BABYSNUS OCH SOCKERRUS

nyss somnade sigge mot mig, det är inget ovanligt, det brukar han göra. jag satt och tittade på honom, kände hans bebismjukhet mot min kropp, när han sakta slappnade av och flöt iväg. med ena ögat lite halvt öppet brukar han hålla koll på mig så att jag inte ska försvinna (han brukar se ut som en arg full liten pirat som säger j'aaarrrggghh!). och jag tänkte för mig själv att det måste vara bland det mest avstressande som finns att titta på när ett barn somnar. för mitt liv är fyllt av rätt mycket stress nu, så jag har svårt att varva ner.

i natt var jag uppe och gjorde frosting till mina muffins vid tre-snåret. jag är väldigt produktiv så, plus att all ilska jag kände gjorde det värre. där stod jag i bara trosor och rev apelsinskal, skvätte florsocker på hela magen, spritsade och muttrade argt för mig själv. om någon ändå hade filmat mig! sen la jag mig och njöt av en fantastisk liten morotskakemuffin, skickade ett till sms, lite mer sorgset än argt den här gången, sen somnade jag nog i något sockerknarkat rus. vaknade igen vid klockan sex, kom på ett fantastiskt julrim till en julklapp som jag inte har köpt, som jag sedan letade mig fördärvad efter på tusen olika internetshoppar, men aldrig hittade. så vaknade sigge, och nu somnade han alltså om igen.

jag tänkte för mig själv att jag ska ta tillvara på den här tiden, och försöka att inte stressa sönder den. för egentligen, vad gör det om det är lite smuts i hörnen och lite disk på diskbänken, lite ovikt tvätt och lite leksaker på golvet. skitsamma. när love och arvid var små följde jag deras utveckling vecka för vecka, längtade tills nästa steg, typ krypa, gå, prata. men nu känner jag att det inte är så viktigt - allt kommer hända tids nog men ingenting kommer att komma tillbaka.

DET DÄR MED ATT AVREAGERA SIG GANSKA OKONSTRUKTIVT.

jag är så jävla mycket på den så kallade krigsstigen nu så jag borde väl inte ens blogga, för då visar jag väl återigen hur jävla bitter jag är men vafan, någon måtta på beteendet får det väl vara. och jag har liksom gått och jagat upp mig nu, inga fina ord i hela världen betyder någonting, faktiskt, man bevisar saker genom handling och så är det med det. och visst, jag har känt såhär förut, och sen tittat upp med tindrande ögon och bara sett någonting bra, tänkt att eftersom jag betedde mig så risigt tidigare i mitt liv så kanske jag gör det nu också, det kanske är jag som överreagerar på allt. tänk om alla vet det igen, och det bara är jag som inte inser hur mycket som offras, igen.

men faktiskt, det är inte alls som förr. och jag borde banka in det och sluta tindra, sluta vara så jävla tafatt och timid. jag minns det så väl, hur mycket jag ville känna mig levande igen, känna mig lycklig över någonting stort, bara en beröring eller någonting överhuvudtaget, kanske ett eget initiativ att lyssna efter hjärtslag, bara någonting (!) hade räddat mig från det mörker jag kände. och hur jag tröstade dig när du grät i hängmattan och sa att din dröm inte kommer att bli av, när jag visste att drömmen var en anledning, kärleken var en annan. och hur det fick mig att känna. jag såg dig försvinna, mot din dröm, och jag såg mig bli fast i min mardröm, jag trodde inte att jag skulle klara det. och sen, när du föddes, när jag höll dig hos mig, då var det borta, allting mörkt, allting som jag var rädd för, borta. och jag vill egentligen berätta mer, men någonting stoppar mig, fortfarande en känsla av att såra känslor hos någon annan.

och så styrs det upp till en vardag, min vardag, min och sigges vardag, min och love och arvid och sigges vardag. ibland får vi besök, ibland inte. jag klarar det, jag känner mig bara stark i min roll som mamma. sen i min roll som mig själv så bara vacklar jag fast jag vet att jag har rätt. och fan, jag kan inte hålla på såhär. jag känner att antingen så sätter jag ner foten eller så förlorar jag mig själv.

varför i hela jävla världen ska det vara så socialt accepterat att vara frånvarande bara för att man är pappa? herregud jag får sjukt mycket skuldkänslor bara av att tänka på att lämna sigges sida nu, att göra någonting för mig. sen vet jag ju att jag måste göra det om jag vill kunna vara en bra mamma och inte kollapsa en vacker dag av utbrändhet. (och nu menar jag inte att jag inte känner precis samma ångest inför att inte vara med love och arvid, det är bara att jag vet att dom har det fantastiskt bra hos deras underbara pappa). men jag har skrivit om det förr, hur andra ser på det. typ MEN HERREGUD ÄR DU INTE MED DITT BARN, LIGGER DET OCH DÖR NÅGONSTANS KVINNA! varför är det knappt någon som tycker att det är konstigt att det bara är jag som är med mitt barn i vanliga fall? "fin skola? jamen dåååså, då förstår jag!". för nu är det ju så, att skolan antagligen inte skulle ligga kvar, den skulle antagligen försvinna efter ett år eller två och aldrig skulle chansen komma tillbaka senare. precis som ölen och kiren och allt annat som är lite mer viktigt.

jag ska åka bort på nyår, utan sigge. jag ska åka ända till freakin malmö. och det är konstigt. och jag ska dricka, det är också konstigt. borde jag inte vilja vara med mitt barn, varför hatar jag mitt barn för, han kommer att bli så orolig, hur kan jag göra något sånt mot honom! lämna honom, överge sitt eget barn! vilken kvinna!

nej fan, nu känner jag att jag börjar spåra ur så jävla fett mycket. jag brukar inte ens svära, inte så mycket i skrift iallafall, men idag, ja idag så orkar jag fan inte. gör det du tycker är viktigt, så gör jag det som jag tycker är bäst för sigge. sen kan orden hagla över mig, fina som fula, men om sigge bara ska ha mig så får han ha det också. punkt.

SÅ MYCKET KÄRLEK

idag är jag välmående. jag känner inte av det där onda, nej, för i natt någon gång runt tjugo över tre då sigge brukar vakna, kom jag på hur löjligt det är att vara ledsen (eller inte att vara ledsen, men att jag är ledsen). så låg vi där i sängen jag och sigge, han nöffade i sig mat och jag luktade på hans kattungelukt, saknade storkille-lukten och tänkte att jag är nog ändå, trots allt, lite den lyckligaste tjejen i världen för att jag är mamma till dom tre finaste barnen.

och det ska jag försöka tänka på varje gång mitt hjärta vill överge kroppen och varje gång min säng känns stor och kall av ensamhet. jag ska försöka tänka på love och arvid när dom vägrar att lägga sig för att dom vill spöka lite till, och hur sigge låter när han ligger och bara tittar och viftar med armarna. för det händer rätt så ofta att jag känner så, att jag längtar efter lugn och ro och någonting som känns tryggt. men vi är ju rätt så trygga ändå, för vi har ju varandra.

jag orkar inte slösa fler timmar på att ha ont i hjärtat, och även fast jag antagligen kommer att göra det, så finns det så mycket mer. som en legogubbe i mjölkglaset, eller en stor bajs på golvet. lite kräks på tröjan eller bara en stor kram och en puss. små saker som är ingenting men som får mig att le och känna mer glädje över att vara vid liv, och ha det här livet, än någonting annat.

DET DÄR MED ATT SÄTTA ORD PÅ KÄNSLOR

johan thurfjell

jag bara kände att herrejävlargudjebus vad jag önskar att det hade varit jag som hade skrivit det. mina svamliga ord om kärlek är ingenting om man jämför.

HAN SER UT SOM EN GROTTONDING UR MARIOS FINA VÄRLD I SIN HJÄLMMÖSSA OCH MED SINA BULLKINDER

lilla bullen sover mest fortfarande, när han är vaken gillar han att äta, bajsa och att se funderad ut när händerna flyger förbi ansiktet. han blir tre månader snart. känns galet.

HELLO LJUVA BITTERHET ELLER LIKNANDE

jag har varit bitter alldeles för länge. jag tog ett par stora klunkar must och sa till mig själv att det är dags att rycka upp sig, att lägga ner allt det här. att bara sluta. det verkar krävas mer än must för att bli bättre, funderar på en kvälls frigörelse med lots and lots av alkohol, bra musik och dans. för det är jag värd. och så ska jag börja göra saker bara för mig själv och sluta vara alla andra till lags. dom enda jag vill göra allt för gör jag redan allt för. det krävs typ en ärta till hjärna för att lista ut vilka det är.

JAG KANSKE BORDE TA DET

jag behöver någon som kan känna sina känslor, som kan sätta ord på dom och som inte bara behöver fylla upp något tomrum för det som borde vara. jag kan inte leka familj längre. det är inte rättvist mot någon av oss.

kanske blir det så för att love och arvid behöver en "pappa" när dom är hos mig lika mycket som dom behöver en "mamma" när dom är hos joel. kanske har det blivit så för att love och arvid älskar alla och ser bara gott i folk. kanske för att du trots allt är fantastisk med dom, och något i mig säger att det här är fint, det är såhär det borde vara. men jag kan inte fast jag kanske borde kunna, bara leva på det där fina som vi har när vi är med varandra och sen ta vad som helst när vi inte är det.

vi är antagligen 'tryggare' bara vi fyra, och vi behöver aldrig vara rädda för att halveras igen. för jag känner att jag tog ifrån love och arvid deras trygghet och det får jag leva med resten av mitt liv, men då kan jag iallafall kämpa för att ge den till dom nu, även om det innebär att jag får vara ensam. för när jag går med dom går jag aldrig isär. det är alla dagar utan som dödar mig inifrån. man vänjer sig aldrig. tomhet är tomhet som aldrig försvinner.

det finns ingenting, men jag är ändå ganska bekväm att ha nu, för med mig blir det inte tomt och det blir mindre komplicerat. och att jag inte orkar, det märks knappt.

jag klarar inte av mellantinget. jag är hellre ingenting än substitutet.

