jag behöver någon som kan känna sina känslor, som kan sätta ord på dom och som inte bara behöver fylla upp något tomrum för det som borde vara. jag kan inte leka familj längre. det är inte rättvist mot någon av oss.
kanske blir det så för att love och arvid behöver en "pappa" när dom är hos mig lika mycket som dom behöver en "mamma" när dom är hos joel. kanske har det blivit så för att love och arvid älskar alla och ser bara gott i folk. kanske för att du trots allt är fantastisk med dom, och något i mig säger att det här är fint, det är såhär det borde vara. men jag kan inte fast jag kanske borde kunna, bara leva på det där fina som vi har när vi är med varandra och sen ta vad som helst när vi inte är det.
vi är antagligen 'tryggare' bara vi fyra, och vi behöver aldrig vara rädda för att halveras igen. för jag känner att jag tog ifrån love och arvid deras trygghet och det får jag leva med resten av mitt liv, men då kan jag iallafall kämpa för att ge den till dom nu, även om det innebär att jag får vara ensam. för när jag går med dom går jag aldrig isär. det är alla dagar utan som dödar mig inifrån. man vänjer sig aldrig. tomhet är tomhet som aldrig försvinner.
det finns ingenting, men jag är ändå ganska bekväm att ha nu, för med mig blir det inte tomt och det blir mindre komplicerat. och att jag inte orkar, det märks knappt.
jag klarar inte av mellantinget. jag är hellre ingenting än substitutet.
