LITE BITTER SÅDÄR ELLER VAD

min mage var visst inte riktigt kompatibel med mat idag, och det är ju lite tråkigt eftersom jag är väldigt hungrig. men så kan det gå om man inte tänker sig för eller inte sköter sina matvanor. så småningom får vi se vad det är. och nu sitter jag här och tittar på körslaget, så kan det också gå om man har4 kanaler. alltså, efter att ha gått på en estet-skola så mår jag alltid lite dåligt när folk sjunger med inlevelse, typ som att dom är med i ett dansband. det är precis som att dansmänniskor som är med på tv alltid ska vara så himla peppiga och "kräääjsy", tänk typ so you think you can dance. vaddå sitta och vara bitter en lördagkväll!

(och nanne grönvall, du ser typ ut som ett troll.)

YEY FÖR MIG!

alltså gud jag är så himla glad nu, jag sitter här och dricker lite öl och fnittrar högt åt ingenting, ler töntigt och är sjukt peppad på kvällen! jag ska få ha mustasch också, fantastiskt! idag har varit en bra dag och jag tror bara att den kan bli bättre. så himla fin känsla! det är sånt jag vill ha, inte en massa skit.

SOME GIRLS HAVE ALL THE FUCK

gud vad jag älskar mig själv för att jag har bra musiksmak. jag gillar att gilla mig själv, det känns som att det inte är varje dag man får vara självupptagen men jag får faktiskt det idag. idag är jag bra, snäll och lite gullig. jippie för mig!

HUNGRY HUNGRY PERTA

alltså min hunger har kommit tillbaka nu. eftersom jag har varit nere så har inte mat varit sådär första prio, jag har lagat mat så att det ska räcka till love och arvid och så om dom inte orkade så åt jag. så lite ris, lite pasta osv. men nu, nu har jag börjat må bättre och tillbaka kom visst allt på en gång. just nu drömmer jag om att vältra mig i en vegetarisk buffe på seyhmus eller en veg sushi-buffe på arigato. hade jag haft råd hade jag gjort det så lätt. gått dit och ätit som att det inte fanns någon morgondag.

jag säger då det, vill man vinna mitt hjärta så bjuder man mig på buffé, jag är inte så svårflörtad!

<3

FÖRST SKRATTEN, SEN DOM DÄR TÅRARNA

(och sen skratten igen.)

jag vaknade imorse och det var ungefär i snövit, eller kanske askungen, anyways, det kändes som att det satt fåglar och sjöng på min fönsterkarm. det kändes med andra ord bra. jag har sagt det förr, men det var fint liksom, känslan som jag inte riktigt kan förklara, som en liten tyngd som har släppt. och ikväll ska jag gå och kolla på pekka för att sen bege mig till baba.

så det kommer nog att bli en fin kväll. jag ska ju hänga med jonas. senaste gången det hände var väl i våras när vi satt i en sån där kotte på debasers uteservering och pratade om livet och blev salongsberusade. han är fin han min lillkille!

för livet går ju vidare som jag ser på det, även fast jag velar fram och tillbaka och är svag då och då.

OCH SÅ BLIR DET MYCKET VÄRRE

och som vanligt är jag vaken, tydligen så behöver jag varken speciellt mycket näring eller sömn. och jag är fortfarande svag. jag kände mig okej, nu är jag tillbaka på samma ställe. jag önskar att jag kunde vara sådär som jag vill vara, sådär one two, fuck you. men ja, jag fungerar uppenbarligen inte så. och jag saknar honom, visst gör jag det.

FÖRSENT FÖR EDELWEISS

alltså och på tal om håkan h så är han alltid min go to guy vid hjärtesorg. jag drar nog igenom alla skivor, sjunger med i alla texter, känner igen mig. ja, det är ju lite vad ska man säga, på gränsen till galet?

OCH TILLBAKA IGEN

gick in på bilddagboken som jag inte skulle gå in på, kollade på senaste bilden, dog lite.

LOVE OCH ARVIDS FAMILYBAND

ny dag, jag vaknade och kände mig bättre! har planerat promenad med love och arvid, kanske en liten tripp till lilla lekparken beroende på hur kallt det är ute och sen ska jag klippa mig när dom sover. inget spexigt dagsschema men ändå värt. just nu håller dom på och spelar musik och fnittrar, dom har ett familyband och spelar på xylofonen, klapprar med kastrull-lock, leker med maraccasen och gör bakgrundsljud med hjälp av ljudleksakerna. låter asbra, det tycker säkert våra grannar också. men jag kan inte bry mig mindre för att han som bor under spelade seal väldigt högt igår när love och arvid skulle sova middag. andra favoriter han har är bon jovi och linkin park - score!

men nu ska jag hänga med världens bästa killar igen!