TÅRAR SOM KOM IVÄGEN

jag såg en bild på ett par lyckligt gravida, och började gråta. gud vad jag känner att jag gick miste om hela min graviditet med sigge bara för att allt var kaos. så jag var tvungen att lyfta upp sigge fast att han sov och lukta på honom. han luktar kattunge och är så len. gud vad jag älskar den ungen, gud vad jag älskar alla mina ungar.

jag är en alldeles för känslig person för att ha barn egentligen. det gör ont i mig att lämna love och arvid på dagis för att jag tänker att något av dom andra barnen kanske är dum mot dom och det gör ont i mig när dom är hos joel för att jag tänker att dom kanske tror att jag inte vill vara med dom och det är sjukt jobbigt att tänka att jag inte kan rädda dom från allt i hela världen.

jag är nog egentligen alldeles för känslig hela tiden.

MITT LIV I ORD

alltså jag har ju den här bloggen för mig själv, för att jag alltid har känt att jag kan avreagera mig lite genom att dra upp mitt liv i skrift, och på så sätt få ut det som jag tänker på. jag har alltid haft en dagbok, det började med en dagbok med ett plastlås och en regnbåge på med papper som luktade och skrev om skauterna (scouterna) och fia med knuff (nåt barnprogram), fortsatte med pappersformen till -99, då hamnade mitt liv på skunk för att sen övergå till bloggande och bli stay gold, ponyboy. det jag ville komma fram till, är att även om jag skriver för mitt eget välmående och för att antagligen förhindra ett psykbryt då och då, så glädjer det mig att det finns dom som orkar läsa. och jag tar åt mig av varenda peppande kommentar jag får! så tack.

ATT HANTERA SMÅBARNSVARDAGEN

alla mina barn är magsjuka, sucks. love och arvid är hos joel och börjar förhoppningsvis bli bättre, sigge är här såklart och han är som vanligt men lite mer ledsen och så bajsar han varje gång han äter. och kräks gör han också stackarn, mer än vanligt då. men jag tar det rätt lugnt, jag frågade på bvc igår när vi var där vad jag skulle göra om han också blev magsjuk och så länge han äter och är pigg så är det chill. och det gör/är han min lilla knubblet.

så länge jag klarar mig så kommer det här att gå bra. jag vill absolut inte bli magsjuk, förra året låg jag utslagen och bara kräktes och kräktes, jag kunde typ inte röra mig = att det blir omöjligt för mig att ta hand om sigge ensam då. men sånt för man lösa om det kommer. jag försöker bara ta det lugnt och inte oroa mig i onödan för varken sigge eller mig. vi klarar det här, high five på mig själv!

JAG DRÖMMER OM GULDPENGAR OCH ATT HOPPA PÅ MONSTER I MÖRKA KÄLLARE

love älskar att ha på sig mina fejkisar, han ser ut som pappa då.

jag har plockat fram mitt nintendo 8-bitar men jag vet inte hur jag kopplar ihop det med skrutt-tvn. sånna här dagar saknar jag att ha en tekniknörd i hemmet. jag vet att det borde vara logiskt men jag tror att det saknas något eller att jag har någon sladd som det står nintendo på men som mycket möjligt hör ihop med joels wii, att han bara har glömt sladdarna här. det blev så i flytten, jag har typ en sko, tusen tatueringsnålar, nån tröja och en jacka kvar. och tusen sladdar utan ägare. + ett par dreads i en plastpåse. någon dag borde jag röja, men den dagen är inte idag. syns det inte så finns det inte och just nu ligger det tryggt i lådor och skåp.

nu ska vi till bvc om två och en halv timme. vägning och mätning. sen ska jag köpa lådor till hallen för att få någon ordning på alla vantar, sockar, mössor, scarfar, you name it. tusen av allt och ändå hittar jag inget innan dagis, dags att styra upp och bli en rekorderlig mamma.

NÄR DET BLÅSER I HJÄRTAT

sigges hjärta blåser fortfarande, men så pass lite att det antagligen inte är någon fara och antagligen kommer att växa ihop och bli bra. och han bara växer och växer och är pigg så att det låter lite i hjärtat ska inte vara någon fara då, säger dom, dom med maskinerna. så nu blir det uppföljning om ett halvår och då är det förhoppningsvis som det ska, annars kan det bli så att det alltid kommer att finnas ett litet hål i hjärtat, men att det inte gör någonting. och andra hål, som kärleksont, ska jag rädda honom ifrån så gott jag kan.

love och arvid är hos joel nu igen så det blir ingen "nummen"-saga ikväll och inget "mjyysas" imorgon. jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är alltid jobbigt även om det är lugnt (lugn är något som inte riktigt existerar när vi är tre) men lugnt = tråkigt. förr kände jag att jag behövde lite tid ensam, efter all mammaledighet. och nu har jag massor tid att vara ensam (eller "ensam", men när sigge sover som han fortfarande gillar att göra mer än att vara vaken) men det är rätt så tråkigt. jag hade behövt att andas tidigare, men egentligen kan man inte tänka på hur det kunde ha sett ut.

anyways, sigge log så mycket förut att jag började gråta för att det var så fint.

OH I KNOW IT ALWAYS WAS WITH YOU

jag vet inte om det är tröttheten, om det är kylan eller om det bara var du, alltid du.

GRÄSET ÄR ALLTID GRÖNARE

varför verkar det så mysigt att vara överallt förutom här? är det för att här måste man städa, diska, dammsuga, handla, tvätta, laga mat, titta på meningslös tv, vara sysslolös och inse att det är vardagen och det är rätt tråkigt och varför finns det inte mer än så idag?

ikväll hade jag hellre lekt mig trött än att titta på regnet och sucka mig trött. jag hade hellre läst sagor om tummen och om nalle puh, kanske om godispåsen och tomtar, busat i mystältet och somnat utmattad men gladare än många andra ensamma nätter. idag är bara min kropp trött, min själ trött och sigge bara sover och är faktiskt inte alls speciellt vänskaplig men ja, han är en månad, hans största intresse är att sova. och smulorna hopar sig på golvet och tvätten måste tas hand om och jag borde äta mer, jag borde duscha och jag borde sortera och plocka och förbereda inför nästa vecka men jag sitter liksom här, jag kommer ingen vart. och klockan är sju och det är mörkt ute, det enda som är fint är lövskuggorna i gatljuset.

hade allt det där tråkiga varit mer betydelsefullt om man hade haft någon att dela det med? för i så fall så skriver jag en kontaktannons nu; jag är rar men envis fast jag gillar att baka mycket så man får ofta kakor. jag har tre barn som är världshistoriens bästa ungar, som dock gillar att väcka en tidigt och dessutom vill dom gärna äta knäckemackor och kolla på teletubbies i sängen så det blir lätt trångt och smuligt. annars har jag sjukt bra musiksmak, jag gillar glass och att titta på serier. när jag inte är kladdig av babykräks så är jag rätt så söt från och till och jag gillar att spela gamla tv-spel. jag gillar även promenader på stranden. // milf 84 - looking for love.



(men egentligen är jag nog hellre ensam än lycklig med någon annan.)

KORT ÄR DET NYA NU

om jag säger redan nu att det vänder så kanske det inte gör det men som jag hoppas. för jag tror att det vänder nu. det går bra nu. dvs om min förkylning inte mynnar ut i svininfluensa och tar kol på mig en gång för alla men det vore väl bara för mycket eller?

jag har för övrigt klippt av mig håret, det som jag skulle spara. anyways är det rätt skönt med kort hår och jag gnäller inte egentligen, jag är helt okej med den här frippan, man behöver aldrig borsta håret.

DET ÄR INGET FÖRSÖK TILL EN COMEBACK, DET ÄR BARA PRECIS SOM DET ÄR

hade jag fortfarande varit gravid nu så hade jag antagligen suttit här och varit helt knäckt nu, ja, säkert gråtit också, av första kommentaren under SÄKERT!. som tur är, är sigge redan här, allt som jag kände mig osäker över har försvunnit.

min dröm var definitivt att hamna mitt uppe i allt det här, det förstår nog alla som känner mig, även "inte jätteavlägsna bekanta". eller så var det inte det, nej, egentligen så var det meningen att jag och joel skulle vara tillsammans fortfarande, och jag skulle ha varit färdigutbildad, eller iallafall en bra bit på väg. jag skulle inte ha varit olyckligt kär i någon, inte för att jag är det direkt, jag tänker bara mycket på kärlek och hur det borde vara bara, och jag kanske inte ens hade bott i en kass stockholmsförort fortfarande. det var planen, men inte verkligheten.

nu har jag love, arvid och sigge istället, och vi bor i den där kassa stockholmsförorten. jag har inte utbildat mig till det jag vill bli än, jag har fett dåligt med pengar eftersom jag inte har jobbat på länge och nu är mammaledig igen. jag och joel gjorde slut för ett år sen, och jag och sigges pappa bor inte ihop, nej, han bor på öland som är evigheter härifrån. så ja, jag är ensam med tre barn som jag har med två olika män. och jag maler på om hur jobbigt det är, hur deprimerad jag är från och till och om hur ensam jag känner mig. så verkligheten är antagligen precis den, att jag är ännu en gnällig whitetrashig småbarnsmorsa.

som tur är, trots allt som talar emot mig, så är jag en jävligt bra gnällig whitetrashig småbarnsmorsa. jag älskar mina barn över allt annat och dom älskar mig. no regrets.

SÄKERT!

det här är vad alla har sagt om mig; håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa, klä in dig i wellpap, för du kommer skadas, ge dig aldrig hän. du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän.

jag gillar svensk musik den här veckan, jag gillar att känna igen mig och tänka att precis det där ska jag säga till dig för det är precis så jag känner. men jag väljer att inte göra det, att inte säga någonting för det spelar ingen roll längre. det finns ingenting längre. det är mil mellan oss nu, om ens det, kanske en evighet av vetskapen av alla förlorade dagar bara. hjärtat på kylskåpet kommer aldrig tillbaka. nu bär jag bara allt inom mig, och tänker att visst var det så bra, så himla bra, så bra. men det är väl den tiden nu, det kommer tillbaka, det kommer alltid tillbaka. har varit här förr, det kommer alltid alltid tillbaka. kanske kommer det att bubbla över en dag, eller så försvinner det.

