jag är så jävla mycket på den så kallade krigsstigen nu så jag borde väl inte ens blogga, för då visar jag väl återigen hur jävla bitter jag är men vafan, någon måtta på beteendet får det väl vara. och jag har liksom gått och jagat upp mig nu, inga fina ord i hela världen betyder någonting, faktiskt, man bevisar saker genom handling och så är det med det. och visst, jag har känt såhär förut, och sen tittat upp med tindrande ögon och bara sett någonting bra, tänkt att eftersom jag betedde mig så risigt tidigare i mitt liv så kanske jag gör det nu också, det kanske är jag som överreagerar på allt. tänk om alla vet det igen, och det bara är jag som inte inser hur mycket som offras, igen.
men faktiskt, det är inte alls som förr. och jag borde banka in det och sluta tindra, sluta vara så jävla tafatt och timid. jag minns det så väl, hur mycket jag ville känna mig levande igen, känna mig lycklig över någonting stort, bara en beröring eller någonting överhuvudtaget, kanske ett eget initiativ att lyssna efter hjärtslag, bara någonting (!) hade räddat mig från det mörker jag kände. och hur jag tröstade dig när du grät i hängmattan och sa att din dröm inte kommer att bli av, när jag visste att drömmen var en anledning, kärleken var en annan. och hur det fick mig att känna. jag såg dig försvinna, mot din dröm, och jag såg mig bli fast i min mardröm, jag trodde inte att jag skulle klara det. och sen, när du föddes, när jag höll dig hos mig, då var det borta, allting mörkt, allting som jag var rädd för, borta. och jag vill egentligen berätta mer, men någonting stoppar mig, fortfarande en känsla av att såra känslor hos någon annan.
och så styrs det upp till en vardag, min vardag, min och sigges vardag, min och love och arvid och sigges vardag. ibland får vi besök, ibland inte. jag klarar det, jag känner mig bara stark i min roll som mamma. sen i min roll som mig själv så bara vacklar jag fast jag vet att jag har rätt. och fan, jag kan inte hålla på såhär. jag känner att antingen så sätter jag ner foten eller så förlorar jag mig själv.
varför i hela jävla världen ska det vara så socialt accepterat att vara frånvarande bara för att man är pappa? herregud jag får sjukt mycket skuldkänslor bara av att tänka på att lämna sigges sida nu, att göra någonting för mig. sen vet jag ju att jag måste göra det om jag vill kunna vara en bra mamma och inte kollapsa en vacker dag av utbrändhet. (och nu menar jag inte att jag inte känner precis samma ångest inför att inte vara med love och arvid, det är bara att jag vet att dom har det fantastiskt bra hos deras underbara pappa). men jag har skrivit om det förr, hur andra ser på det. typ MEN HERREGUD ÄR DU INTE MED DITT BARN, LIGGER DET OCH DÖR NÅGONSTANS KVINNA! varför är det knappt någon som tycker att det är konstigt att det bara är jag som är med mitt barn i vanliga fall? "fin skola? jamen dåååså, då förstår jag!". för nu är det ju så, att skolan antagligen inte skulle ligga kvar, den skulle antagligen försvinna efter ett år eller två och aldrig skulle chansen komma tillbaka senare. precis som ölen och kiren och allt annat som är lite mer viktigt.
jag ska åka bort på nyår, utan sigge. jag ska åka ända till freakin malmö. och det är konstigt. och jag ska dricka, det är också konstigt. borde jag inte vilja vara med mitt barn, varför hatar jag mitt barn för, han kommer att bli så orolig, hur kan jag göra något sånt mot honom! lämna honom, överge sitt eget barn! vilken kvinna!
nej fan, nu känner jag att jag börjar spåra ur så jävla fett mycket. jag brukar inte ens svära, inte så mycket i skrift iallafall, men idag, ja idag så orkar jag fan inte. gör det du tycker är viktigt, så gör jag det som jag tycker är bäst för sigge. sen kan orden hagla över mig, fina som fula, men om sigge bara ska ha mig så får han ha det också. punkt.
6 kommentarer:
Jag blev ordlös. Och jävligt förbannad! Och tårögd.
Antagligen för att jag känner igen mig. Och för att jag blev en bitterfitta. Som jag aldrig ville bli.
Jävla Sigges pappa som inte tar hand om sitt barn.
Men ännu mer jävla Sigges pappa för att han inte tar hand om dig. (Sigge klarar sig.) För att han är helt kolosalt jävla känslokall som bara låter dig stå ut.
Det handlar inte om att man inte älskar sitt barn, eller vill vara med barnet hela tiden.
Det handlar om att man aldrig får förlora sig själv, som individ.
Du är världens bästa mamma. Du måste bli världens bästa Petra också. Igen.
Fan. Jag önskar jag kunde be dig ringa mig.