JAG HAR ETT SVART MOLN ÖVER MIG

alltså den här dagen kan gå till världshistorien som den längsta dagen någonsin (eller iallafall på väldigt länge). jag har varit hemma och hängt med love och arvid idag och känt mig disträ. jag vill liksom inte vara den där tjejen som tittar på mobilen, önskar att den skulle pipa, ingenting, tittar igen, ingenting, igen, ingenting. och jag tror att jag bad om den, tystnaden. för jag vill helst inte. jag vill att det ska vara tyst, lugnt och att det ska sluta göra så jävla ont. jag vill må bra, jag vill känna mig glad. inte sårad, tom och ensam. lämnad. för någon annan.

och sen pratade vi. och det blev inte bättre. jag hatar att höra din röst nu, ibland känns det som vanligt, bara någon sekund, precis som vanligt, som det var innan. men större delen av samtalet hörde jag bara saker som jag inte vill höra, som jag vet, som jag klarar mig utan men som jag frågar om ändå. det finns ingen klarhet i det, känslor för mig, känslor för henne. man väljer och du valde. och jag är bara svag som hör av mig, som väntar tålmodigt, som längtar. för allt det där, jag önskar att allt bara hade dött rakt av. bara lämnat min kropp när jag fick höra sanningen. men det var som ett slag i magen, jag gick där, du pratade med mig, jag lyssnade. du frågade hur det kändes, jag tror att jag skrattade. jag koncentrerade mig på att gå. kände för att vända, gå åt ett annat håll, åka långt långt bort. men jag stannade kvar, i flera timmar stannade jag kvar. för jag gjorde inte som jag ville, ingenting samarbetade.

och det är så det känns nu, ingenting samarbetar nu heller. jag är den där tjejen. den tjejen som citerar håkan-texter i stil med jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. precis så och inte ett dugg bättre. och jag hatar det. men det har gått en dag och jag vill tro att det kommer att kännas lättare. förhoppningsvis snart.

HJÄRTAT SLÅR, DET SLÅR SKITEN UR MIG

okej. jag kommer hem från linköping/norrköping med ett svullet knä, en öm näsa, ömma revben, tusen blåmärken (man måste älska alla machohardcore-killar som bara är där för att spöa folk, gärna korta tjejer), 600kr i böter (som jag antagligen kommer att slippa men ändå), utan pojkvän och med trasigt hjärta. men det är okej, jag överlever, det gör jag alltid.

och man funderar ju sådär, varför man slösar bort flera månader på en kille som är kär i en annan tjej? ja, det är ju iofs inte så att jag visste om det men ändå. det fick jag reda på genom att se det i lördags och det kändes. så nu, nu är jag singel igen för andra gången på ett par månader, score. jag tror att det kallas att man är ett catch. men på riktigt. jag vet inte om jag orkar att gräva ner mig i självömkande och hjärtesorg. livet känns sådär pepp just nu men jag vet inte, jag tror att jag ställer in mig på att jag inte förtjänade det här, vilket jag inte gjorde, att jag är bättre än så, vilket jag är, och att jag kommer att klara av det här finfint, vilket jag förhoppningsvis gör.

men alltså for real, klart att jag är ledsen. det känns sjukt mycket just nu. jag hade faktiskt klarat mig utan det här. för det är verkligen inte värt det, hade jag vetat att jag var som något substitut för någon annan så hade jag aldrig gett mig in i det här. jag hade aldrig blivit kär. och nu "är det som det är och det kan inte hjälpas, man kan inte ro för hur man känner". men ja, det kanske bara hade varit lättare att låta mig vara i från början då. inte dragit in mig i det här och låtit mig tro att jag var den enda hela tiden fram tills nu. man är inte kär i två stycken samtidigt, man älskar inte någon om man är kär i någon annan. och så är det med det. och man slutar inte att vara kär på två timmar heller. då är man inte kär. då är det inte värt någonting.

och även fast det känns svårt att veta det nu, så är det lättare att bara ogilla dig väldigt mycket, att vara arg istället för ledsen. och jag har inte ens gråtit för varje gång det har varit nära så har jag tänkt på allt ont som du har orsakat mig och bara blivit så jävla arg. men det kommer väl.

och ja, nu hörs ni igen sa du. för att tydligen så var det dags nu, tydligen så var det den perfekta timingen såhär efter 4 år, nu. men vet du, jag hade kunnat få slippa det. för som sagt, jag förtjänar bättre än så.