JAG HAR FLER KILLAR ÄN DOM FLESTA

jag och sigge har legat och sovit tillsammans i eftermiddag. det är så fint när han viftar med armarna i sömnen och ler. allt jag var rädd för innan försvann, nu är det vi. perta + love + arvid + sigge = sant!

LIVET SOM DET SER UT IDAG

love och arvid kom hit vid nio och sen dess har det nog varit fullt upp hela tiden. vi har byggt koja i deras tält och det har varit halvt slagsmål om bilar och vi har läst böcker, ritat båtar, tittat på i drömmarnas trädgård, ätit mat, försökt väcka sigge x antal gånger, badat med bubblor och skvätt ut allt vatten över hela badrummet. mitt uppe i allt har sigge ammat varannan timme för nu när han väl har börjat äta verkar han inte ha några planer på att chilla lite med maten utan äter mycket och ofta. vilket iofs är bra men mina tuttar kommer att förvandlas till russin om han fortsätter i samma tempo.

nu är love och arvid hos joel och sigge är matad, nybadad och omstoppad i sin nybäddade säng. och nu när jag slappnar av så känner jag hur trött jag är i hela kroppen och min amningsaxel har kommit tillbaka, jag spänner mig utan att tänka på det vilket resulterar i att axeln halvt avlider.

ikväll har jag tänkt massor på hur det kommer att bli sen, i framtiden. tanken är ju att vi ska vara två om det här sen, om ett men antagligen två år framåt. men, jag ska alltså göra det här själv nu och sen helt plötsligt dela allt. det känns bara så fel på något sätt. och vem vet hur det ser ut så långt fram och vilka möjligheter som finns för att få något sånt att fungera. det känns som att jag ska förbereda mig på att ge bort dig, att jag ska ge allt av mig till dig och sen ska du försvinna, om inte på heltid, på deltid. all tid känns som för mycket tid idag.

NÅGONTING HELT ANNAT

sock monkey från monkeytailandwellington.com.au

från Ninainvorm.etsy.com

alltså, jag gillar inredning, jag älskar inredning, jag är en inredningsnörd. enklare än så kan jag inte säga det. tyvärr handlar allt om budget, och just nu finns det inte pengar nog att kunna köpa allt som jag skulle vilja ha, därför får jag nöja mig med det som jag har och göra det bästa av det. men, som tur är så kan man få vilja ha saker även om man inte har råd med dom, och idag vill jag ha en apa + ett par fat. och lite till.

M-HM

never as tender and never as well dressed, never as handsome and never as good in bed, never had such good taste, never as much like me. well, theres nothing like you when youre gone.

NATTVAKA

uhu, jag fick inte mycket sömn inatt minsann, sigge aka tjockisen som ska ha mat hela tiden, vaknade varannan timme fram till klockan fem, sen sov han till (WU-HU) åtta och ville då ha mat igen, mycket mat också, inget finsörplande här inte. nu sover han som en liten fet stock och jag vandrar omkring och kan såklart inte sova ändå. godissugen är jag också, och jag har länsat mitt stash. jag känner ingen ork att ställa mig och baka nu och helst vill jag ju bara ha colakastanjer, det suget har inte släppt det minsta. idag är det lite synd om mig.

LOVE, ARVID OCH SIGGE

igår kom love och arvid hem och det är sant, oavsett hur klyschigt det låter, ens barn blir liksom jättar om man jämför. innan var dom ju mina små bebisar och man ser dom som det, nu var det som två stora män som kom hem, okej, inte riktigt. men sigge, han är knappt som ett ben på love och arvid.

men anyways, love och arvid verkar gilla sin lillebror. dom har hjälpt till med matningen, alltså med flaskan då, och dom springer in till honom så fort han piper. jag tror iofs att dom är lite missnöjda med honom för att han mest sover eftersom dom även har gjort ett par försök att väcka honom under dagen innan jag har räddat sigge från sina kärleksfulla men lite vilda bröder. dom har även gett honom saker, dom lägger grejer i hans händer som han såklart inte kan hålla men dom gillar ändå att göra det verkar det som. arvid stoppade tom ner heffan och nallen (hans favoritgosedjur som ska med överallt och hela tiden när han är här) i sigges säng. jag tror att dom hade försökt att klä på honom iallafall, eller liksom, gett honom kläder så att han skulle klä på sig för hans tshirt och pyjamas låg i hans säng. arvid försökte kittla honom också, det gillade arvid med inte sigge eftersom sigge försökte äta. det känns bra iallafall, som att dom kan acceptera att han är en del av våra liv nu.

eh ja, annars funderar jag lite på att gå och lägga mig nu, jag är helt slut och min rygg gör ont och jag känner att jag ändå inte har så mycket bättre för mig + att jag behöver ta igen lite sömn. sigge har vänt i vikt och börjat tjocka på sig bra så nu slipper jag känna mig stressad över att sigge skulle sova förlänge på nätterna och att han skulle äta för dåligt. det börjar kännas i kroppen att jag är ensam nu, tröttheten börjar smyga sig på. men o andra sidan så är det ju som det är, och uppenbarligen så orkar man mer än vad man tror men vi får väl se om ett par månader, nyfödda bebisar är ju som sagt inte så värst komplicerade, dom sover ju väldigt mycket. det är ungefär som det här fenomenet när ens barn börjar närma sig tre månader och bli "stort" och den/dom sover ett par hela nätter och man ba "yes, mitt barn har redan börjat sova hela nätter! praise, joy, jebus" och sen upptäcker man att "ha-ha, tji fick jag" ett par nätter senare när dom inte vill sova alls istället. så som sagt, vi får väl se hur mycket jag pallar i framtiden, hur kaxig jag är då liksom.

TUMMEN UPP!

det slog mig att jag måste ändra min tjusiga blogg-banner eller vad man ska säga, sigge måste ju också få vara med. det slog mig även hur mycket jag suger på photoshop och hur jag fick kämpa i överdrivet lång tid för att styra upp den nuvarande. här är han iallafall! gosse johansson som han just nu officiellt heter tills namnpapprena är uppstyrda.

VÄNTAN

när sigge sover så har jag så sjukt mycket tid som jag inte riktigt kan använda till något vettigt. små barn är inte så komplicerade, dom äter, sover och bajsar. sigge väckte mig vid halv nio, jag trodde att det var dags att äta men det var dags att sova hos mig istället. sen sov han nog en timme till innan det var dags för mat. han går upp sjukt långsamt så nu försöker jag verkligen att trycka i honom mat, han ska gå upp 300g tills på måndag men frågan är om han klarar det i sin takt, han äter mer och mer men det känns liksom inte som att det händer någonting.

och ja, på måndag, då är det dags för hjärtkoll igen. i fredags hördes fortfarande blåsljudet i hjärtat så på måndag blir det ekg, eko och blablabla. vänta hela helgen och försöka att hålla koll på känslorna och nerverna. och ingen har sagt vad som händer om den här genvägen i hjärtat inte stänger sig självt som dom säger och tror att den ska göra med tiden. lätt att vara lugn då.

FÖRHOPPNINGAR OCH REGNBÅGAR

(falskt alarm, det var ett sömnskrik.)

jag kommer aldrig glömma det du sa en gång med lackskor och mina barn men det finns inte längre såklart och det är så långt borta nu. jag behövde bara tänka på det ikväll, för det är det finaste jag har hört och jag önskar att det hade varit framtiden men det går verkligen inte. ibland är det fint att bara tänka tillbaka att det fanns där en gång.

lycka till. det kommer alltid att finnas en plats i mitt hjärta.
(vi borde skratta åt allt igen men var är den där regnbågen?)

VAD MAN VILL OCH VAD MAN VÄLJER

love och arvid är kvar i linköping. idag ringde love mig och kramade telefonluren. arvid var upptagen med bolibompa och att vila i hundkorgen, han gillar hundkorgar. dom kommer hem på söndag och därmed är evigheten utan dom avslutad.

det är konstigt att två nyblivna föräldrar till samma barn har så olika liv. det är okej, jag försöker att tycka att det är okej. såhär på kvällarna är det lugnt och lite ensamt och ingenting är vardag eller helg längre, allt är bara samma. godis - family guy, godis - american dad. godis - true blood. jag kommer att bli tjock och få liggsår.

nu ropar sigge. allt för dig.

NU ÄR DET VI

om det skulle finnas ett paradis så skulle det bara vara jag, mina tre barn och ingenting i vägen för oss. för ett år sen var det svårt att tro att det var här livet skulle vara nu. det är helt knäppt, helt plötsligt känns det som, har man gått och blivit trebarns mamma. man undrar liksom hur det gick till! eller ha, jag vet ju hur det gick till, det är bara underligt att sigge är här nu, att han ligger i sängen som har stått tom nu ett tag och bara väntat.

sigge sover och hickar lite, anders har åkt till öland igen och jag är inte pigg men inte trött heller. det var saker jag skulle fixa idag men jag skjuter på det tills imorgon. jag blev lite medveten om att det i princip är höst nu. när man har massor att tänka på så går allt runt omkring en snabbt och själv står man still. sen vaknar man upp och då har det helt plötsligt hänt en massa saker runt omkring som man inte har varit medveten om knappt. åren går ju snabbare och snabbare ju äldre man blir, saktar det ner sen? för jag känner att jag inte hinner med.

