blir så himla ledsen på föräldrar. det är ju föräldrarna som borde ge sina ungar någon form av okej syn på sin omgivning. det är liksom 2012. man kan ju tänka att barn på dagis inte tror att blått är en killfärg och att rosa är en tjejfärg osvosv. att vem man älskar inte spelar någon roll. att hudfärg inte har någon som helst betydelse. listan goes on and on.
och om barn nu tror att det skulle ha betydelse eller att man måste ha snopp för att ha blått på sig, säger man inget som förälder då? ger en knuff i rätt riktning? jag gör det jämt. när love och arvid säger saker, som att det var någon på dagis som sa att killar inte kan gilla hello kitty, så säger jag ju liksom inte ingenting. klart att man får gilla vad man vill!
som igår målade jag love och arvids naglar. och det finns liksom vuxna människor som höjer på ögonbrynen åt sånt. så jävla deppigt.
det är helt okej att vara så fin som man vill vara, och att uppfatta "finhet" på sitt eget vis. att veta att man inte behöver "vara fin" enligt en norm. arvid ritade på sig själv i ansiktet och sa att han ville ha tatuering i ansiktet när han blir stor, "bara ett par bollar och sånt", och att han vill ha en stor fin fjäril på halsen som sin pappa. för honom är den det finaste han vet.
2 kommentarer:
haha, "några bollar" så fint.
önskar för övrigt att alla hade din inställning.
Bra skrivet! Jag tänker också på det jätteofta att det är så konstigt att föräldrar inte gör tillräckligt för att korrigera konstigheter.
Skicka en kommentar