ta mig tillbaks, vrid tillbaks klockan och gör allting bra.
(det är inte som ni tror, det är aldrig som man tror)
söndag, maj 24, 2009
LIVET ÄR HÅRT UTAN INTERNET
som att det inte vore hårt nog ändå.
en oplanerad resa till linköping. en oplanerad tur till nationernas för att se parken. 6 dagar kvar tills 2 årskalas gånger två. den svåraste veckan i livet. väntetid, väntetid. svar. svart. ungefär så. jag har inte gjort någonting sen senast förutom att förlora mig. våren kom, sommaren kom. allting är komplicerat, minst sagt. allt är så svart och vitt jämt.
för några dagar sen gick jag upp på vårberget. det är alltså ett berg där man ser ut över hela sthlm i från. det är även väldigt populärt att gömma sig där när man skjuter folk uppenbarligen. där uppe känns det ungefär som att livet börjar och slutar. det är en befriande känsla. man är helt ensam, eller ja, då hade jag två gother eller vad dom nu var, som stod en bit bort på berget och tittade på mig men omvärlden är lätt att fasa ut med en ipod och då var det bara jag och arcatera, joel skrek för mig och om mig i öronen (det är en rätt underlig känsla att lyssna på musik som betyder någonting och handlar om delar av sitt eget liv, på riktigt då, inte bara att man känner igen sig).
anyways, jag vet inte riktigt om jag har någon poäng med det här förutom att det är mitt ställe. mitt ställe där jag kan vara ingenting ett tag. för nu kommer det här ingenting vara en del av mitt liv. ja det märks att jag är sjuk, jag har ingen logik i orden eller i huvudet men det tvivlar jag nästan på att jag har någon gång någonsin.
en oplanerad resa till linköping. en oplanerad tur till nationernas för att se parken. 6 dagar kvar tills 2 årskalas gånger två. den svåraste veckan i livet. väntetid, väntetid. svar. svart. ungefär så. jag har inte gjort någonting sen senast förutom att förlora mig. våren kom, sommaren kom. allting är komplicerat, minst sagt. allt är så svart och vitt jämt.
för några dagar sen gick jag upp på vårberget. det är alltså ett berg där man ser ut över hela sthlm i från. det är även väldigt populärt att gömma sig där när man skjuter folk uppenbarligen. där uppe känns det ungefär som att livet börjar och slutar. det är en befriande känsla. man är helt ensam, eller ja, då hade jag två gother eller vad dom nu var, som stod en bit bort på berget och tittade på mig men omvärlden är lätt att fasa ut med en ipod och då var det bara jag och arcatera, joel skrek för mig och om mig i öronen (det är en rätt underlig känsla att lyssna på musik som betyder någonting och handlar om delar av sitt eget liv, på riktigt då, inte bara att man känner igen sig).
anyways, jag vet inte riktigt om jag har någon poäng med det här förutom att det är mitt ställe. mitt ställe där jag kan vara ingenting ett tag. för nu kommer det här ingenting vara en del av mitt liv. ja det märks att jag är sjuk, jag har ingen logik i orden eller i huvudet men det tvivlar jag nästan på att jag har någon gång någonsin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)