MITT LILLA LYSRÖR

igår var vi på sjukhuset, nu är sigge åtta dagar gammal och har stuckits sådär åtta gånger i handen men nu är det förhoppningsvis slut med det. vi fick hjälp igår, sigge fick solas. MEN! vi slapp göra det på sjukhuset och fick göra det hemma. så i tolv timmar har sigge legat insvept i en slags plastficka med fiberoptik i. jag har liksom ammat ett lysrör. eller det kändes ungefär så. sen gick det inte så bra att amma heller (hemläkaren sa att det var för att det var en man som låg bakom konstruktionen, teknik kan dom men inte så mycket annat typ), så vi fick flaskmata (vi gör det alltså, men med min mjölk för jag har massor, bara för att han ska få i sig tillräckligt, för att vi ska se att han får i sig tillräckligt osv). imorse var hon här igen och nu ligger han på normalnivå, så behandlingen hjälpte!

idag åker anders hem också, det känns sådär i hela kroppen. och dessutom saknar jag love och arvid. nu har allt liksom börjat lugna ner sig, vi är hemma men dom är inte här och jag har aldrig varit ifrån dom såhär länge. iförrgår började jag gråta när jag såg deras skor i hallen. jag får dagliga uppdateringar om deras äventyr och ibland vill dom prata i telefon också. inte för att dom är världsbäst på det eftersom dom gillar att visa upp sina saker för mig, så alltså visar dom grejerna istället för att prata. dom kommer kanske att komma i helgen, det som komplicerar allt är att jag inte får lyfta dom på freakin två månader tack vare snittet.

och jag gjorde förresten kejsarsnitt för att jag fick sy väldigt mycket förra gången så läkarna tyckte inte att det var värt att jag skulle få riskera att göra det igen.

090909

allt gick så himla snabbt på slutet här och nu är sigge född. det blev alltså en kille, precis som jag kände på mig, men vafan, jag hade 50/50 chans att ha rätt så. den åttonde så ringde dom från sjukhuset och sa att jag kunde komma in den nionde till förlossningen för kejsarsnittet. allt gick jättebra och det gick snabbt. nålen, alltså bedövningen, som jag var mest rädd för kändes knappt om man jämför med epiduralen som gröptes in och ut med i min ryggrad tills dom kallade in en specialist och inte en praktikant från 8an med finnar och svettiga händer. AAANYWAYS, sigge föddes 14.51 090909. han kom ut med knäppta händer, fin färg och lite skrik. jag fick bara ha honom brevid mig, brevid ansiktet, det var jobbigt men bra för hela jag skakade, eller ja, den delen jag kände iallafall. och så började gråtfesten, jag fick ju mest ligga och titta på min nyfödde son som vägdes och fixades iordning i förrummet till operationssalen medans jag syddes ihop. det var nog först på uppvaket som jag fick hålla i honom.

sen iallafall, gick det bra dom första dagarna, jag hade lite ont men inte så farligt, det var mest obehagligt att röra på sig. sigge var lite gul men inte i riskzonen för behandling. sen, på fredagen när vi hade tänkt att vi skulle få åka hem, och ja, alltså inte bara vi då utan alla, så skulle vi göra sista rutinchecken med barnläkaren. anders gick iväg själv för att jag hade lite ont. sen kom dom tillbaka och förklarade att dom hörde ett blåsljud i hjärtat. "antagligen ingen fara". inte direkt det första man tänker när man hör blåsljud i hjärtat. så vi fick vänta lite, sen kom en barnmorska in och sa att dom ville flytta oss till neontalen för att dom kunde ha bättre koll där. ännu en grej liksom. så vi fick gå dit, sitta där från ett till fem och vänta på en barnhjärtläkare som skulle kolla på sigges hjärta med ultraljud. våndan liksom, helt sjukt.

det visade sig iallafall vara genvägen som barn i magen har i hjärtat som ska stängas när dom föds som inte riktigt hade stängts som den skulle. ingen direkt fara och vi blev ivägskickade till bb igen med en tid för återbesök. så från tio-fem så trodde vi att sigge hade ett hjärtfel, det går liksom inte att förklara hur det kändes.

sen gick han ner i vikt och blev gulare så vi fick inte åka hem förrens igår, 6 dagar på bb. och så fort vi kom hem så började sigge äta igen, alltså ordentligt. nu äter han så mycket så att jag torkar ut typ, fast jag har dolly parton-tuttar. så jag hoppas för allt i världen att han har gått upp vikt tills imorgon när vi ska på återkollen.

nu blire mat, sen blire mer om sigge!

DIY

idag har jag monterat isär spjälsängen, och kånkat upp delarna för trappen från källaren, sen byggde jag ihop den igen och nu står den där i sovrummet och väntar och det känns sjukt konstigt men ändå bra. och jag gjorde det själv! (utan bruksanvisningen men med ett par svordomar fick jag ihop den tillslut) det var nog rätt viktigt även om det är en så liten grej liksom.

och jag tog med mig en kartong barnkläder upp också, jag säger det, love och arvid kommer att bli jättebarn för när jag stod där och vek bodys i storlek 46 så kändes det helt overkligt att dom en gång i tiden faktiskt kom i dom där pyttekläderna. och att det ska komma ut en så liten ur mig igen, och att allt ska börja om. weird. och just nu kämpar jag för att komma på tjejnamn, jag tror att det är en kille så jag har ett par killnamn på lager men tjejnamn är i princip omöjliga! (kanske för att jag har ställt in mig på att det är en kille). just nu försöker jag sätta ihop ett dubbelnamn men det är svårt att hitta något som känns bra.

DEN HÄR STAN DRAR NER MIG TILL BOTTEN AV ÅN

gud jag är så trött på stockholm. jag hade tänkt att den här sommaren skulle få mig att bli lite nyförälskad igen, men eftersom jag knappt har spenderat någon tid här så har jag inte hittat tillbaka till hur jag en gång kände. jag har ändå inte tid med allt som finns här, nu när det är såhär. så jag längtar efter något mindre tror jag. eller mer ehm, vänskapligt? jag har ingenting att hämta på klubbar för det kommer jag ändå inte ha tid med, och jag har ingenting speciellt att hämta från något annat heller. det skulle väl vara rum för barn då, ungefär så rolig har jag blivit. den här sommaren har nog förändrat mig lite eller så har jag bara gått och blivit gammal och less på allt det där som var pepp förr. det är väl den kulturella biten, spelningarna och så. och säkert lite mer, jag känner mig lite bitter nu, jag sållar nog ut mycket av det jag gillar därför.

nu ska jag äta kolakakor, kolla på true blood och sluta sakna dig.

SÅHÄR I VÄNTAN

jag kan inte sova på nätterna. nu börjar nattkissningen komma igång och mardrömmarna också. jag drömmer om kejsarsnitt, just nu skrämmer det mig mer än vad det gjorde förra gången. föda "vanligt" känns på något sätt bättre än att få magen uppsnittad och det trots att jag fick sy sjukt mycket efter att ha fött love och arvid. sen är det ju mitt fel också, precis som när jag väntade love och arvid så läser jag om allt som kan gå fel, vad det finns för risker osv. "bara för att vara förberedd" och sen lägger jag på lite egna skräckscenarion på det. som att det skulle göra någonting bättre.

och så tänker jag på att jag är en bra mamma som det är nu och att jag är rädd för att det ska kännas som att det förändras när den nya kommer. att jag inte kommer att ha samma tid och ork. jag antar att det är något alla föräldrar som väntar nya barn tänker på någon gång, det känns bara lite som att eftersom jag inte kommer att ha någon annan än mig själv så kommer det att bli knepigt och kämpigt. men egentligen är det ju ingenting som jag borde gå och tänka på, jag borde tänka att det kommer att gå så bra som det kan gå, men det är svårt att slå bort allt.

COME SUNSHINE

arre och jag lekte med traktorn, bilen och photo booth igår när love sov.

abstinensen börjar kicka in bara för att jag vet att jag ska försöka hålla mig borta så jag ska fylla dagarna med billig eldorado-glass och american dad. jag är ändå så trött nu. igår gick jag och la mig vid nio, love kom in vid åtta i morse och jag kände mig utvilad då men sen gick jag hem efter dagislämningen och sov tre timmar till. idag tog det bara 50 minuter att gå till dagiset som jag ser från balkongen. oh happy joy det var att springa efter love precis brevid bilvägen när han skulle åt andra hållet. oh happy joy det var när arvid skulle springa ut i vägen och leka med sina bilar. i vanliga fall så brukar det gå rätt bra, ta typ tio minuter, vilket brukar inkludera att titta på varje sån där äcklig svart snigel, sen gärna försöka stampa på dom. oftast klarar dom sig för att dom drar ihop sig och då är det mer spännande än själva stampandet. men idag tog vi dagisgåendet till nya höjder. och jag hade tagit på mig en tjock tröja för jag ba "ser kallt ut" och tänkte inte på att min mage medför svettande utöver det vanliga.

mm, just det. det är freakin omöjligt att klä sig när man är höggravid. plus att jag inte har någon tvättmaskin för att jag inte har hajat hur jag ska koppla in vattenledningarna och måste ta mig till tvättstugan och boka tid. boka tid liksom. omg. sen är det just det där med att klä sig. eftersom jag använder låga jeans så kan jag liksom komma undan med att ha mina vanliga med snodd men det är ändå jävligt trixigt nu när mina ben börjar svullna. jag längtar efter min vanliga kropp, även fast den kommer att prydas av ett ärr men alla vet ju att ärr är häftiga.

typ tre veckor kvar då. och allt jag borde ha fixat tills nu känns överväldigande, egentligen vet jag inte ens vad det är jag ska fixa men ja, det känns som att det är en del. framför allt plocka fram babykläderna igen, och styra sängen. och det är annorlunda nu när jag är ensam också. det blir liksom inte riktigt samma sak. just nu har jag glassen att trösta mig med, den och att jag, även fast jag är orolig, har bestämt mig för att jag ska klara det här och att jag ska klara det fantastiskt jävla bra. somliga dagar är bara mörkare än andra.

