2012

Jag kände mig så jävla säker, att allt så var bra, och så raserades allt. Hela jag. Igen. Och jag kände många gånger att det var nog, att jag aldrig, aldrig skulle kunna ta mig över det. Att jag inte ville. Att det inte var värt det. Levde med fuck it-känslan. Levde med att min kärlek inte var tillräcklig. Och mitt i allt hade bra dagar som jag inte ville tillåta mig själv ha för att det inte var rätt.

Jag har lärt mig en del om mig själv. Att jag har svårt för att känna mig otillräcklig. Att om jag känner mig otillräcklig så letar jag fel och hittar fel. Jag liksom skapar felen, för att få ett uttryck för vad jag känner. För att försöka förstår varför det inte går att leva med mig. Och jag förstod då, att svagheter inte bara finns i mig, att dom finns i andra människor också. Och att jag inte är orsaken för andras handlande, att det inte är mitt fel.

Nu känner jag att jag har kommit en bit. Det finns fortfarande dåliga dagar, dagar utan luft, dagar när jag bara är arg, men dom kommer mer sällan. Det finns en trygghet som börjar byggas upp igen. Det finns kärlek som känns på riktigt igen.

Jag är inte så mycket för att lägga allt mitt hopp på 2013, för jag vet att året i sig inte kommer att förändra något. Men, jag hoppas faktiskt på framtiden, jag hoppas att jag slipper att känna det där tunga, kolsvarta i mitt hjärta igen.

Typiskt bra söndag

Idag har varit lite som alla söndagar gärna får vara.
Först åkte vi till badhuset i Skärholmen. Där har vi, konstigt nog, aldrig varit tidigare. Så himla värt var det. Nu har vi bestämt att det kommer att vara en stående söndagssyssla och jag överväger även att gå dit själv och motionssimma med tanterna.

Och sen på eftermiddagen bakade jag vaniljbullar och lyssnade på hiphop.
Man kan lyssna på min spellista här.

Barnvagnshelvetet

Hur tråkigt det är att leta efter en ny barnvagn som passar oss? Såhäääääääääääär tråkigt.
Alltså på riktigt, man måste ju typ gå en universitetsutbildning i barnvagnskunskap för att klara av att välja rätt. När jag har läst på om varje vagn som jag ens har tänkt lite på så har det varit något som har varit fel.

Först och främst så vill jag ha svängbara framhjul, ställbart handtag, och så vill jag ha en varukorg som inte sitter helt under vagnen. Så tänker jag att suffletten inte får vara för kort, för det är ju sol ibland. Och en båge vill jag ha för det gillar Tuva, och så får den inte vara för trång eftersom jag tänker att hon ska kunna ha den tills hon typ inte ska ha vagn längre. Och den får inte vara för skranglig, men inte för bred heller.
Har försått att Bugaboo Cameleon är bra, men samtidigt så tänker jag att dom är ganska dyra.

Och jag som inte ens skulle ha en rymdskeppsbarnvagn, jag ville ju bara ha fina retrovagnar.

Som den här vagnen som vi hade till Tuva när hon var bebis, så himla fin!

Ja, oy vey, pust och stön osv.

Inte en dag försent

Alltså det här med den nya soffan var verkligen på tiden.
Idag när vi hade kommit på hur vi skulle ta isär den gamla soffan så trillade det ut en massa enkronor, diverse smulor, lego och ett par PÄLSÄNGRAR. Dog äcklighetsdöden. Det kliar fortfarande överallt på mig trots att det här var flera timmar sen. Tänker liksom på att dom har jag suttit på och sovit på och myst in mig på. Så himla skönt att den nya soffan är på plats och att den gamla ligger i grovsoporna.

Ganska mycket jul

I år så var gossebarnen hos sina pappor på julafton så vi passade på att fira nu i helgen som var. Som vanligt var vi ute på landet hos mina föräldrar. Moster Sandra kom också dit!

Och tomten kom! Love och Arvid fick bland annat en massa lego, lite tv-spel, kläder och playmobil. Sigge fick precis det han hade önskat sig, nämligen "Bilar. En massa bilar." (och kläder, dinosaurier och playmobil men småbilarna var bäst. Han typ morrade om någon kom nära dom).

