idag är jag välmående. jag känner inte av det där onda, nej, för i natt någon gång runt tjugo över tre då sigge brukar vakna, kom jag på hur löjligt det är att vara ledsen (eller inte att vara ledsen, men att jag är ledsen). så låg vi där i sängen jag och sigge, han nöffade i sig mat och jag luktade på hans kattungelukt, saknade storkille-lukten och tänkte att jag är nog ändå, trots allt, lite den lyckligaste tjejen i världen för att jag är mamma till dom tre finaste barnen.
och det ska jag försöka tänka på varje gång mitt hjärta vill överge kroppen och varje gång min säng känns stor och kall av ensamhet. jag ska försöka tänka på love och arvid när dom vägrar att lägga sig för att dom vill spöka lite till, och hur sigge låter när han ligger och bara tittar och viftar med armarna. för det händer rätt så ofta att jag känner så, att jag längtar efter lugn och ro och någonting som känns tryggt. men vi är ju rätt så trygga ändå, för vi har ju varandra.
jag orkar inte slösa fler timmar på att ha ont i hjärtat, och även fast jag antagligen kommer att göra det, så finns det så mycket mer. som en legogubbe i mjölkglaset, eller en stor bajs på golvet. lite kräks på tröjan eller bara en stor kram och en puss. små saker som är ingenting men som får mig att le och känna mer glädje över att vara vid liv, och ha det här livet, än någonting annat.
2 kommentarer:
så fint skrivet! du är bäst!
Det är egentligen lite lustigt att jag läser din blogg, för sett till livssituation har vi absolut noll gemensamt.
MEN. Du är en fin person, och du har ett sätt att klä känslor i ord som går rakt in i hjärtat.
OCH. Du verkar vara en alldeles fantastisk mamma. En sån jag aldrig själv hade.
(DESSUTOM. Är jag övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att tycka det!)
Önskar dig allt gott!
Skicka en kommentar