VÄGER ALLT EMOT ALLT MEN DET FINNS INGET RÄTT OCH DET FINNS BARA FEL

hösten kommer, jag känner det i hela kroppen. jag gillar det inte.
jag funderade över hur jag känner igår, jag sa det. jag vet inte ens själv vad det är men det borde vara mer, och ja, det kanske är viktigt. det kanske är viktigt och alltid varit viktigt men jag kanske inte är den tjejen som klarar av det, det kanske är meningen att det ska vara såhär jämt och att det är det man ska vara nöjd med. jag kan inte skriva saker i klarspråk för jag vill inte såra någon och jag vill inte öppna mig själv så.

lite såhär är det: man är inte ensam för alltid, när man inte är ensam så vill man vara det för att få "vara sin egen" typ "stå på sina egna ben", typ "andas" och när man är det så vill man inte vara det, inte det minsta. men anyways, jag kommer att vara där, här, vart som helst, ensam och inte ha tid för något annat. och sen kommer det komma en dag då du inte är det, då det inte blir lika viktigt. och jag vill inte stå där, kämpa för det här, när livet förändras.

just nu önskar jag att jag hade bestämt mig från början, förstått att det här hade kunnat hända hela tiden, men hur hade jag kunnat göra det, hur hade jag kunnat se det? för när vi bestämde oss första gången så kändes det lite som att det helt plötsligt skulle ordna sig, som att jag inte behövde ta det där avgörande beslutet om avsked innan vi ens setts. som att det skulle bli lättare om vi gjorde det tillsammans. och nu är ett nytt beslut taget och jag undrar vart min roll i det hela tog vägen, hur det kunde bli såhär, hur det känns som att det som väger emot är större än det som väger för. den där tomheten som sprider sig.

jag säger ingenting. sen säger jag massor. sen gråter jag mot dig när det egentligen är det som är felet. det är jag som stannar så det är mitt beslut.

JAG TROR ATT DET ÄR JAG OCH STENEN

det är tungt, bara tungt. lite som att andas med en sten över sig.
och idag sa vi hejdå och nu ses vi nog inte förrens det är dags och sen försvinner du igen och lite den där känslan av att ingenting är som det borde vara. jag saknar det mesta, och jag vill bort. börja om. ta mitt lilla pick och pack och mina kära gossar och hitta den där lilla stugan som jag har gnällt om hela sommaren som jag inte kommer att vilja ha på vintern när det inte är bekvämt och skönt och snart är den här, vintern alltså. men jag vet inte, jag känner lite att jag är klar med sthlm nu, det finns inte så mycket för mig här när jag inte kommer att gå i skolan på riktigt i år heller. men så är det ju det här, jag har ju ett liv här, eller livet blir komplicerat av att flytta. och vart ska man flytta, blir man liksom lyckligare någon annanstans när allt är som det är? det känns som att det saknas något och jag känner mig osäker på om det något finns i någon annan stad. det kanske bara finns i mig, jag kanske behöver hitta mig själv igen. för jag tror inte att jag är såhär, melankolisk, inte egentligen. för när jag tittar på gamla bilder så ser jag någon helt annan i dom, någon som är glad, som har allt.

jag tror att jag tappade bort det där allt.

BLIND AND LOST

har man bara en stor kärlek i sitt liv och vad händer då om man tappar bort den på vägen?

TEDDYBJÖRNEN FREDRIKSSON

jag ska förklara hur det är att vara gravid för dom som inte har varit det eller helt enkelt var lyckliga nog att klara sig i från humörsvängningarna från helvetet.

man tittar på random program på tv när man äter, det visar sig vara ett allsångsprogram på fyran, vilket är lite lol men anyways, dom börjar sjunga teddybjörnen fredriksson och jag börjar storgrina och det liksom slutar inte. jag tänker på nallebjörnar, love och arvid, på magen, på att jag är tjock och eländig, på allt som jag vill göra men inte kan göra eller ge. och det fortsätter, så jag går och lägger mig så att det ska sluta. det är ju så löjlig egentligen så att man har lust att gråta lite bara för att det är just det.

och, jag skulle vilja se broder daniel forever men jag är rädd för att mitt psyke inte riktigt skulle klara av det. inte alls faktiskt.

REDIGERINGAR SOM ORSAKAR KONFLIKTER

sover med en kudde mellan knäna nu, förut funkade det på rygg men nu känns det som att jag ska kvävas + att det är varmt trots regnet, så jag mosar nog in hela täcket samt kudden och kommer därför så småningom se ut som ben stiller.

jag vill bara vakna och känna mig motiverad. imorse vaknade jag vid halv nio, kollade på lite arrested development som jag har bestämt mig för att se om från början igen, och efter det kollade jag på simpsons, s.19 e.11. har inte sett det sen jag och joel var tillsammans och jag grät lika mycket den här gången men av andra anledningar. klev upp, vandrade förbi badrummet och tänkte att jag skulle ta en dusch men först frukost och dator, måste skörda mina pumpor i farmville på facebook liksom. gröt med lingonsylt = bästa frukosten jag vet just nu förutom lingonbrödet. antagligen på grund av graviditeten. sen fastnade jag framför datorn och nu sitter jag här, omotiverad, sunkig och tjock med jättetuttar som känns ivägen.

jag tänkte att jag skulle gå till skärholmen och kanske ikea som söndagsnöje, titta på barnkläder och nya sängkläder till babycriben. det mesta finns, jag vill bara ha något nytt. det känns lite konstigt att ha allt samma, det var ju ändå kläder som jag och joel köpte tillsammans till love och arvid och deras framtida syskon som vi inte hade planerat för men som var en möjlighet. nu får ju love och arvid ett syskon, men det är inte mitt och joels så jag vill ha nytt också. så mycket nytt jag har råd med. det känns lite konstigt. allt.

och dom senaste dagarna har varit sjukt turbulenta och jag försöker lista ut hur mitt liv kommer att bli nu men jag ser det inte som jag såg det förut. nej, den här morgonen är inte alls bra och jag saknar love och arvid massor nu när dom är hos joel igen. men veckorna går snabbt nu, och imorgon är dom hos mig igen. det är tungt, med två barn och mage, och jag är tröttare än vanligt men det är ändå mina barnveckor som får mig att komma upp.

MAT!

ikväll hänger jag och magen. jag gjorde en soppa som uppskattades, den vaknade och sparkade massor så jag antar att den är lika glad i mat som jag och mina två knoddar i riktiga världen är.

SKÅPRENSAR-SOPPA (när man är för tjock för att gå till affären):
en burk kikärtor
en burk hela tomater
vatten
en morot
en halv zucchini
två klyftor vitlök
en grönsaksbuljonstärning
pastaskruvar
hummus (läs nedan)
salt och peppar
(färsk basilika)

ja alltså det är väl bara att skölja kikärtorna, halvera och skiva zucchinin, riva moroten och pressa ner vitlöken. den här gången slängde jag bara i allt för att jag ville att det skulle gå snabbt men det är klart att man kan steka zucchinin och vitlöken innan om man vill, vitlöken smakar ju gott då. vill man så kan man mixa hälften av kikärtorna så blir soppan tjockare.

men aaanyways, ha ner allt i en kastrull och koka tills pastan är klar. har man färsk basilika hemma så är det fett att ha i det på slutet.

anledningen till att jag hade hummus i var för att jag inte mixade hälften av kikärtorna och kom på i efterhand att jag ville ha en tjockare soppa. men det är lätt ett tips för det blev väldigt bra. hummus är dessutom sjukt lätt att göra så länge man har en mixer.

MIN VARIANT AV HUMMUS:
en burk kikärtor
olivolja
saften av ungefär en halv citron
vitlök
spiskummin
salt och peppar

släng ner allt i mixern, mixa, smaka av och så är det klart!

soppa är grymt bra mat! nyttigt, räcker till många och man blir sjukt mätt, iallafall av den här!

OCH LANDET IGEN

jag längtar ut till landet. jag vill bo i skogen. jag drömmer om min lilla stuga med min lilla veranda och trädgård och att fixa och styra. vad har hänt? jag överväger utedass framför toalett som går att spola. men jag kände det när jag och anders sov i lillstugan, att det är så jag vill ha det. precis så. värmeljus och fotogenlampor, och så ska det lukta jasmin. ja, jag skulle nog byta stockholm mot skogen utan att tveka just nu.

ALLA TUSEN MIRAKEL

igår försökte love äta smarties ur en tidning. från en bild. love är inte en smartie men jag älskar honom ändå.

och jag kan vara trasig själv men det var fint med imperiet på golvet och allt det andra.

FROM THE HOODS TO THE WOODS

är tillbaka i skogen i linköping. love och arvid har redan hunnit hoppa i alla stora vattenpölar. i sandaler och sneakers. score.

fick packa på 5 sekunder igår ungefär, love och arre fick med sig massor kläder, jag fick med mig det jag hade på mig typ. sen hann vi ändå inte eftersom sjs hemsida inte ville funka när jag skulle köpa biljetterna. så med en kvart på mig till tåget och hundra framför i kön så beslutade jag mig för att ta halv 6 tåget, vilket visade sig vara ett gammalt tåg. gamla tåg och tvillingvagn = big nono. speciellt med packning. och mage. men jag lyckades eftersom jag är en freakin supermamma!

SKYLL DIG SJÄLV INGET HÄNDER HÄR, MEN DET GÖR INGENTING OM DINA HÄNDER ÄR HÄR

sen du pratade om det där pirret så är det nästan det enda jag kan tänka på (jag vill känna det snart igen) och jag saknar dig.

JAG GÅR MOT ER VART JAG ÄN GÅR

det fortsätter, humöret alltså. känns så bra, känns så värt. och imorgon kommer love och arvid hem till mig igen i en vecka! peppelipepp! sjuuukt jobbigt att vara ifrån sina egna barn såhär. sovmorgon är ingenting om man jämför med att bli väckt av två skrattande pusstussar som kräver att få se "bubbim" (läs teletubbies) i min säng. och nu brukar det bli frukost i sängen också. det är sommar och vi är lata. sen ger vi oss ut för att gå på upptäcksfärd och titta på alla djur som finns. djuren delas in såhär:

hunden/vovven - normalstora hundar, alltså hundar i tengils storlek
katten - alla katter samt små hundar
häst - hästar, älgar och jättelika hundar
ninen - kaniner och harar, ibland katter.
pippi - fåglar, getingar, flygplan och andra lite större saker som flyger
myra - myror, mindre djur som kryper och flugor

i know, väldigt spännande, men jag saknar dom så då blir det mycket "mina barn" hit och "mina barn" dit. och det är så konstigt, när man inte har sett dom på ett tag så är dom så stora och har lärt sig så mycket nytt. aja, imorgon så får vi hänga i en vecka framåt. och fint blir det!