RÄDDAR LIVET SEN 2004 FRÅN SKUNK

okej jag förvarnar, jag ska göra något sjukt irriterande för folk som prennar på min blogg, jag ska lägga upp alla mina gamla skunkdagsbokinlägg i bloggen för att dom inte ska försvinna. och ja, den börjar 2004 så... det blir en del. men men, jag vill ha kvar det och känns som att skunken kommer att dö ut så småningom. så, nu ska jag påbörja mitt jätteprojekt. puh.

ATT KLARGÖRA VART BARNEN ÄR NÄR DOM INTE ÄR MED MIG

planen idag är att styra upp nu när jag är ensam hemma ett par timmar men jag är helt orkeslös. jag ska städa hela lägenheten, gå till banken, handla mat, baka bröd, tvätta (tvättkorgen blir aldrig tom när man har barn), packa osv osv. jag blir trött bara av att tänka på allt!

imorgon åker jag till linköping utan dartan och barre. jag saknar dom alltid när jag ska iväg sådär. alltid. jag kommer såklart säkert ha jättekul men ja, det är konstigt att inte träffa dom och alltid jobbigt att sakna dom. och ja, dom är med joel, jag lämnar dom inte ensamma i lägenheten i 3 dagar med en lapp hur man hanterar knivar och ugnen. för folk frågar faktiskt när dom ser mig ensam vart barnen är som att dom inte skulle ha en pappa. som att jag är konstig som inte har dom fasttjepade runt mig 24/7. klart att man kan fråga vart dom är men ja, ibland kan man ju tänka logiskt också, är jag ensam utan joel så är dom antagligen med ja, joel.

DEN OFRIVILLIGA SKATTJAKTEN I VINTERJACKA INOMHUS

idag arrangerade arvid och love en ofrivillig skattjakt åt mig. och skatten var mina nycklar. jag hade precis klätt på arre, löken och mig själv, fullt påbylsade, redo att gå ut genom dörren. kollade efter mina nycklar men dom fanns inte på vanliga stället. kom på att jag hade sett killarna leka med dom när jag lagade mat men fick för mig att jag hade tagit tillbaka dom. så först letade jag på alla vuxenställen, alltså alla smarta "här är ett klokt ställe att lägga mina viktiga saker på för det glömmer jag aldrig och så två sekunder senare så har man glömt bort vart det var"-ställen. sen insåg jag att jag skulle få raida golven också. kröp omkring, skakade på skor, klättrade halvt in under soffan osv, men inga nycklar. 20 minuter senare, asvarm, så öppnar jag skåpet där våra kastruller är och hittar nycklarna i en av kastrullerna. vaddå, det är väl ett logiskt ställe eller?

nu kommer det att dröja innan jag glömmer bort mig och lägger nycklarna på love och arvid-åtkomliga platser. PUH!

JA NÅGON, DVS INTE JAG, MÅSTE DET JU VARA SOM SLARVAR BORT ALLA MINA PENNOR ELLER?

antagligen så bor det ett monster under våran soffa (det var ett tag sen det städades där) som har en förkärlek till bläckpennor för jag hittar aldrig någon när jag behöver en. ungefär såhär spännande är min blogg.

idag ska jag styra lite lyxig mat åt mig och killarna och sen ska jag baka. recept kommer.

JA VISST GÖR DET ONT

alltså jag vet inte, det kanske är konstigt att tänka på sånt här. idag har jag städat hemma, jag har styrt upp tjusigt i stringhyllan och sen gav jag mig på den andra hyllan men den är inte klar än för jag behövde en paus. aaaaanyways, jag stod där och fejade och insåg att alla grejer som vi har, våra grejer, kommer att bli mina och joels grejer sen. för vi kommer ju inte alltid att bo ihop. och det är konstigt för vi har ju byggt ett liv med prylar för ett liv tillsammans om ni fattar. det kändes sorligt, och jag kan inte ens ringa till min bästa vän och prata om det för min bästa vän är joel och han är ute på dejt ikväll. alltså med sin tjej då. och jag kan inte prata med anders om det såklart, det vore ju bara weird. så då pratar jag med mig själv i bloggen, och det är ju också lite weird.

näe va, nu kom jag av mig. det suger iallafall. idag suger det.