Åk till Malmö! Ta en sup! Du verkar spendera så sjukt mycket quality time med dina kids, så det förtjänar du verkligen. Tänk på alla töntar som har nannys och skickar kidsen till internatskolor. Sigge klarar sig! Han är så liten och visst han kanske skriker lite och saknar sin mamma, men han tar inte skada av det. Han skulle ta skada om du slog honom eller brände honom med strykjärn eller gjorde något med ond avsikt! Men det gör du inte! Du har bara goda avsikter och du är god mot honom. Så oroa dig inte (eller bara lite) och åk till Malmö och ha det så skoj! God jul och gott nytt år! OBS Malmö är fett kul! Vad ska du göra där?
vafan!!!!!!!! alltid kommer farsorna undan, är det inte på grund av den ena aneldningen så är det fan av den andra! sjukt irriterande! precis som vi kvinnor inte har drömmar att uppfylla, BLAND ANNAT KANSKE ATT HA EN NÄRVARANDE PAPPA TILL SITT BARN (obs menar inte att det är den enda drömmen man har som kvinna men man får ju vara liiiite realistisk, hur många drömmar hinner man uppfylla när man sitter ensam med kidsen egentligen). killar kan vara såna idioter alltså! du verkar vara en skitbra person och förälder, håll fast vid det!
Åk så långt du vill! Det ÄR inte okej att vara så frånvarande som skägget är. Det ÄR okej för dig att åka iväg och supa och härja och göra vad du vill med dig och andra i ditt liv än ditt och dina barn.
Du har ju andra saker som definierar dig förutom dina fina små barnklumpar. Åk iväg och härja, stäm skägget om han inte fattar sitt ansvar!
så jävla skönt ordbajs, hur du bara släpper ut allt. lägg inte locket på! du är en fantastisk kvinna som orkar allt detta och jag håller så jävla mycket med om det du skriver. varför oroar inte papors frånvaro, varför har inte "pappor några känslor" för sina barn!!
hej du petra. läser här ibland och tänker ibland skriva något som jag tänker när jag läser men så skriver jag inte för det blir bara så överflödigt och så raderar jag och går vidare med mitt liv... i alla fall. jag har varit och är fortfarande i en liknande situation. jag misstänker att du lägger ner en herrans massa jobb och energi på att få sigges pappa att vilja ta lite mer ansvar och jag antar att många människor i din omgivning tycker att du inte ska lägga ner så mycket energi på det. och det vill jag också säga. lägg inte ner energi på att jaga någon. jag vet att det är piss, skit, det gör ont, både fysiskt och psykiskt att vara nysnittad mamma med pattar som ömmar, hormoner som flödar, tröttma, axlar ur led, tiden ur led... och man vill och känner att man orkar själv men man gör inte riktigt det när man inte har sovit på jag vet inte hur länge. man blir förbannad och ledsen och ensam och vill skylla på någon, skrika på någon och man skriker då gärna på den där personen som har lika stort ansvar för barnet som en själv. och det handlar inte alltid om att man har drömmar att uppfylla, fyllor att leva ut eller tid för sig själv att läsa en bok, baka en kaka eller ta ett bad och ja du vet... utan bara ha någon att dela det med... någon mer som vet exakt vad som ska göras, någon som VILL, någon som tycker att det är exakt lika jävla självklart att vara med sitt barn som man själv tycker. inte att man måste vara det käraste paret i världshistorien men att man hjälps åt. när hopplösheten är så jävla hopplös så man klöser ur sig ögonen eller när man ser det där himla supergulliga och vill ha någon att dela det med, någon som vet exakt hur det känns att vara förälder åt den där lilla... nåja, det ag försöker säga är att jag la så mkt energi på att vara arg och sur och ensam och inte förrän jag på riktigt bestämde mig för att jag inte var ensam och livet inte handlade om att vänta på en icke närvarande PAPPA längre, när jag bestämde mig för att jag var själv och jag skulle vara själv och pappan fick göra som han ville men nu var det enkom mina villkor som gällde, ja då blev allt bättre. Bättre, inte bra, för det blir aldrig riktigt bra, man är ju så jävulskt trött hela tiden. Men det är väl ett kärt besvär. Gör vad du kan för att koppla bort att du måste vara pissed på han som inte är närvarande. OCh åk bort om du vill, visst är man bitvis alltid en bitterfitta när livet är surt, och även om sigge kommer att undra var du är så kommer du ändå komma hem som en lite bättre mamma med lite nya friska tag. och ta emot hjälp. Också en sak som blev jävligt skönt när jag insåg att det var ok att någon diskade åt mig, det var ok att någon passade mitt barn när jag gjorde något annat, jag behövde inte göra allt själv.
och ni som är petras kompisar, fråga inte om hon behöver hjälp. åk hem med en pizza åt henne, åk dit och vik lite tvätt, torka av spisen, bre en macka, köp lite frukt. sopa ihop gruset av barnskor. gnugga bort lite matrester under matbordet... lite så där i förbifarten, för det är svårt att be om hjälp även om folk erbjuder sig. det är så mycket lättare när folk bara hjälper till utan att man behöver tacka ja. och hälsa på, för ensamheten tär på en. mycket.
Skicka en kommentar