PEPP, BEBIS, BRÖD OCH TÅRTA

idag är jag riktigt välmående. jag började morgonen med att bli saknad, sen fortsatte jag med 4-5 avsnitt greys, gick upp, åt hembakat lingonbröd, åt jordgubbar, pratade med anna eller även känd som världens bästa karlsson. nu är jag bara pepp på livet. gud vad jag älskar graviditetshumöret, upp och ner som en freakin jojo.

MEN! idag är det bra och det ska jag ta vara på!
(idag höll jag bebisen i handen, jag låg på rygg och tittade ner på magen och där låg den, jag såg den liksom, det är så så så fint. på ena sidan av magen putade den upp och rörde sig.)

igår var jag förresten hos stiffe och annzo. vi åt mat, tårta och spelade sällskapsspel. typ livets bästa på samma kväll! hade väldigt trevligt!

jag bjussar såklart på mitt lingonbrödsrecept som är hur lätt som helst att göra, det tar typ 5 min att röra ihop och behöver inte jäsa (jippie!), det enda man behöver ha egentligen (förutom det som ska vara i vilket säger sig själv) är en brödform. har man inte det så finns det är att köpa på ica eller secondhand liksom, en värd investering!

eftersom jag har komponerat det själv och inte direkt går efter mått eftersom jag testar mig fram när jag bakar och ändrar lite varje gång för att se om det blir godare så får ni hålla till godo med mitt senaste försök som blev det bästa hittills.

2 dl vetemjöl
2 dl rågsikt
2 dl grahamsmjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
1 tsk salt
2 tsk brödkryddor

1 dl lingonsylt
1 dl brödsirap
3-4 dl filmjölk

smör och ströbröd till formen

blanda dom torra ingredienserna i en bunke. rör i dom övriga ingredienserna, blanda ordentligt men inte för länge. häll i smeten i den smorda och bröade formen och grädda i mitten av ugnen i ca 40-50 min. håll koll på den så att den inte blir bränd bara, då är det bara att lägga på folie. låt svalna i en bakhandduk.



och tårtan jag gjorde finns receptet på här! den var smarrans, och ett tips! känner man att man har lite tid och vill göra något enkelt som inte behöver stå i frysen så är botten väldigt god, blir som kladdkaka. den kan man alltså göra bara den och äta med grädde och jordgubbar till. funkar ju även om man vill skippa gelatinet liksom.

HAPPY PEOPLE NEVER FANTASIZE

sommarjobbarna på min gård bara sitter i skuggan och chillar och plockar bort en eller annan överväxt maskros. det skulle jag också kunna göra. upprörd tjej.

anyways, saker man inte vill göra ensam; vara gravid. speciellt inte såhär. för man vill ju dela med sig, man vill ju ha någon som inte tycker att man är knäpp för att man gråter för att det är smutsigt i kylen (fast det egentligen inte är det) eller för att man är en knubbsäl (fast man egentligen bara är rund). och det är ju fint, att vara gravid alltså. jag saknar att ha någon som klappar på och pratar med magen, som lyssnar när man berättar om allt som man är rädd för. och när man ska somna och den kör något slags trumsolo i magen så att nästa hela sängen skakar för att magen gnuppar så mycket, då vill man ju ha någon som bara håller om en så att man somnar lättare.

men jag försöker se det som att det är jag och bebisen nu, jag och trumbebisen och såklart love och arvid. och sen om ett tag så får vi väl se hur det blir. hur vi bestämmer oss för att göra, hur helheten blir. men hur vi än gör så blir det bra, det ska jag se till.

LITE MER OM BEBISEN OCH ALLT ANNAT

idag är jag bara en stor tjock klump. jag känner mig misspepp och jag känner mig varm och trött. efter 8 dagar med love och arvid så saknar jag dom helt sinnessjukt mycket nu när dom är hos joel. jag vill såklart vara med dom jämt. och nu är jag extra känslig eftersom jag är preggo och igår när vi sa hejdå och love sprang efter och ropade mamma! så höll jag på att bryta ihop. liksom "inte börja lipa, inte börja lipa". sen började jag gråta så fort jag hade stängt dörren bakom mig.

vi kom hem från linköping igår och vi har haft det helt underbart där. sol varje dag. love styrde upp ett skrubbsår på knät som han visade jätteofta, pekade på det allvarligt och sa aj-aj! arvid lyckades cykla ner från altanen och landa på små men jobbiga brännässlor men efter mamma-kramar och mamma-pussar så gick det över snabbt. annars klarade vi oss relativt bra utan skador trots att dom är vilda och allt är spännande att klättra på.

men ja, nu är jag ensam och svullen. och det är konstigt att ha en bebis i magen. eller ja, klart det är, jag har ju bara haft två i magen innan. men den sparkar och har sig. snurrar runt, puffar. och det är konstigt att vara så labil igen, liksom pms fast tusen gånger värre. är sugen på vitvinsvinäger och jordgubbar. och saft. och allt som är sött typ. gillar att man ska skära ner på socker, fett, salt osv när man är preggo när det är det som man mest vill ha. men klarade love och arvid två semlor till frukost när dom låg i magen så klarar nog den här bebisen lite extra godisintag.

och det är bara en som sagt, vilket känns rätt så skönt faktiskt. att ha tvillingar är kickass men det räcker med ett tvillingpar. och jag vet inte vad det är för kön och jag vet inte om jag ska vänta med att ta reda på det eller om jag ska ta reda på det nu. på något sätt så känns det inte riktigt lika viktigt att veta det nu. jag tror ändå att det är en kille. det känns så. förra gången trodde jag iofs att det var en bebis och att det var en tjej så ja, man ska väl inte lita på hur det känns riktigt. men min mage ser ut som förra gången men betydligt mindre och dom säger ju att man har killmagar och tjejmagar, men jag vet inte hur mycket man ska lita på sånt.

hursomhelst, tusen tankar har jag som är svårt att ha när man inte riktigt kan dela dom med någon. och jag är nojig inför förlossningen också. för planerat kejsarsnitt har jag ju inte gjort innan vilket betyder att det blir helt nytt igen. det är väl tur att man glömmer smärta och den här gången ska jag be om någon som kan sätta in epiduralen istället för att få vara någons försökskanin.

och så igår när jag kom hem så fick jag veta att jag kom in på bageri och konditori som jag sökte innan jag visste att jag var gravid så det känns ju på något sätt lite bittert det också men utbildningen finns ju kvar, jag hoppas bara att min plats också finns kvar sen när jag kan gå.

SURPRISE!

ajust det. jag ska ju ha barn. snart.

JÄVLAR VAD JAG SKA

jag ska köpa mig en jävla stuga. jag ska ha mitt jävla äppelträd, mitt jävla körsbärsträd, mina jävla hallonbuskar. jag ska ha mina jävla tomatplantor och mina jävla jordgubbar och jag ska älska allt så jävla mycket. jag ska plantera mina jävla blommor och jag ska bli en jävla trädkramare.

och sommaren kom till mig med. och det är varmt. jag önskar lite att jag inte skulle vara så osamlad men nu är jag det och det blir en skum sommar. (hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad.)

och jag tittade på gamla bilder där jag tyckte att jag var tjock och insåg att verklighet och självuppfattning inte har så överdrivet mycket med varandra att göra.

och jag åkte till norrköping och satt under en bro och jag sjöng håkan men det hördes inte för att det regnade så mycket. och jag stirrade på ordet kärlek och tänkte att det vore väl fint någon gång igen men det finns inte i min framtid. inte deprimerande, bara som det är.

ITS SIX IN THE MORNING, YOU MAKE ME THINK OF FALLING

Västerbron, you show me such great heights.
Im out of my mind, you make me think that I could fly if I try.

jag orkar inte så jag tar andras ord.

jaha vafan ska man göra nästa vecka då? sluta vara bitter? styra upp? mjaaaaaaaa.

PERTA THE LONELY CITIZEN

with sore feet & blisters from too much talk of nothing. step into the sunlight and say something - anything will due.

såhär, den här lördagen, så funderar jag på ett par världsliga saker. varför låter diskmaskinen så högt helt plötsligt och hur fan kan 6 månader av mitt liv ha gått så snabbt och ens hur kan dom ens ha fått gå? och det bara regnar och regnar. det blir visst inget solsken va? och jag har funderat på lösningar. och jag har funderat på vart man går efter det här. och jag har funderat mig romantisk och jag har funderat mig ledsen och jag har funderat mig galen.

dagar som segar fram som borde vara livet va? och det är konstigt hur liv kan göra en levande och jag vet att jag drömmer om att få sova nu men sömn existerar inte och inte i min framtid heller.

varje gång jag tänker att jag har det utstakat så vänder det. som att det är något i mig som driver någonting att alltid vända, att aldrig vara still. och inte still på det traditionella sättet för jag är inte social längre så egentligen är jag blixtstilla. jag önskar att jag vore men så fort jag tänker tanken att kontakta omvärlden nu så går det inte. för det och det ska göras och sen är det rätt så skönt att vara ensam och sen är det en mardröm och sen är det så sjukt tyst att man vill skrika bara för att det ska låta.

och jag hade planer hit och jag hade planer dit. jag skulle börja leva igen sådär som man ska och som sig bör. nu lever jag bara. det är inte riktigt samma sak eller. (jag är fantastisk, det är jag.) och jag vet att det finns dom som tycker att jag är sådär som man borde vara, att jag verkar ha det där som man vill ha även om jag är ledsen eller uttråkad eller jag vet inte vad det är längre. och det är så konstigt egentligen. för rörigare röra får man leta efter just nu.

NÄSTAN SOM REGN TYP

idag kastade arvid ut en mugg vatten på golvet och sa "OJ! REGNAR!" väldigt oskyldigt. det är ju inget annat än bedårande trots allt.

