2012

Jag kände mig så jävla säker, att allt så var bra, och så raserades allt. Hela jag. Igen. Och jag kände många gånger att det var nog, att jag aldrig, aldrig skulle kunna ta mig över det. Att jag inte ville. Att det inte var värt det. Levde med fuck it-känslan. Levde med att min kärlek inte var tillräcklig. Och mitt i allt hade bra dagar som jag inte ville tillåta mig själv ha för att det inte var rätt.

Jag har lärt mig en del om mig själv. Att jag har svårt för att känna mig otillräcklig. Att om jag känner mig otillräcklig så letar jag fel och hittar fel. Jag liksom skapar felen, för att få ett uttryck för vad jag känner. För att försöka förstår varför det inte går att leva med mig. Och jag förstod då, att svagheter inte bara finns i mig, att dom finns i andra människor också. Och att jag inte är orsaken för andras handlande, att det inte är mitt fel.

Nu känner jag att jag har kommit en bit. Det finns fortfarande dåliga dagar, dagar utan luft, dagar när jag bara är arg, men dom kommer mer sällan. Det finns en trygghet som börjar byggas upp igen. Det finns kärlek som känns på riktigt igen.

Jag är inte så mycket för att lägga allt mitt hopp på 2013, för jag vet att året i sig inte kommer att förändra något. Men, jag hoppas faktiskt på framtiden, jag hoppas att jag slipper att känna det där tunga, kolsvarta i mitt hjärta igen.

Typiskt bra söndag

Idag har varit lite som alla söndagar gärna får vara.
Först åkte vi till badhuset i Skärholmen. Där har vi, konstigt nog, aldrig varit tidigare. Så himla värt var det. Nu har vi bestämt att det kommer att vara en stående söndagssyssla och jag överväger även att gå dit själv och motionssimma med tanterna.

Och sen på eftermiddagen bakade jag vaniljbullar och lyssnade på hiphop.
Man kan lyssna på min spellista här.

Barnvagnshelvetet

Hur tråkigt det är att leta efter en ny barnvagn som passar oss? Såhäääääääääääär tråkigt.
Alltså på riktigt, man måste ju typ gå en universitetsutbildning i barnvagnskunskap för att klara av att välja rätt. När jag har läst på om varje vagn som jag ens har tänkt lite på så har det varit något som har varit fel.

Först och främst så vill jag ha svängbara framhjul, ställbart handtag, och så vill jag ha en varukorg som inte sitter helt under vagnen. Så tänker jag att suffletten inte får vara för kort, för det är ju sol ibland. Och en båge vill jag ha för det gillar Tuva, och så får den inte vara för trång eftersom jag tänker att hon ska kunna ha den tills hon typ inte ska ha vagn längre. Och den får inte vara för skranglig, men inte för bred heller.
Har försått att Bugaboo Cameleon är bra, men samtidigt så tänker jag att dom är ganska dyra.

Och jag som inte ens skulle ha en rymdskeppsbarnvagn, jag ville ju bara ha fina retrovagnar.

Som den här vagnen som vi hade till Tuva när hon var bebis, så himla fin!

Ja, oy vey, pust och stön osv.

Inte en dag försent

Alltså det här med den nya soffan var verkligen på tiden.
Idag när vi hade kommit på hur vi skulle ta isär den gamla soffan så trillade det ut en massa enkronor, diverse smulor, lego och ett par PÄLSÄNGRAR. Dog äcklighetsdöden. Det kliar fortfarande överallt på mig trots att det här var flera timmar sen. Tänker liksom på att dom har jag suttit på och sovit på och myst in mig på. Så himla skönt att den nya soffan är på plats och att den gamla ligger i grovsoporna.

Ganska mycket jul

I år så var gossebarnen hos sina pappor på julafton så vi passade på att fira nu i helgen som var. Som vanligt var vi ute på landet hos mina föräldrar. Moster Sandra kom också dit!

Och tomten kom! Love och Arvid fick bland annat en massa lego, lite tv-spel, kläder och playmobil. Sigge fick precis det han hade önskat sig, nämligen "Bilar. En massa bilar." (och kläder, dinosaurier och playmobil men småbilarna var bäst. Han typ morrade om någon kom nära dom).

