Vardagligheten

Jag behöver lite liv i min rss-läsare. Lite liv som är mer som mitt, typ väldigt vardagligt. Jag gillar sånt. Jag gillar det mesta. Så please, tipsa mig om lite bloggar som jag skulle kunna tänkas gilla. Kanske din, eller lite vad som helst liksom.

Jag borde säga något, men...

Jag och Tuva (och Love och Arvid ibland), har börjat gå till öppna förskolan. Och det är trevligt, vi har kul där. Vi leker tillsammans med nya spännande saker och med andra barn, och det är ju bra eftersom Tuva inte går på förskolan än.

Jag är egentligen ganska social, men oftast inte i grupper med folk som jag känner att jag har absolut noll gemensamt med. Och alltså, dom andra mammorna. Dom är säkert trevliga eller så, vi har bara inte samma syn på saker.

Som när vi sjöng björnen sover, och en av dom som håller i gruppen frågar varför man sjunger han om björnen när man faktiskt inte vet, och det blir ett fem minuter långt inlägg från typ alla andra om varför ordet hen är "det dummaste påhittet någonsin". Detta sa mamman som klär sitt barn i ljust rosa och vitt, och samma barn har även guldhalsband och hål i öronen, för det är ju så himla praktiskt och mysigt när man är runt ett år. Vidare diskuterades det jag skrev om för ett tag sen, att det räcker med genustjatet. Jepp, uppenbarligen.

Och jag vet liksom inte vad jag ska säga. Jag blir arg och upprörd, men jag blir samtidigt tyst. Kanske beror det på att jag vill att vi ska kunna gå dit igen. Liksom orkar inte göra mig ovän med alla. Men samtidigt så är det ju någonting jag brinner för, som jag är intresserad av och som jag är ganska bra på att prata om i vanliga fall.

Jag kanske borde göra som i nian och hålla ett föredrag om feminism och sen bli klassad som en hårig häxa (som är vegetarian men som slaktar får i mystiska riter på berget bakom skolan) resten av terminen...

En av dom jobbigaste sakerna

Det finns många saker som är jobbiga med att ha sina barn varannan vecka. En av dom grejerna är att man (jag i alla fall) tänker att det ska hända någonting, någonting allvarligt, och att jag inte ska vara där. För det är hemskt att tänka att det kan hända vad som helst när som helst, men att kanske inte vara där vid deras sida då är som en stor jävla klump av ångest.

Morotsbröd

För några dagar sen så bakade jag morotsbröd. Jag har kommit in i en fas då jag liksom aldrig vill sluta baka. Bröd har tidigare varit lite av min största fiende. Lite för att jag är otålig och då är det tråkigt att vänta ett bröd som ska jäsa. Och lite för att bröd som jag har testat baka låter sjukt goda och sen är dom mest blaha när dom är klara. Aaanyways. Det här morotsbrödet är två recept från början. Jag tog det som jag tyckte bäst om från båda och testade helt enkelt. Det blev så himla gott, så därför bjuckar jag på receptet!

Du behöver:

1 stor finriven morot
50 g smält smör
5 dl mjölk
50 g jäst
12-13 dl dinkelmjöl
ca en tesked flingsalt
2 msk honung

1 ägg
något att ha på, jag tog vallmofrön

Smält smöret och häll i mjölken, honungen, saltet och den rivna moroten i kastrullen. Värm tills det är fingervarmt. Smula jästen i en bunke och häll över lite av mjölkblandningen. Rör runt tills jästen smälter och häll över resten. Tillsätt mjölet och arbeta ihop till en slät och blank deg. Jäs i en timma.

Lägg degen på ett mjölat bakbord och dela den i tre delar. Dela varje del i mindre delar, jag går lite på känn. Ibland vill jag ha större bullar, ibland mindre. Det är det fina med det hela, man kan välja helt själv utan att det blir fel! Rulla bollarna och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Låt jäsa 30 minuter till under bakduk. Värm under tiden ugnen till 225 grader.

När brödet har jäst klart så är det dags att pensla med ägget. Knäck ägget i en liten skål, vispa runt med en gaffel och pensla bullarna. Strö över toppingen. Grädda mitt i ugnen i ca 10 minuter. När dom är klara så låter jag mina svalna under bakduk, då blir dom liksom fluffiga. Som att äta mjuka goda moln.

Den här degen ger ca 30-35 bullar, beroende på hur stora man väljer att göra dom såklart. Jag gjorde mellanstora och då blev det ca 24 stycken. Om man nu inte vill äta upp alla på en gång (risken finns) så går det superbra att frysa in. Jag brukar typ alltid göra det, för det blir godast så.

Stockholm

"man måste bära sin sorg i armarna, man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå"

Några tankar om förskolan

När Love och Arvid började på förskolan så var dom 14 månader gamla. Så här i efterhand så känns det galet, dels för att dom var så pluttiga och dels för att dom ofta gick ganska långa dagar redan från början. Sigge började när han var 2 år, och det kändes helt okej (förutom inskolningen som kändes väldigt skum, kanske för att jag inte kunde vara med själv och inte alls förstod deras upplägg).

