inte kan gilla hello kitty, så säger jag ju liksom inte ingenting. klart att man får gilla vad man vill!
som igår målade jag love och arvids naglar. och det finns liksom vuxna människor som höjer på ögonbrynen åt sånt. så jävla deppigt.

det är helt okej att vara så fin som man vill vara, och att uppfatta "finhet" på sitt eget vis. att veta att man inte behöver "vara fin" enligt en norm. arvid ritade på sig själv i ansiktet och sa att han ville ha tatuering i ansiktet när han blir stor, "bara ett par bollar och sånt", och att han vill ha en stor fin fjäril på halsen som sin pappa. för honom är den det finaste han vet.

HON HAR BESTÄMT SIG FÖR ATT HON MINSANN KAN

tuva är förkyld. igen.
hon snorar och lackar på saker helt random. VARFÖR mamma, VARFÖR ger du mig inte mina brorsors lego som jag har tänkt att äta upp! osv.

mitt i allt det här arga så kom hon på att hon kunde vända på en korg, klättra upp mot den och putta den framför sig samtidigt som hon gick. ja, GICK!
hon har nämligen fått för sig att hon kan gå. åtta månader gammal. det kan hon såklart inte, men hon gillar att ge mig hjärtattacker genom att klättra upp, luta sig mot saker, och för att sen släppa taget och kasta sig iväg. "titta mamma, jag kan gå!" nej tuva, nej, det kan du faktiskt inte.

men idag kom hon i alla fall på att om man puttar sig mot något som flyttar på sig så kan man stötta sig på det och gå. så hon puttade sin korg framför sig och gick över halva golvet. gladare unge har få skådat. sen stötte hon i väggen och tippade omkull. det tyckte varken hon eller jag var så kul.

SOMEBODY THAT I USED TO KNOW

förut frågade love och arvid aldrig om mig och joel. dom kommer ju inte ihåg när jag och joel var tillsammans. dom kommer inte ihåg att vi har bott tillsammans allihopa. dom pratar bara om den tiden väldigt enkelt, säger typ bara "vi föddes när du och pappa var kära". forever ago.

nu har frågorna börjat komma. eller mer viljan att vi ska vara på samma ställe. 

arvid frågade varför jag och joel inte bodde tillsammans. för att jag och pappa inte är kära längre. pappa är ju kär i victoria och jag är kär i ju krister, svarade jag. det känns liksom lite svårt att gå in på hela långa bakgrundshistorien.

han tyckte att det gör ju inget, att jag och krister kunde flytta in till dom så att vi kunde bo där allihopa. alla på samma ställe. så himla fyraårings-okomplicerat.

TILL DIG PAPPAN PÅ IKEA

satt och åt med love och arvid på ikea igår, när en äldre pappa som stod och segade i kön bredvid vårt bord sa "man får passa sig för att skaffa barn för tidigt, då får man två på en gång!" till sin son på typ 12-ish år. 

pappan log som att han hade sagt någonting jättesmart. och jag bet mig i läppen och fortsatte äta. 

för här hade jag ändå den goda smaken att inte säga något dels för att jag var med mina barn och för att han var med sitt, vilket visserligen inte spelade så himla stor roll för honom.

okej, för det första. jag var liksom 23 när jag fick love och arvid. det är inte så himla ungt. visst, yngre än många, jag kan ge honom det, men jag är inte en sämre mamma för det. 

sen liksom, vaddå två på en gång? för att få tvillingar har ju så jävla mycket med ålder att göra? eh, not so much. och det är ju inget fel med att få tvillingar, love och arvid är ju inte dåliga barn för att dom är just tvillingar.

jag skulle liksom bara vilja veta vad som var hans problem. vad han tänkte att han ville förmedla till sin son. "bara så du vet så har jag skumma tankar om andra människor som jag gärna säger bredvid dom, och bredvid deras barn. och till dig, så att jag fuckar upp dig också".

SOM MAMMA

borde jag kanske vara den där bra förebilden som inte lär mina barn att städa är när man pillar ner saker i soffan så att dom inte syns längre = problemet borta!

alltså egentligen, så är jag ju ganska bra på att städa. inte alltid så noggrann, men bra liksom. det är bara på senaste tiden som jag liksom inte riktigt har orkat. det har varit lite för mycket "det här petar vi in här under så länge". jag skyller allt på min ständiga anemi. ännu en sak på listan med saker att ta tag i.