Och det här var ju Tuvas första riktiga jul, så hon var lite rädd för tomten tills hon märkte att tomten hade med sig saker som man ville ha, typ en stor Totoro och Pippi-docka + lilla gubben, plastdjur, kläder osv.

Sen på kvällen när barnen var nattade var den här mamman mycket trött men glad.

I måndags firade vi jul med Tuvas farmor och farbror och Tora. Vi åt god mat, delade ut paket och Tuva höll låda som hon alltid gör. Då fick hon klossar, plastdjur och Lilla Anna-böcker som vi har läst ca 100 gånger nu pga Tuva älskar Lilla Anna och så tycker hon att Långa Farbrorn är väldigt lik hennes pappa = bra.

Och igår firade vi jul med Tuvas farfar och bonusfarmor. Åt bullar och igen - fler paket att öppna. Vid jul märks det verkligen att vi är en stor familj.

Idag skulle vi vila men vi hamnade på Ikea istället och fick med oss en ny soffa hem vilket känns så himla värt eftersom vår gamla håller på att förfalla. Vet inte om jag kommer att känna att det är lika värt imorgon när jag och Krister ska bygga ihop den dock. I vanliga fall brukar det sluta med att jag hittar ett par extraskruvar och sånt när jag är klar som jag snabbt avfärdar som "reservdelar". Såatte.

Mitt kära barn

Åh Tuva. Det är ganska skönt att du vanligtvis sover två timmar om dagen. För när du tar en powernap i vagnen och sover i en knapp halvtimma, då blir du ganska arg. Och glad. Samtidigt. Och så ska du klättra på allt. Du gör det ju utan problem nu för tiden, men din mamma, dvs jag, blir ganska rädd när du ska kasta dig handlöst ut från saker och låta golvet ta emot dig. Så, imorgon tar vi sovmorgon och är lika fina som vi alltid brukar vara, okej? Okej.

Typ såhär, det här humöret går jättebra! Du vet, busig och rolig som du alltid är i vanliga fall.

Lite perspektiv tack

När jag läste att folk är SERIÖST upprörda över att det klipps i Kalle Ankas jul så kände jag hur min hjärna vrålade ett avgrundsvrål och tog semester. Orkar liksom inte mer. Först pepparkakor, nu detta.
Borde man inte inse att man lever ett ganska skyddat liv om man blir sjukt kränkt och upprörd över att tre sekunder av Kalle Anka klipps bort? Eller om man går i taket för att en skola inte har pepparkaksgubbar med i luciatåget?

Idag är rasism så äckligt okej i Sverige. Vi har ett rasistiskt parti i regeringen som växer sig allt starkare.
Det heter att man är så rädd för att det som är svenskt ska försvinna. Allt man vill är ju bara få behålla nidbilder och säga negerboll, för det är tradition (ingen som känner att det är lite underligt att vilja ha kvar dessa "traditioner" liksom?).
Man har blivit stolt över att man är Sverigedemokrat, men om någon kopplar ihop det med att vara rasist så backar man och menar att det inte är samma sak. Men guess what, det är det.

Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, och det finns ingenting som är folkligt med främlingsfientlighet. Det är inte att försvara traditioner, det är att säga att det här är mitt land och du får inte vara här för du är inte svensk.

Idag när jag kramade Love så flashade livet med honom och Arvid förbi mig, och jag kom precis ihåg hur det kändes när jag fick min första riktiga kram av ettåriga Love och hur hans fjuniga lilla nackhår kittlades lite i näsan. På den tiden hade både Love och Arvid seriös hockeyfrilla. Nu har Love längre hår än vad jag har.

Jag mindes hur det kändes första gången jag såg dom ever. Dom var så pyttesmå och jag ville att dom skulle få ligga kvar på mig. Jag ville att världen skulle stoppas och att vi skulle vara fast i en evighet, precis så.

Och så tänkte jag på allting som dom har fått vara med om på grund av mig, och mina val. Man kan få ångest för mindre. Jag tror att dom vet, att jag älskar dom villkorslöst. Jag tror att dom vet det nu. Jag hoppas att dom alltid bär med sig den tryggheten oavsett vad som händer.