UPDATE

jag kunde inte sova alls i natt. vaknade från och till hela tiden, kollade på family guy, somnade om, drömde mardrömmar, vaknade, gick upp och drack vatten, la mig, tittade lite mer på family guy, blev kissnödig, ja, upp igen. första natten själv känns alltid tom och sängen känns sådär två meter extra bred.

så nu ska jag sova och sen hämta barnen och så lär det väl regna hela helgen så att vi inte kan gå ut och leka som vi hade tänkt. love säger "titta mamma, däh!" till allt och alla. det blir en jävla massa tittande hit och dit men man dör ju lite när love hittar viktiga saker som han tycker att jag också borde se. arvid och love älskar fåglar också, eller "pippi/pippin" som dom säger. allt som flyger är pippin, typ flygplan, flugor, getingar.

anyways, i onsdags så var jag och anders på dagis, det var knytis och barnen sjöng och hade blomsterkransar, av papper, men ändå, sjukt söta. arvid verkar vara mest peppad på att sjunga, han brukar sitta i badet och låta "viiioooviiiioooviiiioo" och love brukar klappa händerna till. eh ja, det var fint iallafall. love och arvid valde kakbordet på buffen såklart, vem behöver mat när det finns kakor och tårta!

IM A LONER, DOTTIE, A REBEL! ELLER?

är det så att man bara kan vara lycklig om man har allt det här att dela med någon annan? för i så fall är det ju bara ledsamt, jag har aldrig varit så förr, varför skulle det vara så nu? kan det vara så att den känslan känns mer påtaglig bara för att man känner sig ensam rent allmänt, liksom inte riktigt vet vart livet är påväg just nu?

det kan ju bara vara så att jag behöver ett mål och en sysselsättning. kanske någonting som inte får en att känna att man blir uppäten inifrån. det finns för mycket tid att tänka när dagarna inte fylls av lek och rutiner.

DÄR GÅR LYCKAN SOM ALDRIG KUNDE BLI

ett sprucket hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt, så många platser lever inte mer. nu går jag bara förbi där jag försökte få dig att le

allt har varit lite för mycket den senaste tiden, lite för mycket nära inpå och lite för verkligt. nu har jag internet igen iallafall så jag tänkte väl ta tag i det här med att skriva av mig. det lär bli en lång sommar.

DU & JAG

ta mig tillbaks, vrid tillbaks klockan och gör allting bra.
(det är inte som ni tror, det är aldrig som man tror)

LIVET ÄR HÅRT UTAN INTERNET

som att det inte vore hårt nog ändå.

en oplanerad resa till linköping. en oplanerad tur till nationernas för att se parken. 6 dagar kvar tills 2 årskalas gånger två. den svåraste veckan i livet. väntetid, väntetid. svar. svart. ungefär så. jag har inte gjort någonting sen senast förutom att förlora mig. våren kom, sommaren kom. allting är komplicerat, minst sagt. allt är så svart och vitt jämt.

för några dagar sen gick jag upp på vårberget. det är alltså ett berg där man ser ut över hela sthlm i från. det är även väldigt populärt att gömma sig där när man skjuter folk uppenbarligen. där uppe känns det ungefär som att livet börjar och slutar. det är en befriande känsla. man är helt ensam, eller ja, då hade jag två gother eller vad dom nu var, som stod en bit bort på berget och tittade på mig men omvärlden är lätt att fasa ut med en ipod och då var det bara jag och arcatera, joel skrek för mig och om mig i öronen (det är en rätt underlig känsla att lyssna på musik som betyder någonting och handlar om delar av sitt eget liv, på riktigt då, inte bara att man känner igen sig).

anyways, jag vet inte riktigt om jag har någon poäng med det här förutom att det är mitt ställe. mitt ställe där jag kan vara ingenting ett tag. för nu kommer det här ingenting vara en del av mitt liv. ja det märks att jag är sjuk, jag har ingen logik i orden eller i huvudet men det tvivlar jag nästan på att jag har någon gång någonsin.

I JUST CALLED TO SAY I LOVE YOU

alltså ärligt, jag tar visst in en veckas sömn på en dag idag. och hungern, funderar liksom på att gå på en snårig stig tre kilometer för att ta bussen in till stan och sen göra samma sak tillbaka bara för att jag vill ha godis, vitlöksoliver med riktig vitlök i, majskolvar och halloumi för att styra upp lite grill här. sista kvällen innan jag ska hem till sthlm igen och få träffa tjockisarna. kanske förbereder jag mig på en vecka med avbruten sömn och sovmorgon till klockan 6. men mycket lek också, och mycket kärlek.

jag pratade med joel idag och han sa att love hade plockat upp telefonen och då hade joel frågat om han skulle ringa farmor. då svarade han "mamma". man blir ju sjukt rörd men det krossar ju även ens hjärta när man inte får vara med dom samtidigt.

vi ska även klippa deras hår någon gång i veckan, joel tror att dom blir mindre tunnhåriga då och det stämmer säkert, vi har ju inte ens ansat det lite liksom. svallet börjar bli rätt långt nu, jag tycker ju att det är charmigt men ja, det växer ju ut och kommer att bli en ännu tjockare hockey sen.

spelningen igår var asbra för övrigt. och jag har blivit brun. eller inte genomskinlig. men sommaren får ta och snabba på lite, visst att det är grönt ute men mer värme och sol tack. och mer grönt också egentligen, man blev ju lite bortskämd i berlin.

NÄR INGENTING KAN NUDDA

ibland känns det som att allt är skit och suger så jävla hårt. men alltså visst, det är fan inte mycket som ligger på plus just nu men sakerna som gör det borde ju vara sakerna som man tar vara på eller?

nu har jag varit på resande fot rätt länge. love och arvid är hos joel den här veckan så jag har varit i berlin och nu är jag i linköping och igår var vi på bring me the fucking riot man! och idag ska jag se masshysteri. solen skiner, humöret är bra, nästa vecka tar jag tag i allt, den här veckan får fan vara lite drömsk. ibland behöver man det, man behöver sitta på en bänk i berlin i solsken och i linne med en kartong jordgubbar och en smörgiffel till frukost och lyssna på dylan och bara känna att livet är på väg tillbaka. egentligen, fuck alla problem. idag är allt på topp, jag ska ta mig en folköl och njuta lite av sista kvällsolen innan det är dags att dra in till stan, nyfräkning och pepp. vårig, rar och hela världens lilla vän. det känns som att ingen kan sätta sig på mig ikväll och den känslan är så bra. mer sånt åt mig tack!

och ja, jag klippte mig och nu ser jag ut som jag gjorde när jag var 18-20 i håret, haha det är så jävla glatt alltså, crustfrippan kom tillbaka ändå. nu är jag lite den häftigaste mamman, mina ungar gillar posi hardcore, tatueringar och sin häftiga mamma. mig gillar dom massor. och ja, nu saknar jag dom så helst skulle jag vilja prata om dom jämt och hela tiden men man får ju sansa sig. dom är bäst iallafall, veckorna utan dom segar.

och nej, en annan sak som man kanske kan få för sig när man läser min blogg, jag tror inte att jag är manodepressiv. meeeen anyways kiddos! nu ska jag bege mig, eftersom jag inte har internet för tillfället så blir det lite dåligt med sånna här guldkorn. men puss tills nästa gång!

STJÄRNFALLET DET ÄR JAG OCH DU ÄR HIMLEN JAG FÖLL FRÅN IDAG

jag fick en fråga för ett tag sen, hur jag gör för att inte känna mig ensammast i hela världen. och ärligt talat vet jag inte hur en enda människa gör för man är väl alltid ensam. man kanske känner att man har någon att dela ensamheten med, att man känner sig trygg i det man har och att det känns bra så, att man är nöjd med det?

jag känner mig i alla fall väldigt ensam nu, det spelar ingen roll hur många fina människor som man är omgiven av, ensamheten är något som bor inuti, som vill bo där och ta över ibland, speciellt om man har det svårt sen tidigare. då kommer ensamheten och äter upp en inifrån. så är det för mig och jag kan inte förklara det på något annat sätt än såhär idag. imorgon kanske jag ger en mer positiv uppdatering av det hela, idag tänker jag inte göra det för hur skönt det än var att få prata, att få dela så innebär det slutet som man skjuter på, som man skjuter framför sig. ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.

den dagen kom för flera månader sen men man håller fast vid tanken att det inte är på riktigt jämt. men jag har sett det i dig förr och jag ser det i dig igen.

och humöret går upp och ner men hela det här året har fan varit skit egentligen. man ska vara såhär stark, jag har sagt det till mig själv att jag är det men just nu känns det bara som bullshit, som att jag försöker lura alla och framför allt mig själv. ibland blir det inte som man har tänkt sig och gud vet att det inte var det här jag tänkte mig. det tar tid att anpassa sig och det tar ännu längre tid om det kommer saker i vägen som skjuter ner en.

SAKER VI GÖR

av samma skrot och korn

BITTERBLOGGEN BLIR MATBLOGG FÖR EN DAG NOMNOMNOM!

alltså jag gjorde ju min spenatpasta till lunch. det är enkelt att göra och det blir gott som fan så jag tänkte bjucka på det. det kanske ska tilläggas att det är ett icke-recept, alltså jag har inga mått alls när jag gör det men jag kör på med allt tills det smakar som jag vill ha det.

anyways, införskaffa det här:
creme fraiche (jag kör på den vanliga 34% eller vad det är)
vitlök
fryst hackad spenat
frysta ärtor
spiskummin
salt
peppar
fetaost
pasta

okej, koka pastan. och under tiden pastan kokar så slänger man ihop såsen, lätt som en plätt! man börjar med att tina den hackade spenaten i en kastrull med vitlöken, sen när den är tinad så slänger man i creme fraichen och spiskummin, salt och peppar. alltså med spiskummin liksom, ta så mycket du vill ha, jag tar typ i en halv burk för jag älskar spiskummin. rör ihop, låt puttra lite, släng i ärtorna och låt dom tina. sen brukar jag ha i fetaost, icas egna är dyr men sjukt god. gillar man inte fetaost så skiter man i det och vill man inte ha det i såsen utan smulad på pastan så går ju det också bra, jag brukar köra både i och på. när du känner att såsen smakar bra så blanda i pastan i såsen eller häll såsen på. KLART! det är himla himla gott så testa.

