ETT SJUKT NÖRDIGT INLÄGG OM HÅKAN

i somras åkte jag och elina till göteborg på way out west. håkan spelade första skivan från början till slut, jag grät från början till slut. jag kommer aldrig, aldrig att glömma hur det kändes. när han kom upp på scenen, allsången. jag prickade in varenda ord i varje text, prickade garanterat inte in en enda ton. konfettiregnet. solen. glädjen. ruset.

idag satt jag på spotify och kollade skivor, håkans skivor. det slog mig att jag har minnen till varje skiva. när första skivan släpptes var jag någon form av punkare. håkan var alltså inte min musik, popnördarna i min klass lyssnade på håkan, jag lyssnade på infest (bröl,bröl, skrik för att sammanfatta). 2001 hittade jag ett band på hultsfred när jag gick och letade grejer att ta med mig hem. väl hemma kände jag igen rösten på bandet. håkan. jag gav det en chans, satt där på golvet i min lägenhet och lyssnade på ett knastrigt band. lyssnade in mig på texterna. blev förälskad.

en gång stod jag i mörker och småregn utanför ett tält på augustibuller som spelade vi två, sjutton år. det kom fram en kille och frågan blev väl "hur gammal är du?" och svaret blev "17" för båda, sen hånglade vi. han gillade också håkan.

när 'det är så jag säger det kom' så jobbade jag på myrorna och spelade den skivan så ofta jag fick. jag såg håkan live. jag dansade längst fram och fick en miljon blåmärken.

'ett kolikbarns bekännelser' är vårpromenader med en tjock ipod längs hornsgatan. grus mot asfalt, kall luft men varm sol. kärlek. kände att livet började komma tillbaka. bodde i en etta i hornstull, den var ful och gul och blå. med andrahandsmöbler. jag älskade den trots det.

och nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått betyder slutet. jag känner fortfarande en klump i magen, trots att klumpen egentligen har släppt. en del låtar alltså, dom framkallar en sinnesstämning som inte finns men som gör sig påmind även fast det inte betyder något idag. för hur många gånger lyssnade jag inte på 'jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig' och grät floder. kanske till och med stora hav.

'för sent för edelweiss' blev sakta men säkert för sent för många saker. lyssnar inte på den så ofta längre. hade den på vinyl men flyttar man isär så försvinner saker åt olika håll. det var ändå en fin tid, bilden däruppe är på love när han lyssnar på just den skivan.

och nu, 'två steg från paradise'. fick den av anders när jag fyllde år. och sen dess har vi spelat den ofta ofta. och kärleken, håkan, kärleken till dig kommer nog liksom aldrig släppa.

håkan hellström - dom dimmiga dagarna - way out west 2010 from Max Rantil on Vimeo.

och där var man då.

UTE PÅ PROMENAD

KULTURHUSET

en dag på kulturhuset med love och arvid. dom älskar att springa omkring där och läsa tågböcker, böcker om dinosaurier, leka inuti "piratskeppet" och bygga med pusselklossar. den här gången så fanns det som ett rum med deras bästa saga; mumin - vad hände sen. man kunde klättra genom boken, gå på den läskiga stigen genom skogen, titta på hemulens stora tofflor, leta efter lilla my, titta på hattifnattar och hänga med muminmamman. behöver jag säga att dom var typ världens lyckligaste killar?

SUPERHJÄLTEN

inatt vaknade jag av att arvid skrek på mig att jag skulle komma. när jag kom in på rummet så låg han gömd under kudden och var jätterädd, han berättade att han hade sett något, att det var två stora gröna flugor som hade flugit över hans säng. en mardröm alltså. faktiskt den första mardrömmen där han kom ihåg vad som hade hänt och var uppriktigt rädd.

jag fick ligga hos honom i hans säng, han höll hårt i min hand och vi var vakna i säkert en timma. jag försökte förklara hur mardrömmar fungerar men det är inte världens lättaste att förstå när man är tre år och rädd. jag ändrade om alfons pappas ramsa från vem spökar, alfons åberg? till flyg du fula fluga, för du finns ju inte, och det verkade funka. det och ett glas oboj med extra mycket oboj i (egentligen så får man ju inte dricka oboj i sängen, och speciellt inte när man har borstat bort alla tandtroll).

jag blev helt plötsligt en superhjälte som vågade trotsa dom stora gröna flugorna och som räddade honom från allt det farliga. och det kändes väldigt fint.