Very merry

Idag var vi ute och lekte i snödrivorna och Tuva blev helt till sig eftersom det låg glass över hela marken och doppade huvudet i första bästa snöhög. Vi byggde snölyktor (som fick stå tända i ca en halvtimma innan några andra barn rasade dom - med flit!!!! Det tog ca två sekunder efter att vi gick in) och sen åt vi våfflor med sylt och grädde. Vi har julpyntat lite och jag har fått en hyacint.

Det känns liksom okej med julen även innan julafton i år vilket är sjukt skönt.

Att barnen är hos sina pappor på julafton är inte lika deppigt som det brukar vara eftersom vi har planerat allt så bra i år. (Okej, det är lite deppigt att vi inte får se Kalle Ankas jul tillsammans, men dom brukar ändå vara så sockerstinna då så det brukar sluta med att jag sitter själv och tittar.)

Imorgon ska jag bygga upp snölyktorna och fortsätta sprida julstämning. Och om dom rasar snölyktorna igen så har jag sönder deras pulkor... It's on!

Turbulent

Det här med att ha barn, det kan ju vara ganska turbulent skulle man kunna säga.
Jag menar, jag bråkar med mina barn om att dom ska äta, att dom ska klä på sig, att dom ska gå och lägga sig, att man inte ska hoppa i golvet pga att vårt hus är så lyhört att vi låter som en hjord elefanter då (barn förstår inte riktigt konceptet med grannar).
Vårt hem är inte picture perfect, man snubblar över leksaker och utspridda kläder. Man städar ett rum, fortsätter till nästa och sen går man tillbaka till det första och så ser det ut som att en leksaksbomb har exploderat.
Ibland vill man bara gråta för att man är så trött och för att barnen oavsett hur mycket dom må ha sovit alltid är sjukt pigga och orkar härja i timmar. Ibland blir det här med att "ta hand om sig själv" sjukt sekundärt för man orkar liksom inte. Ibland försöker man komma ihåg när man duschade senast utan framgång.

Men så är det också det där med att man helt plötsligt, mitt i allt, bara tittar på sina barn och skulle kunna börja gråta pga att dom är så himla fina. Som idag, när jag satt bredvid Arvid när han åt sin mat. Jag strök handen genom hans lugg ba "muhuhuhu, jag har världens finaste ungar!" sådär helt random.

Och såna här stunder, när dom myser och är världens finaste mot varandra.

När blev ni så stora?

"Den här Legogubben är hans pappa."
- Ska du också bli pappa Arvid?
"Nej, jag ska skaffa ett jobb istället."
- Vad vill du jobba med då?
"Med Love."
- Vad ska ni göra?
"Vi ska vara serietidningstecknare tillsammans."

En tidig julklapp

Idag har vi varit på Sci-fi mässan. När vi kom fram så tog det Love och Arvid ca två sekunder att förstå att vi hade tagit med dom till typ världens bästa ställe, det efter att det första dom såg var 1. en lasersvärdsfight 2. en jättestor robot. Och det var bara i entren!

När vi kom in så såg vi Wall:e och R2-D2. Och när vi skulle ta kort så tog dom bort det röda bandet och så fick dom hålla på Wall:en. Plus att den lät! Och sen fick dom skjuta på en riktig Stormtrooper för att hjälpa rebellerna. Efter det fick dom syns på allt Lego som var överallt. Dom sprang runt hand i hand och skrek "iiiiii" genom hela mässan.

Efter att den här bilden tog så viskade Love till mig, att Stormtroopern hade LAGT ARMEN OM HONOM (!!!!). Och Arvid var i ett drömskt tillstånd. Liksom, en Stormtrooper, en alldeles riktig, precis bredvid.

Tuva var inte riktigt lika peppad på Star Wars. Hon blev dock helt galen när vi såg alla Totoros som fanns vid ett bord. Hon skulle klättra ur vagnen och ropade TOTO! TOTO! TOTO! om och om igen. Så hon fick en liten Totoro vilket gjorde hennes dag. Här hälsar nallen och Totoro på varandra. Sen hade dom pusskalas alla tre.

