Jag kände mig så jävla säker, att allt så var bra, och så raserades allt. Hela jag. Igen. Och jag kände många gånger att det var nog, att jag aldrig, aldrig skulle kunna ta mig över det. Att jag inte ville. Att det inte var värt det. Levde med fuck it-känslan. Levde med att min kärlek inte var tillräcklig. Och mitt i allt hade bra dagar som jag inte ville tillåta mig själv ha för att det inte var rätt.
Jag har lärt mig en del om mig själv. Att jag har svårt för att känna mig otillräcklig. Att om jag känner mig otillräcklig så letar jag fel och hittar fel. Jag liksom skapar felen, för att få ett uttryck för vad jag känner. För att försöka förstår varför det inte går att leva med mig. Och jag förstod då, att svagheter inte bara finns i mig, att dom finns i andra människor också. Och att jag inte är orsaken för andras handlande, att det inte är mitt fel.
Nu känner jag att jag har kommit en bit. Det finns fortfarande dåliga dagar, dagar utan luft, dagar när jag bara är arg, men dom kommer mer sällan. Det finns en trygghet som börjar byggas upp igen. Det finns kärlek som känns på riktigt igen.
Jag är inte så mycket för att lägga allt mitt hopp på 2013, för jag vet att året i sig inte kommer att förändra något. Men, jag hoppas faktiskt på framtiden, jag hoppas att jag slipper att känna det där tunga, kolsvarta i mitt hjärta igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar