onsdag, mars 31, 2010

OM DET BARA KAN FÅ VARA ÖVER

hela jag ligger på is. jag har börjat på hundratals blogginlägg som bara hamnar som utkast och där ligger dom och är skyldiga, svider och talar om känslor som inte känns. men just nu, just nu känns det.

jag är bara så trött. jag känner att jag borde kunna få lämnas i fred, få stå utanför. sluta känna mig så delaktig i något som jag inte vill ta del av. det kunde ha slutat för över ett år sen men det har bara pågått. det blev bättre. under sommaren var det bra, allting sköttes i princip som det skulle tyckte jag, tills jag fick samtalet som vände det till att jag fortfarande är en del. och jag vill inte, men ingenting kan förändra dåtiden. vi kan inte radera våra val, man kan inte plocka bort fem år och säga att det inte räknas längre för att dåtiden inte ser ut som nutiden. för den tiden, dom fem åren, dom finns i största grad.

jag önskar att det bara hade varit så lätt som att bryta kontakten, men när det inte går, så önskar jag bara att det hade kunnat vara på ett annat sätt. jag orkar inte ha ont i magen, tassa på tå, rädd för konsekvenserna av ett handlande som står bortom mig.

och jag kan åter igen inte göra någonting, för det här är en bild av mig som har växt fram hos någon som aldrig har känt mig. och antagligen, så var den bilden så jävla rätt ett tag. för man ska inte vara med i/om någon/några annans/andras uppbrott. så visst, jag kan säga att jag var ett jävla helvete att tas med ett tag. och vise versa.

just därför var det så viktigt att vi tog ett moget beslut att få hjälp att reda ut våra skillnader och problem med varandra, vilket vi också gjorde. jag kände att jag kunde lägga det bakom mig. det var då det tog slut för mig. då ville jag bara koncentrera mig på att få till det så bra som möjligt för dom som inte kan bestämma själva hur det ska vara.

och ändå, sitter jag och gråter, över ett förhållande som inte är mitt. fortfarande. allt jag gör är fel på något sätt, småsaker blir enormt uppförstorade utan att jag inte ens vet om det och sen får jag höra det på omvägar. det har alltid pratats om mig, så jag är van, men nu kan jag inte ta det längre.

så, jag gör slut.
jag separerar igen. från två den här gången, inte en.

min närvaro kommer alltid att finnas där, det är inget som går att ändra på. men låt mig få stå utanför. dra inte in mig i det. för jag begravs. jag vill bara vara i fred från bråk. jag vill bara ha min familj. för jag kanske inte har en ring, men jag har faktiskt en familj ändå, och vi är lyckliga nu. vi kanske inte är en kärnfamilj, och vi har saker som vi jobbar på, men vi är en familj precis som alla andra.

jag försöker inte att få tillbaka det som en gång fanns, för det finns inte längre.

4 kommentarer:

Mattias sa...

Allt skulle ofta vara så mycket lättare om det inte vore för det där pratet. Jag har hämtat kraft här en massa gånger. Noja inte över att låta endimensionellt bitter och lam, för det gör du verkligen inte. Och, räkna in mig i familjens fanbase!

madeleine sa...

petra, jag känner inte dig alls och jag förstår aldrig riktigt vad du skriver för det är så himla kryptiskt och kanske är det det som är så bra, kanske det som fått mig att fastna här och i din bilddagbok i så många år. men du verkar vara världens härligaste människa och mamma och i höst blir jag mamma och jag hoppas att jag blir lika bra och fin som du. ville bara säga det, heja dig, du har världens finaste barn.

Anonym sa...

håller med madeleine!!!!!!!

silver-lina sa...

kom igen pertan! fingret ska dom ha!