EN HIMLA LILLASYSTER

när love och arvid skulle träffa tuva första gången så låg dom ute i trapphuset och skrek och grät för att tuva inte var en lillebror. dom ville ha en beppe. det skulle vara en lillebror. dom ville inte ha en himla tuva.
så krister fick muta in dom med godis och det var när dom kom in i hallen som dom såg tuva för första gången. då blev dom alldeles tysta och fick små hjärtan i ögonen, eller hjärtor som dom sa då. och sen dess har dom älskat henne.

sigge älskar sin frukost. han deppar alltså bara för att den är slut.
och det är väl inte så himla konstigt egentligen att han gillar den. för det är hemmagjord "müsli", dvs rostade havregryn, lite smör och honung. och söta saker, det gillar han. minst sagt.

HUR KAOS SER UT

såhär. precis såhär.

ÄR NI TILLSAMMANS?

"nej, vi är inte tillsammans. nej, vi bara hänger. alltså jag gillar ju honom och så men...".
sådär lät jag när jag träffade krister. jag lämnade typ knappt hans sida, men ändå så var vi inte tillsammans. jag saknade honom hela tiden när vi inte var med varandra. men nej, vi var inte tillsammans.

jag skrev, jepp skrev, att jag älskade honom. men nej, vi var inte tillsammans. och jag tänkte så många gånger att jag klarar mig själv för jag ville inte bli kär. jag kämpade in i det sista. jag skrev håkan-texter igen, saknade te havs. jag skrev långa rader hanna hirsch, och tänkte på när vi träffades. jag grät när det nästan tog slut. utan att ha börjat på riktigt. fast jag var ju redan kär, men jag höll emot. för jag var så rädd så att det var mer värt att inte bli kär, än att bli det.

jag är ganska jävla tacksam att jag bara helt oromantiskt en dag sa att jag ville vara tillsammans. för det är mitt bästa beslut ever.

KÖPES: OLIVURKÄRNARE

det började i mataffären. krister sa "vi kanske borde ta kalamataoliverna utan kärna" men jag sa "nej men asså, killarna kan runt kärnan nu! det brukar dom ju göra!" och tog utan att tveka dom med kärna. frivilligt.

och idag, ville love ha ca 500 oliver. han ville inte äta runt kärnan. det sa han alltså efter han hade tagit dom här ca 500 oliverna. han sa även "jag vill att du ska skala dom mamma" och tittade på mig med sina stora, stora ögon.
barn verkar veta när dom är oemotståndliga. minst sagt. typ "jag älskar dig för att du är bäst, sneeela skala mina oliver *tindra med ögonen*".

och det slutade ju såklart med att jag skalade dom där himla oliverna.
och olivurkärnare hamnade högst upp på listan över saker att köpa.

TUVA VET PRECIS VAD HON VILL I ALLA FALL

upp och in i diskmaskinen!
men att säga mamma? nej, det vill hon inte. bara pa-pa. mvh/sårad

JAG KOMMER INTE ATT BLI SYSLÖJDSLÄRARE

tänk om jag hade varit lika bra på att blogga som jag är på att säg typ, göra ingenting? (då hade jag varit jättebra alltså.)

jag behöver en sysselsättning, jag försöker fundera ut min grej. vad min grej är. vad jag vill att min grej ska vara. funderar på att lära mig att virka. eller sticka.

sen kommer jag ihåg den där sockan som vi skulle sticka i åttan, den som gav mig ett svagt g i syslöjd den terminen. den som var felstickad redan från början, och som var ca 4 centimeter lång.
kanske försökte jag göra en barnsocka. kanske var det så. eller snarare prematurbebissocka. för det var ungefär så mycket fot som den hade täckt. och egentligen hade den ju inte ens någon botten, så mer som en kroppsstrumpa. åt ett litet djur kanske.
AJA, ni fattar. jag är pysslig men jag har cirka noll tålamod. det ska gå snabbt, det ska bli klart. resultat direkt.

jag gjorde ett "personlighetstest" för att genom konstiga frågor få reda på vad mitt framtidsyrke "borde vara". det blev typ skribent eller artist. och jag fick även veta hur jag är som person på köpet. tänker inte kommentera det resultatet. för så är väl inte jag. eller.
känslan är lite som att läsa ett horoskop och tänka "ja, jo men kanske, kanske är det precis såhär det kommer att bli alternativt såhär det är!". så försöker man relatera. för att hitta det man letar efter. som i mitt fall hur framtiden ska se ut.