CRAPPY DAY

all of this means nothing if you're alone.
ibland bryter man ihop om man hör rätt ord.

WHERE THE WILD THINGS ARE

gud jag dör, dör! på ett väldigt bra sätt. och arcade fire också.
if the children don’t grow up, our bodies get bigger but our hearts get torn up.

DET MAN BLUNDAR INFÖR

jag blundar inför att vi inte har tid. jag drömmer istället och tänker att det aldrig kommer att ta slut när jag innerst inne vet att det kommer att bli så. när sommaren kommer tillbaka.

huvudvärken går inte över och imorgon ska jag vila och hoppas att det inte blir värre. och nu vill jag krypa in under täcket och inte vara ensam där.

LOVE OCH ARVID <3

nyvaken sjukling

idag saknar jag barnen väldigt mycket. jag nynnar på mu-bä-dubbelkvack-dubbelkvack, fyra dagar hemma med barnkanalen och två keliga snoriga barn sätter sina spår. en dag tog dom bilder på sig själva i photo booth också.

WHILE YOU WAIT FOR IT

nathan coley

jag vill inte tro att jag är naiv som hoppas på mer av livet än vad det är just nu.

YOUR LOVE WILL BE SAFE WITH ME

jag tror att jag har skrivit om bon iver förr men jag dör lite varje gång jag hör honom för han är så sinnessjukt jävla bra. " I keep throwing it down two-hundred at a time, it's hard to find it when you knew it, when your money's gone and you're drunk as hell "

MELODIFESTIVALEN OCH BEZZERWIZZER

jag har inte barnen i helgen så igår kväll spenderades hemma hos stiffe och annzo med först en supergod middag och sen melodifestivalen. jag har inte direkt hängt med trots att jag har spenderat lördagskvällarna hemma senaste tiden. jag blev lite kär i måns låt för ja, han är ju så peppig, dansar så glatt och påminner om jonas. man vill typ bara klämma honom i dom där små kinderna. men aja, sen fanns det ju ett par låtar till som hade kunnat få gå vidare. det här är alltså inte musik som jag tycker är bra men som är melodifestivaliga liksom.

MEN, big MEN! låten som vann, dvs operadiscolåten, jag förstår inte riktigt hur folk tänkte. ska vi satsa på ett nytt lordi fast för sverige? är låten det nya heta utan att jag vet det? ska alla indiekids som över en natt blev techno-kids i färgglada tokiga outfits börja klä sig i långklänningar och skaka booty till disco-opera på dansgolvet? VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG? gud nu kom jag av mig lite här känner jag.

det jag skulle skriva egentligen var om hur trevligt det var igår, hur fint det är att vara nykter och om hur mycket jag måste köpa bezzerwizzer för det var roligt och jag gillar sällskapsspel/frågesportsspel.

idag ska jag hem till love och arvid, när dom har lagt sig så ska jag få ihop en filt med mormorsrutor. jag har även bestämt mig för att börja trycka nu när joel flyttar ut och jag får vara i min lägenhet när jag inte har barnen. jag är grymt peppad. har redan börjat skissa mönster.

LIVET MED BARN

och jag har två. som springer. och som sedan länge har lärt sig att flytta stolar får att komma åt det som dom vill ha. jag borde göra en sån här film.

DET DÄR MED KÄRLEK

jag har känt ett tag att det här med kärlek inte är för mig längre, att jag ska lägga det på hyllan tills vidare. sen idag så hamnade jag på den här bloggen: http://leloveimage.blogspot.com/ och kände helt plötsligt hur mycket jag saknar att ha någon att dela det där med.

och det är inte så att jag behöver det mest av allt men det är bara den känslan att man vet, man kan bara titta på någon och le och veta.

(men o andra sidan så har jag det varje dag, det räcker med att jag får vakna av en puss och två små killar som klättrar på mig, ler mot mig, skrattar och busar och jag vet, dom älskar mig mest i världen och jag vet att utan dom skulle jag inte vara någonting alls. det finns ingenting som jag kan skriva som gör att jag kan förklara vad jag känner varje gång jag ser love och arvid.)

BLEV LITE VARM I HJÄRTAT

KUNDE INTE HA SAGT DET BÄTTRE SJÄLV

Sluta dröm om det ljuva livet, vi kommer aldrig vara med om det och be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde. Men det äter upp dig när du ligger i din säng, åh, gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.

Jag vet att det bara är fantasier och nu är hon i mig, och kommer alltid vara. Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri men det struntar jag i, för vi dansar och du har så mjuka läppar.

Men bryt inte ihop nu, du är bara en av många människor jag drömt om och du kan inte fånga mig, och jag kan inte fånga dig, för jag vet att hela stan vill ha dig.

(tack håkan)

RÅRAKOR OCH COCONUT

står och steker rårakor och lyssnar på coconut records första skiva och det var hur längesen som helst. sommarpeppen spred sig men också en känsla av sjuk saknad. att det alltid ska vara något liksom.

pack my bags and leave my home, find me a mama who can hold her own, this whole town is laughing and dont i know it. i dont know but i can guess that youre the only one that i have left, this whole town is laughing and dont i know it, oh dont i know it.

FREDAG

min granne har fest med dålig musik och allsång, jag kollar på nyheterna och äter yoghurt (känner mig lite irriterad för att dom överröstar tvn från och till med deras bröliga mansröster). oh life!

MEN JAG TOG BARA EN PAUS

en paus från allt kan man säga. nu är jag tillbaka och ja, jag lever. igår i karlstad såg jag det, livet är värt att leva, stod det på en skylt. och jag tänkte, så himla sant. back on track igen. snälla skjut inte ner mig.

ETT KÄRLEKSBREV TILL OLIKA

jag ville ju visa världen men det finns ingen tid för det. det skulle bli prag, det skulle bli sverige på ett tåg. men jag nöjer mig med att vara en lillsked för det är inte fel.

jag ligger och drömmer om frukost, amerikanska pannkakor med lönnsirap och milkshake. och dom omtjatade solmogna jordgubbarna. nypressad apelsinjos. värme och någon att dela det med. jag saknar min bästis/mina bästisar. för att ha sånna, det blir man aldrig för gammal för. och vi vet vart vi har varandra alltid.

(och joel, nu äter jag upp brownien, jag köper en ny färsk till dig sen. den där andra kommer att dö av ensamhet i kylen annars din kakplågare!)

och p.s. hade du stannat kvar, ja du ja, så hade vi ätit veglasagne på string innan västerås. men vi tar det nästa gång. vi ses ikväll. då bjuds det på dans!

IF LIFE GIVES YOU LEMONS YOU PAINT THAT SHIT GOLD

och idag bestämde jag mig för att resa mig från marken och komma tillbaka till livet igen.

EFTERSOM JAG SAKNAR EGNA ORD

Get a taste in my mouth as desperation takes hold
Is it something so good just cant function no more?
When love, love will tear us apart again

EH HIPP HIPP HURRA!

ja men verkligen fredrik reinfeldt, jag tror nog att victoria och daniels kommande giftemål kommer att ge mig glädje nu när det här kompakta mörkret omsluter mig. men verkligen, jag känner mig redan lite lyckligare!

IT AINT ME BABE

idag har det bara varit dylan.

JOEL

idag grät jag.

jag gick in på min egen bilddagbok och kollade igenom alla bilder från januari 2007 fram tills lite efter att love och arvid föddes. liksom, jag och joel var så lyckliga. och nu känns det så konstigt att det mesta är utbytt mot bitterhet mot varandra. för vi hade det så fint, hade planerat så mycket. och nu är ingenting alls som det skulle ha varit. jag har inte skrivit så mycket om det där, jag vet inte, jag hittar inga ord inför hur jag känner. ibland känns det bara tomt.

OBAMAS ELF

för att den är lite cute, jag gillar elfar. för att jag tänkte på orginallåten och hånade mig själv.

nu äter jag godis i sängen, det är dagens frukost, och saknar barnen som är med joel. vi har ju hängt med varandra i nästan 10 dagar, alltså jag och barnen. det är tyst, väldigt tyst. jag roar mig med att söka jobb och snart ska jag läsa lite också. sen ska jag till banken och efter det ska jag boka lite tider. jag känner att det kan bli en produktiv dag så småningom.

BOT OCH BÄTTRING

hahaha samma samma varje dag!

'jag ser tillbaks på mörka moln som heter ånger, sorg o skam. dom kanske krossar mig en dag men till dess var det jag som vann.'

sitter här och faktiskt fnittrar utan att egentligen ens veta vad det är som känns så himla roligt. kanske för att allt är så fucked, kanske vänder allt bara och man blir tokig istället. skrattar och kastar katter!

haha jag kanske skrattar istället för att gråta men vad gör det, det känns så sjukt mycket bättre. ärligt talat så borde jag klara mig bättre på egen hand och fan alltså, jag vill typ ställa mig på ett tak och skrika JAG VILL KNAAARKA!* och tro att det blir bättre. och det blir bättre vafan! upp och ner hela tiden, pendlar hit och dit men nu är tanken på att du vet att jag vet så himla fin! inte för att du tänker på det utan för att jag inte svarar och det blir egentligen lättare för dig men det blir lättare för mig också. för jag äger lite vett, jag är inte den som duger när andra är frånvarande. och gud vad jag skulle ljuga om jag sa att allt var över nu, jag kommer antagligen ligga och ångestkrama min kudde och tänka på allt om och om igen. men att jag kan le och tänka på det, tänka på hur allt blev och på den blivande sommaren som vi planerade ihop som inte kommer att bli av, le ändå, och tänka på allt annat fint jag kommer att kunna göra istället. ensam, stark och helt underbar. (haha, jag vet, det bor en 40årig singelmamma i mig som vill ut då och då)

*nej, jag vill inte knarka, bara känslan av att skrika rakt ut om ingenting som spelar någon roll alls.