Nu är Tuva 16 månader och jag känner att jag gärna är hemma med henne lite till. Och när hon väl börjar, så vill jag inte att hon ska gå långa dagar. Jag hoppas att jag har möjlighet att ge henne det, att ge oss det.

Jag kan känna att jag blir ledsen när man tycker att det är konstigt att mina barn inte går mer på förskola (Love och Arvid går varannan vecka, Sigge går 3 dagar i veckan), eftersom dom typ "måste" gå på förskola för att klara av sexårs och sen skolan. Det kallas rutiner. Viktiga rutiner.
Jag tänker liksom att dom mår bra av att träffa andra barn och delta i aktiviteter, såklart, men samtidigt så tänker jag att dom borde ju må ganska bra av att vara med mig också? För det kommer ju komma en dag då jag inte kan det längre, när jag får ett jobb eller en annan sysselsättning som gör att jag inte kan vara hemma. Just nu så läser jag distans, och har massor tid över. Den tiden vill jag spendera med mina barn, det känns liksom lite självklart. Förskolan är superbra, verkligen, men om man verkligen måste gå där dagar längre än en vuxens arbetsdagar vet jag inte.

2 km loppis

Idag har vi varit på 2 km loppis, som är typ den bästa loppisen. Tuva var med sin farmor på Skansen och tittade på grisar (var på loppisen förra året med barnvagnen och det gör jag ej om) och jag och Krister hade ensamtid (tillsammans med halva Stockholm). Spenderade ca 4 timmar med att leta efter grejer. Kom hem med jättemycket saker för ganska lite pengar.

Typ: en tröja, en skjorta, en klänning, ett par vans, en skateboard, en knäckebrödslåda, tre barnböcker, 6 plastdinosaurier och 2 bakugans, en klosslåda, fina fat, godisremmar och två barntröjor. Det hade varit en skjorta till om inte en annan hade tagit den mitt framför mig, gud alltså, det gjorde ont i hjärtat. Hatar sånt samt har svårt att släppa saker.

Hur som helst, pretty awesome.

Han, hon, den. Eller varför inte bara hen?

Alltså, jag kan inte låta bli att tycka att människor som säger att "Nej, det här med hen och sånt fjanteri, nu räcker det faktiskt, vi har fått nog av det här överdrivna genustänket!" är lite, vad ska man säga, obildade? Eller, det handlar nog inte ens om bildning utan mer om rädsla, jag blir hursomhelst så jävla förbannad.

Vad är det som räcker liksom? Att svenskan får ett ord till, som faktiskt är lite mer användbart än typ "tjejsamla"? Och vad är det som dessa människor är rädda för när det kommer till genustänk? Att ingen ska få ha ett kön? För, eh, könet föds man med, men det behöver inte, som i dagsläget, definiera vem man är och vad som är okej att man gör eller hur man är när man har det könet. Är det valfriheten som är det som det "räcker med"?

Det är liksom dom här rädda för förändring-människorna som gör så att en femåring får höra att han har "tjejhår" tillräckligt många gånger för att vilja klippa av sig håret. Som okejar att tex H&M säljer kläder till tjejer som är små i storlekarna just för att det är kläder till tjejer och tjejer ska vara nätta och smala och egentligen inte röra på sig så himla mycket som killar. Det här börjar i storlek 62, då är ett barn ca 2-4 månader, och sen slutar det typ aldrig. "För tjejer och killar är inte lika". Och varför är det så? För att dom har bestämt det.

Det blir aldrig som förr igen, det blir bättre.

Det var ganska längesen det inte var leksaker överallt här hemma. Bredvid skivbacken så står barnboksbacken, och bredvid bokbacken så står det pippiväskor fyllda med leksaker, som oftast ligger mer utanför väskorna än i. Det här är alltså bara i vårt vardagsrum, sen har vi ju köket, vårt rum, barnens rum...

Det finns en stringhylla fylld med leksaker i vardagsrummet, som jag ofta försöker hålla ordning på för att det ska "se fint ut" men 5 sekunder senare ser ut som ett världskrig, minus blod och sånt.

Jag följer en hel del inredningsbloggar, och ibland undrar jag om det ens bor några barn i hushållet eller om det bara finns ett barnrum för syns skull. Allting är liksom "rätt".

I morse när jag gick förbi Love, Arvid och Sigges rum så tänkte jag en del på det här.

Deras sängarna är bäddade, leksakerna uppställda i hyllorna och instoppade i skåp, legot i legolådan och skrivbordet är iordningställt. Men, det finns (knappt) något liv där den här veckan, inga fina legokreationer och inga berättelser om Star Wars-banor samtidigt som man pärlar, inga teckningar, inga skratt och inget mys. Det är liksom, tomt, och ganska trist.

Jag tar stök och liv framför perfektion 99% av gångerna. För det är så mitt liv är nu; mjukmackor och oboy, taco-kvällar, glassbilen, legobitar att trampa på och kladd. Och det är helt fantastiskt.