BABYSNUS OCH SOCKERRUS

nyss somnade sigge mot mig, det är inget ovanligt, det brukar han göra. jag satt och tittade på honom, kände hans bebismjukhet mot min kropp, när han sakta slappnade av och flöt iväg. med ena ögat lite halvt öppet brukar han hålla koll på mig så att jag inte ska försvinna (han brukar se ut som en arg full liten pirat som säger j'aaarrrggghh!). och jag tänkte för mig själv att det måste vara bland det mest avstressande som finns att titta på när ett barn somnar. för mitt liv är fyllt av rätt mycket stress nu, så jag har svårt att varva ner.

i natt var jag uppe och gjorde frosting till mina muffins vid tre-snåret. jag är väldigt produktiv så, plus att all ilska jag kände gjorde det värre. där stod jag i bara trosor och rev apelsinskal, skvätte florsocker på hela magen, spritsade och muttrade argt för mig själv. om någon ändå hade filmat mig! sen la jag mig och njöt av en fantastisk liten morotskakemuffin, skickade ett till sms, lite mer sorgset än argt den här gången, sen somnade jag nog i något sockerknarkat rus. vaknade igen vid klockan sex, kom på ett fantastiskt julrim till en julklapp som jag inte har köpt, som jag sedan letade mig fördärvad efter på tusen olika internetshoppar, men aldrig hittade. så vaknade sigge, och nu somnade han alltså om igen.

jag tänkte för mig själv att jag ska ta tillvara på den här tiden, och försöka att inte stressa sönder den. för egentligen, vad gör det om det är lite smuts i hörnen och lite disk på diskbänken, lite ovikt tvätt och lite leksaker på golvet. skitsamma. när love och arvid var små följde jag deras utveckling vecka för vecka, längtade tills nästa steg, typ krypa, gå, prata. men nu känner jag att det inte är så viktigt - allt kommer hända tids nog men ingenting kommer att komma tillbaka.