När Love och Arvid började på förskolan så var dom 14 månader gamla. Så här i efterhand så känns det galet, dels för att dom var så pluttiga och dels för att dom ofta gick ganska långa dagar redan från början. Sigge började när han var 2 år, och det kändes helt okej (förutom inskolningen som kändes väldigt skum, kanske för att jag inte kunde vara med själv och inte alls förstod deras upplägg).
Nu är Tuva 16 månader och jag känner att jag gärna är hemma med henne lite till. Och när hon väl börjar, så vill jag inte att hon ska gå långa dagar. Jag hoppas att jag har möjlighet att ge henne det, att ge oss det.
Jag kan känna att jag blir ledsen när man tycker att det är konstigt att mina barn inte går mer på förskola (Love och Arvid går varannan vecka, Sigge går 3 dagar i veckan), eftersom dom typ "måste" gå på förskola för att klara av sexårs och sen skolan. Det kallas rutiner. Viktiga rutiner.
Jag tänker liksom att dom mår bra av att träffa andra barn och delta i aktiviteter, såklart, men samtidigt så tänker jag att dom borde ju må ganska bra av att vara med mig också? För det kommer ju komma en dag då jag inte kan det längre, när jag får ett jobb eller en annan sysselsättning som gör att jag inte kan vara hemma. Just nu så läser jag distans, och har massor tid över. Den tiden vill jag spendera med mina barn, det känns liksom lite självklart. Förskolan är superbra, verkligen, men om man verkligen måste gå där dagar längre än en vuxens arbetsdagar vet jag inte.
4 kommentarer:
Word!
Min tös börja när hon var 2, fram tills hon började delade vi föräldraledigheten lika, rakt av. Nu när hon väl går så går hon 2,3 dagar i veckan pga att vi jobbar så oregelbundet här hemma. Vi känner ibland att vi tycker lite synd om henne för hon kommer liksom inte "igång" på förskolan för hon är där så sällan/korta dagar. Hon är inte förtjust i att bli lämnad där. Dock är vi så "ego" att vi inte känner dåligt samvete för lite förskola utan gott samvete för att VI får njuta så mycket av vårat barn här hemma. Det var ju därför vi skaffa barn ;)
åh äsch, jag och min kille bråkade om det där häromdagen :c vi tänkte dela föräldraledigheten 50/50 men sen är ju dagarna slut. (eller man vill inte bränna ALLA när han bara är bebis). och jag vill inte att vår son (som just nu bara är 2 månader) ska vara heldagar på förskolan sen, men min kille tycker att vi borde jobba heltid så att vi får mer pengar och har råd att åka på semester osv. jag är hellre fattig och har mycket tid med ungen, men min kille vill inte behöva försörja alla 3. tycker det är skitsvårt och vet inte hur vi ska göra.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=4585488
Tycker du ska lyssna på den här och inte känna någon ångest oavsett hur du gör. Den är så himla fin och varm.
Verkar vara så mycket krav på mödrar och hur mödrar ska/bör vara för att vara goda mammor. Tror det är kvinnor och kvinnor endast som skapar den illusionen. Så länge man älskar sina barn (vilket du uppenbarligen gör massor) så kan det inte gå särskilt fel, oavsett om man hemskolar eller lämnar på förskola tidigt. Själv blev jag lämnad på förskola och nattis när jag var nio månader eftersom morsan var ensamstående och tvungen att börja jobba pga fattig
Ja pengar är ju alltid pengar. Vi har verkligen inte massor, stannar jag hemma med Tuva ett tag till så är det vårdnadsbidrag som gäller = 3000kr. Vi klarar oss liksom, men vi brukar inte heller göra speciellt "lyxiga" saker, som att åka på semester utomlands och så. Vi tänker även att vi kan vänta med det, för att det antagligen blir roligast för alla så. Sen har jag aldrig haft bra med pengar, så jag känner inte av att vi har lite pengar nu direkt.
Och verkligen, man vill ju vara med sina barn.
Ska lyssna på den ikväll!
Skicka en kommentar