FÖR ATT JAG TYCKER ATT JAG HATAR VÄLDIGT MYCKET

jag har helt enkelt ingen inspiration, jag har försökt så många gånger, börjat och sen suddat ut. och jag hatar det, för jag älskar att skriva. istället begraver jag känslor och ja, vi får väl se när psykbrytet sker. det ligger där i bakgrunden och darrar, igår bubblade lite upp men jag avfärdade det som pms och somnade.

jag hatar när love och arvid måste lämna mig, vilket var en rätt bidragande faktor igår till att jag började skjuta ner alla i min närhet, och det värsta är väl att dom är så nära men vi ses bara när det är "mina veckor". jag hatar hela grejen. jag spyr liksom galla över det, att dela. det finns inget värre.

det gör inget att arvid vaknar innan sex på morgonen och vill att jag ska leka direkt och är väldigt bestämd att vi ska kolla på djurena (madagaskar) för femhundraelfte gången på två dagar eller att love skriker om han inte får som han vill för han kan minsann visst själv och vet precis hur saker och ting ska skötas och yadiyadiyada. jag hatar att gå i från dom på dagis och veta att det kommer att dröja fyra dagar tills vi ses igen.

så är det, och jag hatar att jag aldrig kommer att kunna förändra hur det är.