Hur som helst, så himla värd dag idag!

Sju-hu-hu-huk

Ni vet, ibland känner man sig oövervinnerlig och så kanske man tänker "Värst vad alla är sjuka, själv har jag inte varit sjuk på.... minns inte ens! Hehe, nice!" och så dagen efter så känner man hur halsen börjar svullna upp och man börjar producera grönt snor. Ungefär där är jag nu. Så snälla kropp, låt mig bara vara lite snorig för jag har liksom massor saker att göra den här helgen. 

Vill inte missa Sci-Fi mässan i helgen. Eller Konstfacks Julmarknad. Och så skulle jag ju hitta en vinterjacka som går att knäppa.

Gå aldrig omkring och var självgod, karma sucks.

Tacksam

Idag fick jag ett paket på posten från Elina, ett överraskningspaket. Så himla omtänksamt! 

Jag är så glad att vi lärde känna varandra en gång i tiden. Det första jag tänkte på när vi sågs var nog att Elina pratade sjukt mycket stockholmska. Det var fint tyckte jag, och lite roligt på ett gulligt sätt.  

Jag gillade Elina direkt, hon var liksom glad och öppen och typ mycket som jag. Det kändes liksom okomplicerat, som att vi hade känt varandra länge.

Nu bor Elina i Göteborg och vi ses inte så ofta men det känns alltid lika bra när vi väl gör det. Blir alltid alldeles fnittrig. Så tack Elina, för att du är så himla bra! Du är klok som en bok och vacker som en dag! Mvh/tjejcrush.

"Är inte feminist men..."

Förstår ej kvinnor som säger: "Jag är inte feminist men *bifogar valfri kvinnofråga och säger något positivt om den*". Varför inte bara säga att man är feminist och typ göra sig själv och alla andra en tjänst istället för att motarbeta?

En annan sak som får mig att vilja banka huvudet i väggen är när folk som inte är feminister får utrymme att uttala sig om feminism. Älskar tex den här vanliga "Jag vill ju uppenbarligen bara att det ska vara lika för alla, oavsett kön. Feminister vill bara få en massa rättigheter men vill inte betala för sin egen mat när man är ute på dejt eller göra värnplikt."

Man lär sig aldrig osv.

Det här med att jag överväger lugg igen fast jag VET att det aldrig har slutat bra, att jag alltid har ogillat det och ångrat mig massor samt att jag nu har sparat min gamla lugg så att den nästan är jämnlång med mitt övriga hår. ÄNDÅ så kan jag inte bara släppa det och tänker att det kanske är fint nu. Varför skulle det vara fint nu för??? Ska låsa in alla saxar och svälja nyckeln.

Ps. Känner även för att färga håret rosa, kanske blått. Är det här en 30årskris som jag går igenom? Börjar man med sånt vid 28? Känner mig inte krisig, men å andra sidan har jag tittat ganska mycket på skinnjackor den senaste tiden...

Oh the irony.

"Ååh nej, jag röstar på ett rasistparti där topparna visar sig vara rasister!"
Tänker verkligen någon som röstar på SD så nu? Liksom, är det här någon slags nyhet för dom? Typ "Naae, men asså jag röstar bara på SD för att jag tycker att Sverige har fått lite väl många invandrare nu. Och du vet, islam och sånt... Man vill ju liksom ha alla svenska traditioner kvar, du vet som julafton, midsommar, fornminnen och att slå folk med järnrör. Eh, stryk det sista förresten."

Amma din docka

Alltså... är det bara jag som tycker att det här är väldigt creepy?
Jag tycker inte att det är fel att amma och jag tycker inte att det är något som man bör dölja. Jag förstår bara inte meningen med att man ska behöva lära sig att amma ett barn när man fortfarande är ett själv.

Åh Nanna!

Jag rekommenderar varmt det här som kvällsläsning: Hur man botar en feminist.

Bortlängtan

Saknar sommaren. Och det är inte ens så att den här sommaren var speciellt bra eller så, bara känslan av  lite värme och typ som att slippa klä på barnen ca 500 lager kläder, overaller, vantar, mössor, vinterskor. Blir trött av bara tanken.