Och det här var ju Tuvas första riktiga jul, så hon var lite rädd för tomten tills hon märkte att tomten hade med sig saker som man ville ha, typ en stor Totoro och Pippi-docka + lilla gubben, plastdjur, kläder osv.

Sen på kvällen när barnen var nattade var den här mamman mycket trött men glad.

I måndags firade vi jul med Tuvas farmor och farbror och Tora. Vi åt god mat, delade ut paket och Tuva höll låda som hon alltid gör. Då fick hon klossar, plastdjur och Lilla Anna-böcker som vi har läst ca 100 gånger nu pga Tuva älskar Lilla Anna och så tycker hon att Långa Farbrorn är väldigt lik hennes pappa = bra.

Och igår firade vi jul med Tuvas farfar och bonusfarmor. Åt bullar och igen - fler paket att öppna. Vid jul märks det verkligen att vi är en stor familj.

Idag skulle vi vila men vi hamnade på Ikea istället och fick med oss en ny soffa hem vilket känns så himla värt eftersom vår gamla håller på att förfalla. Vet inte om jag kommer att känna att det är lika värt imorgon när jag och Krister ska bygga ihop den dock. I vanliga fall brukar det sluta med att jag hittar ett par extraskruvar och sånt när jag är klar som jag snabbt avfärdar som "reservdelar". Såatte.

Mitt kära barn

Åh Tuva. Det är ganska skönt att du vanligtvis sover två timmar om dagen. För när du tar en powernap i vagnen och sover i en knapp halvtimma, då blir du ganska arg. Och glad. Samtidigt. Och så ska du klättra på allt. Du gör det ju utan problem nu för tiden, men din mamma, dvs jag, blir ganska rädd när du ska kasta dig handlöst ut från saker och låta golvet ta emot dig. Så, imorgon tar vi sovmorgon och är lika fina som vi alltid brukar vara, okej? Okej.

Typ såhär, det här humöret går jättebra! Du vet, busig och rolig som du alltid är i vanliga fall.

Lite perspektiv tack

När jag läste att folk är SERIÖST upprörda över att det klipps i Kalle Ankas jul så kände jag hur min hjärna vrålade ett avgrundsvrål och tog semester. Orkar liksom inte mer. Först pepparkakor, nu detta.
Borde man inte inse att man lever ett ganska skyddat liv om man blir sjukt kränkt och upprörd över att tre sekunder av Kalle Anka klipps bort? Eller om man går i taket för att en skola inte har pepparkaksgubbar med i luciatåget?

Idag är rasism så äckligt okej i Sverige. Vi har ett rasistiskt parti i regeringen som växer sig allt starkare.
Det heter att man är så rädd för att det som är svenskt ska försvinna. Allt man vill är ju bara få behålla nidbilder och säga negerboll, för det är tradition (ingen som känner att det är lite underligt att vilja ha kvar dessa "traditioner" liksom?).
Man har blivit stolt över att man är Sverigedemokrat, men om någon kopplar ihop det med att vara rasist så backar man och menar att det inte är samma sak. Men guess what, det är det.

Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, och det finns ingenting som är folkligt med främlingsfientlighet. Det är inte att försvara traditioner, det är att säga att det här är mitt land och du får inte vara här för du är inte svensk.

Idag när jag kramade Love så flashade livet med honom och Arvid förbi mig, och jag kom precis ihåg hur det kändes när jag fick min första riktiga kram av ettåriga Love och hur hans fjuniga lilla nackhår kittlades lite i näsan. På den tiden hade både Love och Arvid seriös hockeyfrilla. Nu har Love längre hår än vad jag har.

Jag mindes hur det kändes första gången jag såg dom ever. Dom var så pyttesmå och jag ville att dom skulle få ligga kvar på mig. Jag ville att världen skulle stoppas och att vi skulle vara fast i en evighet, precis så.

Och så tänkte jag på allting som dom har fått vara med om på grund av mig, och mina val. Man kan få ångest för mindre. Jag tror att dom vet, att jag älskar dom villkorslöst. Jag tror att dom vet det nu. Jag hoppas att dom alltid bär med sig den tryggheten oavsett vad som händer.