ETT INLÄGG OM PRECIS INGENTING

alltså jag tror inte att jag har varit ute på, låt oss säga, en väldigt lång tid. och då menar jag utomhus. och det trots vädret. jag är trött hela tiden för att mina järntabletter inte har börjat kicka igång än. får nästan alltid anemi på vintern.

jag har liksom inte orkat klä på mig knappt. tights och tröja är typ min nationaloutfit om man räknar lägenheten som mitt land. och den har blivit lite som mitt land, jag fixar och pysslar, petar tidningar i perfekta högar, plockar efter sigge, torkar vattendroppar från diskbänken, förbereder för att krister ska flytta in.

vi lever compact living i en trea. och man är nästan aldrig ensam, vilket kan vara sjukt påfrestande samtidigt som fint. tror att grannarna undrar hur många karlar jag har samt hur många barn finns här inne egentligen.

det är oftast fint att ha det såhär. hade vi bott i hus allihopa däremot, så hade vi varit som i tillsammans. och mina barn hade haft tjejskor. det har dom iofs redan, så egentligen är det väl mest huset som saknas. jag hoppas liksom att vi så småningom kommer att ha ett hus. just nu har jag frontierville på facebook som min trädgård och jag känner att trots att jag skördar majs för glatta livet så funkar det inte riktigt som substitut.

CRY BABY

igår blev det gråtfest. ena sekunden var allt bra, andra sekunden så satt jag och grät stora krokodiltårar för att love och arvid är hos joel (en hel vecka; det känns konstigt, tomt och tyst), för att jag var för trött för att orka barnet hemma, alltså sigge, så att anders fick ta hand om honom ensam osvosv.

och sen när krister försökte trösta mig så blev jag ledsen för att han säkert inte alls tycker att jag är fin nu och att det är orättvist för att han är så himla fin hela tiden, och sen blev jag ledsen för att jag tänkte så. det här utspelade sig alltså under en fem minuters-period, sen slutade jag gråta och så var det bra igen. hormoner, gotta love them! (elleeeer..?)

8E MARS

idag är det alltså internationella kvinnodagen.
själv har jag varit feminist sen, ja jag vet inte riktigt, det började väl kännas viktigt någon gång i åttan. var man feminist på min skola så var man även häxa, satanist, lesbisk osv. i nian höll jag och två kompisar föredrag om feminism, för att vi tänkte att om folk faktiskt blir lite upplysta så kanske dom ändrar sina attityder. då var vi punkare och det var inte så många som lyssnade, och egentligen inte så häpnadsväckande nog så ojade sig dom andra tjejerna om "alltså jag gillar killar, jag vill kunna raka mig under armarna". jag har för mig att vi hade en koll på hur många som kunde relatera till det feministiska budskapet, och typ en kille räckte upp handen. alla andra tittade storögt på oss. på oss lesbianer, häxor och satanister.

det här är alltså mer än 10 år sen. ändå så ser man folk på facebook (såklart) som skriver "ni har en dag - vi har resterande 364 så var är dealen?". bara ett exempel. och om man tänker att det här var 10 år sen, och det fortfarande känns lite som att vi står och stampar på samma ställe som då, gömmer oss bakom "ja men, sverige ÄR ju faktiskt ett av dom mest jämställda länderna i världen" så känns det hela bara ledsamt.

nu när jag har barn så kryper könsrollerna på redan från födseln, love har långt hår så alla tror att han heter lova. och när arvid var ca 1,5 så hade han en röd overall, alltså trodde många att han var tjej, grundat på en färg. klädföretag delar upp barnavdelningen i killkläder och tjejkläder, det står tom på kvittot att man har köpt en tjejtröja till sin son.

och jag uppmuntrar love och arvid och sigge att leka med allt som dom vill leka med, att ha på sig det dom vill. när dom ser mig sminka mig så vill dom också gärna ha, nu känns det inte så okej av andra skäl, typ nyttigheten med mascara på en treåring. men anyways. för mig är den här dagen viktig, samtidigt som det känns lite som att vi redan borde ha varit där nu, att kvinnor och män skulle ha samma värde. att man inte skulle behöva läsa sånt här år 2011. att det inte ska finnas kvinnolöner och manslöner / kvinnojobb och mansjobb. att barn inte ska behöva växa upp och tro att rosa är en tjejfärg och blå är en killfärg.

heja jämställdheten säger jag! fortsätt sträva efter ett samhälle där alla behandlas lika - oavsett kön, hudfärg eller sexualitet. <3