JAG HAR ETT SVART MOLN ÖVER MIG

alltså den här dagen kan gå till världshistorien som den längsta dagen någonsin (eller iallafall på väldigt länge). jag har varit hemma och hängt med love och arvid idag och känt mig disträ. jag vill liksom inte vara den där tjejen som tittar på mobilen, önskar att den skulle pipa, ingenting, tittar igen, ingenting, igen, ingenting. och jag tror att jag bad om den, tystnaden. för jag vill helst inte. jag vill att det ska vara tyst, lugnt och att det ska sluta göra så jävla ont. jag vill må bra, jag vill känna mig glad. inte sårad, tom och ensam. lämnad. för någon annan.

och sen pratade vi. och det blev inte bättre. jag hatar att höra din röst nu, ibland känns det som vanligt, bara någon sekund, precis som vanligt, som det var innan. men större delen av samtalet hörde jag bara saker som jag inte vill höra, som jag vet, som jag klarar mig utan men som jag frågar om ändå. det finns ingen klarhet i det, känslor för mig, känslor för henne. man väljer och du valde. och jag är bara svag som hör av mig, som väntar tålmodigt, som längtar. för allt det där, jag önskar att allt bara hade dött rakt av. bara lämnat min kropp när jag fick höra sanningen. men det var som ett slag i magen, jag gick där, du pratade med mig, jag lyssnade. du frågade hur det kändes, jag tror att jag skrattade. jag koncentrerade mig på att gå. kände för att vända, gå åt ett annat håll, åka långt långt bort. men jag stannade kvar, i flera timmar stannade jag kvar. för jag gjorde inte som jag ville, ingenting samarbetade.

och det är så det känns nu, ingenting samarbetar nu heller. jag är den där tjejen. den tjejen som citerar håkan-texter i stil med jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. precis så och inte ett dugg bättre. och jag hatar det. men det har gått en dag och jag vill tro att det kommer att kännas lättare. förhoppningsvis snart.