Very merry

Idag var vi ute och lekte i snödrivorna och Tuva blev helt till sig eftersom det låg glass över hela marken och doppade huvudet i första bästa snöhög. Vi byggde snölyktor (som fick stå tända i ca en halvtimma innan några andra barn rasade dom - med flit!!!! Det tog ca två sekunder efter att vi gick in) och sen åt vi våfflor med sylt och grädde. Vi har julpyntat lite och jag har fått en hyacint.

Det känns liksom okej med julen även innan julafton i år vilket är sjukt skönt.

Att barnen är hos sina pappor på julafton är inte lika deppigt som det brukar vara eftersom vi har planerat allt så bra i år. (Okej, det är lite deppigt att vi inte får se Kalle Ankas jul tillsammans, men dom brukar ändå vara så sockerstinna då så det brukar sluta med att jag sitter själv och tittar.)

Imorgon ska jag bygga upp snölyktorna och fortsätta sprida julstämning. Och om dom rasar snölyktorna igen så har jag sönder deras pulkor... It's on!

Turbulent

Det här med att ha barn, det kan ju vara ganska turbulent skulle man kunna säga.
Jag menar, jag bråkar med mina barn om att dom ska äta, att dom ska klä på sig, att dom ska gå och lägga sig, att man inte ska hoppa i golvet pga att vårt hus är så lyhört att vi låter som en hjord elefanter då (barn förstår inte riktigt konceptet med grannar).
Vårt hem är inte picture perfect, man snubblar över leksaker och utspridda kläder. Man städar ett rum, fortsätter till nästa och sen går man tillbaka till det första och så ser det ut som att en leksaksbomb har exploderat.
Ibland vill man bara gråta för att man är så trött och för att barnen oavsett hur mycket dom må ha sovit alltid är sjukt pigga och orkar härja i timmar. Ibland blir det här med att "ta hand om sig själv" sjukt sekundärt för man orkar liksom inte. Ibland försöker man komma ihåg när man duschade senast utan framgång.

Men så är det också det där med att man helt plötsligt, mitt i allt, bara tittar på sina barn och skulle kunna börja gråta pga att dom är så himla fina. Som idag, när jag satt bredvid Arvid när han åt sin mat. Jag strök handen genom hans lugg ba "muhuhuhu, jag har världens finaste ungar!" sådär helt random.

Och såna här stunder, när dom myser och är världens finaste mot varandra.

När blev ni så stora?

"Den här Legogubben är hans pappa."
- Ska du också bli pappa Arvid?
"Nej, jag ska skaffa ett jobb istället."
- Vad vill du jobba med då?
"Med Love."
- Vad ska ni göra?
"Vi ska vara serietidningstecknare tillsammans."

En tidig julklapp

Idag har vi varit på Sci-fi mässan. När vi kom fram så tog det Love och Arvid ca två sekunder att förstå att vi hade tagit med dom till typ världens bästa ställe, det efter att det första dom såg var 1. en lasersvärdsfight 2. en jättestor robot. Och det var bara i entren!

När vi kom in så såg vi Wall:e och R2-D2. Och när vi skulle ta kort så tog dom bort det röda bandet och så fick dom hålla på Wall:en. Plus att den lät! Och sen fick dom skjuta på en riktig Stormtrooper för att hjälpa rebellerna. Efter det fick dom syns på allt Lego som var överallt. Dom sprang runt hand i hand och skrek "iiiiii" genom hela mässan.

Efter att den här bilden tog så viskade Love till mig, att Stormtroopern hade LAGT ARMEN OM HONOM (!!!!). Och Arvid var i ett drömskt tillstånd. Liksom, en Stormtrooper, en alldeles riktig, precis bredvid.

Tuva var inte riktigt lika peppad på Star Wars. Hon blev dock helt galen när vi såg alla Totoros som fanns vid ett bord. Hon skulle klättra ur vagnen och ropade TOTO! TOTO! TOTO! om och om igen. Så hon fick en liten Totoro vilket gjorde hennes dag. Här hälsar nallen och Totoro på varandra. Sen hade dom pusskalas alla tre.

Hur som helst, så himla värd dag idag!