MY NAME IS EARL ELLER?

det kanske är karma. min kroppscheck när jag vaknade: ont i magen, ont i kinden, ont runt ögat, mitt öra läcker och kliar och jag har ont i halsen + diverse andra saker. "fungerade kropp".

DO THE D.A.N.C.E

love och arvid älskar att dansa. om jag inte spelar musik hemma så dansar dom till deras ljudleksaker, dom sätter igång alla samtidigt och börjar gunga. men när jag spelar musik så blir det värsta discot. dom gillar indie mest men good clean fun går också hem. då är det extra gulligt när dom börjar svänga med ena armen a la hardcore-style. anyways, idag dansade jag, love och arvid runt i en ring och höll varandra i händerna, lite som ett väckelsemöte men på ett bedårande sätt. deras senaste favoritmusik är elliott smith och dear and the headlights (vill jag tro iallafall eftersom dom dansar väldigt glatt då).

och i helgen är det ju fire and ice, då ska jag också få dansa.

SÅDÄR SOM ALLA ANDRA FAST LITE WEIRD

och jag som trodde att jag satt här och skrev för mig själv men idag kollade jag mina stats och oj vad fel jag hade. det blev lite pinsamt, ibland kan jag känna att jag delar med mig lite för mycket av mig själv (men oftast så känner jag nog att det är för lite, jag har mycket mer smaskigheter att bjuda på men dom hamnar bara som utkast).

anyways, här ska jag bjuda på lite mer information om mig själv:

- jag kan uppfattas som dryg och/eller även antagligen ganska blyg men egentligen så ogillar jag att prata när jag inte har något att säga, då sitter jag hellre och lyssnar.

- jag älskar att skriva listor, sortera saker i egna system och rada upp/lägga saker i staplar.

- jag brukar städa i kylen då och då och med perfektionism som heter duga. ibland känner jag för att slänga fullt ätbar mat för att jag tycker att den inte passar in.

- jag har en släng av social fobi. jag kan umgås med folk utan problem men när det kommer till att prata med auktoritetspersoner av alla dess slag så går det inte. jag kan även tycka att det är jobbigt att bara gå ut och gå för att man möter folk.

- jag är rädd för ballonger men det vet dom flesta. jag tar långa omvägar förbi barn med ballonger, jag håller för öronen och blundar osv.

- jag gillar fina förpackningar och om jag vore rik skulle jag ha allt från solrosfrön till tigerbalsam hemma bara för förpackningarnas skull.

nu kommer jag inte på mer men det kommer nog dyka upp fler små egenheter. mer onödig pert info! yey!

AND THE BABIES OF COURSE, THEM BABIES!

det var ett tag sen jag skrev om barnen. dom fyller ju 2 år snart, eller ja, om 5 månader men ändå. idag hade love ett raseriutbrott och jag vet att man inte ska skratta då egentligen, man underminerar barnet på ett dåligt sätt då skulle jag tro. han skrek ARG, ARRRG! och plutade med underläppen sådär som bara love kan göra. slängde sig på golvet, fortsatte skrika AAAAAARRRRRG! AAAAARRRRGGG! det gick över sen men söt var han. love har liksom kommit in i den där fasen som jag var lite orolig för att det kanske berodde på mig och joel och våran separation men som jag sen läste var helt normalt, han har inte ångest över våran separation utan separationsångest från oss. arvid är inte alls så i samma utsträckning. det är tur eftersom det är knepigt att bära båda två.

och arvid då, idag när jag skulle lämna dom på dagis så var arvid glad och sprang omkring på gården och lyckades snubbla i en liten liten sluttning. ansiktet ner i gruset såklart. blod. jag klarar inte av blod sådär tidigt på morgonen och framför allt inte mina egna barns blod. han skrapade upp näsan, det var den som blödde mest, och så skrapade han vid i pannan och på hakan. och så bet han sig nog för det blödde lite i munnen. där stod jag mitt bland alla föräldrar och dagisbarn och fröknar (eller pedagoger då) och var dåliga mamman. eller det kändes lite så, det var antaligen ingen som tyckte det. nu är arres näsa röd, det är mycket tjusigt, ett karaktäristiskt skrubbsår! (och han mår såklart bra, han grät väl sådär 30 sekunder sen var allt roligt och bra igen.)

och dom pratar ju hela tiden nu i princip. det är såklart inte mycket man kan urskilja av deras konstanta pladder men en del saker som dom säger är: mamma, pappa (eller baba), ja, nej, äpple, arg, tittut, love, bibba (bada), banan, ville, älva, viktoria (ria), eliina och gott. det är fler men jag kommer inte på dom nu.