ATT PRATA OM DÖDEN

i kväll när love och arvid skulle gå och lägga sig så frågade love om vi (jag och krister) kommer att dö när vi blir gamla. och jag känner inte riktigt att det är någon idé eller ens bra tanke att ljuga för sina barn och säga att man inte kommer att dö och sen vänta med den diskussionen tills dom är äldre. så jag sa ja, vi kommer att dö. men när vi är gamla. och att det är om jättejättemånga år. och att då kommer inte dom vara barn längre. och att vi lever kvar på sätt och vis ändå.
vad säger gossebarnet då? jo, bara att "allt känns så annorlunda nu." och så började han gråta. ett stilla tyst gråt. han fortsatte: "jag kommer att sakna er så mycket och jag kommer att älska er".

det var så svårt att stå emot gråten när ens barn inser att vi inte kommer att finnas för alltid. så vi pratade lite till om det. och när vi slutade så kändes det ändå bra på sätt och vis. och love kände sig tryggare.

vi har pratat lite om det förr. och framför allt hur man lever vidare ändå, efter sin död. i sina barn och barnbarn. och hur man kommer ihåg människor som är döda ändå. jag pratade om när min mormor och morfar dog och om att jag var så ledsen och grät massor, men efteråt så kändes det ändå bra när alla pratade om minnen och när jag mindes alla fina stunder.

det är ju jättestort att få ett grepp om döden. men, det är nog viktigare att kunna prata om döden än att bara undvika att svara och låtsas som om ingenting.

BLOGGBARN

förr så skrev jag mycket om hur jag mådde, om allt random som hände i mitt liv, om kärlek, om vardagen över lag. jag hängde ut mig själv men satte själv gränsen för hur mycket jag ville dela med mig. och det är ganska mycket, att skriva har alltid varit att ventilera. det är en trygg känsla för mig.

jag har skrivit om mina barn sen love och arvid låg i magen. så i fem års tid, från små klumpar som växte i min mage tills idag. jag har skrivit om sigge och om tuva. om förhållanden, om ilska. om kärlek och om värme. glada dagar, mindre glada dagar. min blogg var nästan som bäst under tiden med sorg. för att den hjälpte mig igenom dom dagarna av personligt förfall.

det här handlar om att det skulle vara fel att ha "bloggbarn". att skriva om sina barn, att publicera bilder. att i princip nämna sina barns namn (för tänk vad en pedofil skulle kunna göra om hen visste namnet på barnen!)

jag har lagt upp bilder på mina barn när dom är ledsna. alltså arg-ledsna oftast. som en bild när love är sjukt förbannad för att han ville ha en hel rulltårta för sig själv. han har hela munnen full med kaka och skriker och gråter samt kramar ett fat med rulltårta och har rulltårta ungefär precis överallt. jag tycker inte att det är en utsatt bild. jag skrattar varje gång jag ser den för det är en sån där "kodakmoment" bild. eller som den som jag la upp på sigge för ett tag sen när han är sjukt arg för att han har på sig en mask. älskar den, skrattar så att jag dör när jag ser den.

jag vill ju liksom förmedla livet med mina barn. ups and downs. som det är. inte skriva att lille A och lille L blir 5 år snart. för mina barn är så mycket mer än så för mig.

STAY GOLD PONYBOY PL #5

lite musik till helgen kanske?
i så fall rekommenderar jag STAY GOLD PONYBOY PL #5.

JUMPIN HIGH

det var kul tills sigge trillade ner från sängen.
(han klarade sig bra och blev glad igen två sekunder senare när han fick ost.)

DANCE DANCE DANCE

och så lite musik. man måste börja bra.

SUCH GREAT HEIGHTS

jag fattar inte den här grejen längre. "nästa år ska bli mycket bättre/gladare/mer av allt", i dont get it. jag har också skrivit så många gånger själv, har alltid hoppats på bättre år. men nu, nu känns det bara som att dagarna flyter ihop till en stor massa och hade det inte funnits årstider så hade allting varit precis samma.
min tillvaro är ganska händelselös men mysig och trevlig. ett jämnt mönster; jag är kär och oftast glad. väldigt känslomässig senaste tiden och fulgråter åt allt. och allting är sådär svennigt "lagom".
jag är inte van med det, jag liksom väntar lite att marken ska öppna sig och sluka mig och det kanske händer - världen ska ju gå under någon gång i år sägs det.
men än har inte jag gått under och det är väl det som räknas. att trots alla dåliga dagar så står jag upp nu och vardagen funkar. jag håller ihop, hjärtat håller ihop.
men det var ju ändå jag som hittade lite av styrkan i mig själv och kanske någon annan, det har ju inte så himla mycket att göra med att det blev ett nytt år igen.