det känns som sommar ikväll.
ute. och inne i hjärtat.

jag önskar att jag orkade skriva mer. inte om det, mer om allt. känner att det börjar självdö här. känner att det känns ledsamt.

jag höll ut. håll ut.

STAY GOLD, MINA PONYBOYS

det är konstigt vad små saker kan göra underverk. solen som strålar in, små försiktiga babyhänder som klappar ens ansikte med en sån där undrande utforskande och kärleksfull blick (lite som att precis som jag gör allt för dig sigge, gör du allt för mig), samtidigt som det bjuds på bright eyes.

när love och arvid var bebisar sjöng jag alltid 'lua' för dom som vaggvisa. nu läser jag sagor om prinsessor som slåss mot drakar och räddar prinsar.

IVE GOT SUNSHINE IN A BAG

förresten, jag är faktiskt glad ibland också. inte bara ledsen, förbannad och uppgiven.

OM DET BARA KAN FÅ VARA ÖVER

hela jag ligger på is. jag har börjat på hundratals blogginlägg som bara hamnar som utkast och där ligger dom och är skyldiga, svider och talar om känslor som inte känns. men just nu, just nu känns det.

jag är bara så trött. jag känner att jag borde kunna få lämnas i fred, få stå utanför. sluta känna mig så delaktig i något som jag inte vill ta del av. det kunde ha slutat för över ett år sen men det har bara pågått. det blev bättre. under sommaren var det bra, allting sköttes i princip som det skulle tyckte jag, tills jag fick samtalet som vände det till att jag fortfarande är en del. och jag vill inte, men ingenting kan förändra dåtiden. vi kan inte radera våra val, man kan inte plocka bort fem år och säga att det inte räknas längre för att dåtiden inte ser ut som nutiden. för den tiden, dom fem åren, dom finns i största grad.

jag önskar att det bara hade varit så lätt som att bryta kontakten, men när det inte går, så önskar jag bara att det hade kunnat vara på ett annat sätt. jag orkar inte ha ont i magen, tassa på tå, rädd för konsekvenserna av ett handlande som står bortom mig.

och jag kan åter igen inte göra någonting, för det här är en bild av mig som har växt fram hos någon som aldrig har känt mig. och antagligen, så var den bilden så jävla rätt ett tag. för man ska inte vara med i/om någon/några annans/andras uppbrott. så visst, jag kan säga att jag var ett jävla helvete att tas med ett tag. och vise versa.

just därför var det så viktigt att vi tog ett moget beslut att få hjälp att reda ut våra skillnader och problem med varandra, vilket vi också gjorde. jag kände att jag kunde lägga det bakom mig. det var då det tog slut för mig. då ville jag bara koncentrera mig på att få till det så bra som möjligt för dom som inte kan bestämma själva hur det ska vara.

och ändå, sitter jag och gråter, över ett förhållande som inte är mitt. fortfarande. allt jag gör är fel på något sätt, småsaker blir enormt uppförstorade utan att jag inte ens vet om det och sen får jag höra det på omvägar. det har alltid pratats om mig, så jag är van, men nu kan jag inte ta det längre.

så, jag gör slut.

jag separerar igen. från två den här gången, inte en.

min närvaro kommer alltid att finnas där, det är inget som går att ändra på. men låt mig få stå utanför. dra inte in mig i det. för jag begravs. jag vill bara vara i fred från bråk. jag vill bara ha min familj. för jag kanske inte har en ring, men jag har faktiskt en familj ändå, och vi är lyckliga nu. vi kanske inte är en kärnfamilj, och vi har saker som vi jobbar på, men vi är en familj precis som alla andra.

jag försöker inte att få tillbaka det som en gång fanns, för det finns inte längre.

FÖR ATT JAG TYCKER ATT JAG HATAR VÄLDIGT MYCKET

jag har helt enkelt ingen inspiration, jag har försökt så många gånger, börjat och sen suddat ut. och jag hatar det, för jag älskar att skriva. istället begraver jag känslor och ja, vi får väl se när psykbrytet sker. det ligger där i bakgrunden och darrar, igår bubblade lite upp men jag avfärdade det som pms och somnade.

jag hatar när love och arvid måste lämna mig, vilket var en rätt bidragande faktor igår till att jag började skjuta ner alla i min närhet, och det värsta är väl att dom är så nära men vi ses bara när det är "mina veckor". jag hatar hela grejen. jag spyr liksom galla över det, att dela. det finns inget värre.

det gör inget att arvid vaknar innan sex på morgonen och vill att jag ska leka direkt och är väldigt bestämd att vi ska kolla på djurena (madagaskar) för femhundraelfte gången på två dagar eller att love skriker om han inte får som han vill för han kan minsann visst själv och vet precis hur saker och ting ska skötas och yadiyadiyada. jag hatar att gå i från dom på dagis och veta att det kommer att dröja fyra dagar tills vi ses igen.

så är det, och jag hatar att jag aldrig kommer att kunna förändra hur det är.

TO THE LAST BREATH OF RECKLESS ABANDON

GO ME! jag känner att det här kommer inte att bli speciellt innehållsrikt men om man skrapar lite på ytan så är aldrig någonting som man tror. och jag, jag kan inte vara den andra, jag måste vara allt eller inget den här gången, för att det inte ska kännas som att det är ett sätt att bara gå vidare en gång för alla, för så är det inte för mig.

jag har druckit lite öl, för att det är gott, för att jag kan ikväll. därför är självpeppen hög och jag ska snart ta mig iväg för att se graveyard. så jag är inte bara mamma, jag är perta också. och musiken jag lyssnar på tar mig tillbaka till högalid och till en backe bakom en kyrka där jag en gång sa att "kärlek är för alltid" och varje gång jag går förbi blå blommor som dom så tänker jag på ringen som aldrig fanns på mitt finger men det behövdes aldrig heller.

DEN GENERELLA KÄNSLAN

om himlen finns är jag förlorad.

EVERYTHING ALL THE TIME

jag tog en paus, en välbehövlig sådan, men nu är jag nog tillbaka. livet är ungefär samma som innan, lite mindre argt, lite mer bara vardag som flyter på, typ dagarna går, det blir ljusare och vi blir äldre.

(i pausen: grubblar och tänker ofta på hur folk ser på mig, jag borde inte bry mig, men jag redogör ändå in i minsta detalj för mig själv hur jag framstår som person. ett tag tänkte jag till och med att jag var tvungen att motverka hur jag uppfattas, ge mig själv lite guldkant eller en ärlig chans att inte tolkas som jag själv känner att jag framstår. men jag ger upp den tankegången, lite halvt, och lever med den lilla ångesten som det medför att skriva om mitt liv. för jag förstår, hur det ser ut, och det gör ingenting, för jag är rätt så nöjd nu. jag brukar väva in ord som jagklararmigjagärstarkjagärbra, och det är verkligen inte sant att jag känner så jämt, men det är nog så det är ändå, på sitt sätt.)

så jag kan fortsätta analysera mig själv, blir rädd för hur andra ser mig, för det är nog okej ändå, orden här är ren självhjälp. gå tillbaka och läsa, komma ihåg känslan och sen radera för att gå framåt eller något sånt. sen om jag uppfattas som en självupptagen, blåst, förvirrad, nerbruten bitterfitta på köpet så kan jag ta det, hoppas jag.