BAD THINGS TO SUCH GOOD PEOPLE

det känns som att jag rör mig i slow motion och att resten av världen går i ultrarapid.

WE CAN BE HAPPY HERE

såg revolutionary road. dog lite. se den. men en liten varning, den är sjukt mycket ångest. och jag grät, som jag grät. sådär som när kroppen liksom darrar lite, och tårarna bara rullar ur en. när det tar ett tag att samla sig efter en film så vet man att den är bra.

DET BLEV INTE SOM VI HADE TÄNKT OSS

för två år och ja vad blir det nu, typ 9 månader sen när jag kissade på en liten pinne och det blev ett plus så hade jag allt planerat, allt, precis i den sekunden som jag vågade titta på resultatet så visste jag hur allt skulle bli, trodde jag. och nu på nätterna så sitter jag och funderar på hur det blev istället. vänder och vrider på det. ibland blir jag ledsen när jag tänker på hur jag hade tänkt det, när man är gravid har man mycket tid att tänka på alla små detaljer, liksom sitta och fantisera om hur ens barn kommer att se ut, vad dom kommer att gilla, hur vi skulle göra snögubbar, dricka varm choklad och äta ostmackor, hur vi skulle läsa sagor ihop på kvällarna i våran säng om loranga, masarin och dartanjang's äventyr, hur vi skulle ha dom bästa födelsedagskalasen med såklart dom godaste tårtorna, hur vi skulle ge oss ut och åka skateboard tillsammans, hur vi skulle växa som en familj för varje år som gick. allt tillsammans. alltid tillsammans.

men sen kunde vi inte se det, allt som vi hande längtat efter. vi körde bara på i rutiner, lyssnade inte på varandra längre och slutade orka tror jag. man måste ta hand om varandra och jag och joel var nog väldigt dåliga på att se till varandras behov. det känns lite svårt för mig att tänka på allt ibland. nu ser jag ju såklart också att vi har vunnit på det här på ett sätt. för love och arvid har fortfarande en familj, om än en lite annorlunda familj men vi är en familj och i grund och botten så är det vad som räknas och inte hur familjen ser ut. vi fungerar. vi har fortfarande drömmar, på var sitt håll och tillsammans. vi är inte arga på varandra, vi pratar och vi umgås och framför allt så älskar vi varandra fortfarande.

ibland känns det bara konstigt att man har planerat att leva livet tillsammans men ändå inte kommer att dela det på samma sätt som man hade tänkt sig ifrån början. det gör inte så mycket nu, både jag och joel vet och kommer alltid att veta att vi har varandra. det är det som är poängen, det är ju att allt inte blir som man har tänkt sig. men det behöver inte betyda att det blir dåligt heller.

UNGEFÄR SOM DET BORDE VARA VARJE DAG

jag älskar the darjeeling limited. det känns som att alla dissar den, att den skulle vara tråkig. men jag vet inte, jag mådde iallafall väldigt fint efter att jag såg den och framför allt musikvalet, varje dag nu så dansar jag, love och arvid till the kinks, joe dassin och peter sarstedt. när jag spelade kinks så svängde arvid jättemycket på armarna och snurrade. det blev ännu bättre av att han hade på sig en av sina väldigt rara hippieskjortor. dom älskar att dansa. mina barn alltså! men anyways, allt är bra med den filmen och den är så vacker att titta på! jag påpekade nog tyger, mönster och färger en sådär 100 ggr senaste gången jag och anders såg den. för jag är så, lite nördig när det kommer till sånt där.

OCH FÖRRESTEN SÅ ÄR JAG INTE LEDSEN

på riktigt, det är jag inte, jag har bättre saker för mig nu. typ stekt ost, you know the cheese of all the cheese there is, kakor, nytt avsnitt av gossip girl - det senaste innan uppehållet var ju döden att se, döden!, nattligt mys med love som inte ville sova utan mest kolla på terminator osv.

ibland blir jag besvärad, det är så att vara människa, man blir besvärad. och ibland blir man glad.

IBLAND SKYDDAR MAN BARA SIG SJÄLV

jag lär mig aldrig av livet, aldrig av att vara kär, att vara den jag är. jag lär mig aldrig. och man skulle ju kunna tro att när man satt där förtvivlad och grät när man var 16 att man kanske skulle veta mer när man är 25, att allt skulle kännas lite lättare, lite mindre komplicerat, att livet skulle vara lite mindre frånvarande och lite mer lättlevt. när kommer den där visheten som man har hört ska komma med åldern egentligen?