Och idag har jag längtat bort från Stockholm (gräset är alltid grönare osv). Men så hittade jag den här bilden, och kom ihåg hur fint det är här ändå - på sätt och vis. Känner mig bara lite ensam ibland. Alla bor ju i Malmö, och Malmö känns som på andra sidan jorden ibland. Bara andra sidan av Stockholm brukar kännas långt borta liksom.

Fars dag

Den här björnen fick Krister av mig idag. Det är en Fars dag-present men eftersom jag är sämst på att gå och hålla på överraskningar och hemligheter så jag var tvungen att ge den till honom idag. Den är från Society6 som har massor fina affischer.

"Du vill ju bara vara vild Tuva!" sa hennes storebror till henne, och jag hoppas att det är precis det hon är hela livet. 

Småbarnsåren

Det här med att man inte alltid kommer att vara småbarnsförälder känns så sjukt avlägset trots att Love och Arvid redan är fem och lämnade den perioden för ganska längesen. Den där som pågår mellan 0-3år. När dom liksom inte kan saker som att hjälpa till med grejer.

Just nu tänker jag att det alltid kommer att vara såhär; byta blöjor, värma välling, passa upp, bära osv i all evighet. Det finns inget slut i mitt huvud, men i verkligheten så är det ju inte för alltid.
Sen blir dom stora, större, och börjar bära bort tallriken från bordet och säga saker som är både gulliga och mindre gulliga. Dom kan gå upp utan att nödvändigtvis väcka en och roa sig själva, liksom bjuda på sovmorgon, bara sådär!

När alla är över tre, så kommer jag att gå och sakna allt det här. Jag känner det så himla mycket redan nu. När dom säger typ "Men mamma, jag kan faktiskt göra det där själv!" och man ba "Jahopp, jag...eh...står väl bara här då...".

Ett och ett halvt år, bara sådär!

Sånt är livet

Man skulle kunna säga att jag är i en ganska stor svacka nu. Det märks för att mitt humör går upp och ner hela tiden, jag börjar gråta över ingenting och jag får kämpa med att hålla tillbaka gråten när jag gör vardagliga saker, typ handlar. Jag är arg, ledsen, glad. Känner att saker ordnar sig ena sekunden för att senare känna att allting går under precis nu. Jag har börjat stamma. Jag är aldrig riktigt utvilad.
Jag tänker att jag kan konsumera mig till lycka; köpa nya kläder, klippa mig, och kanske gå ner lite i vikt. Samtidigt så vet jag att det är så sjukt dumt för det skulle inte hjälpa mer än kanske i fem minuter. Jag är ju fortfarande samma person, med samma liv, med samma vardag. Det sitter ju i mig, inte på mig.

Önskelista: Sömn, tid tillsammans, tid för mig själv, tid för barn, ork. Någonting utöver det vanliga.

Tröttsam vardag

"Nej det är ju klart att du inte vill leka med den där bollen. Den har ju fjollfärg!" sa mamman till sitt ettåriga barn som bara tittade på rosa bollen när den rullade förbi honom på golvet.
Och det var säkert PRECIS det som han tänkte: "Ja man får passa sig för att röra rosa bollar, man vill ju inte smittas med bög!"

Från och med er

I kväll, snart fem och ett halvt år efter att Arvid kom ut till mig, låg han och lyssnade på Harry Potter samtidigt som han hade sin arm runt min hals och klappade mig i håret. Och Love låg bredvid sin bonuspappa och var så trött att det sista han pratade om var att han var ledsen för att han inte fick göra snöbollar samt oroade sig lite för att vi kanske skulle glömma bort hans veckopeng.

Från att ha bott i min mage till att bli alldeles fantastiska små människor.

Totoro

Just nu har detta lilla barn ett enda mål om dagen, att få se Toto(ro) så många gånger som jag tillåter. När vi försöker se något annat, typ Bolibompa på morgonen, så gråter hon tills jag byter till "Toto!".

Och kolla på henne liksom, hon är ju glädjen själv!
Såhär sitter hon i 1 timma och 22 minuter. Om det inte är lite läskigt, då brukar hon krama min hand. Hur som helst, det är en fantastisk film så jag klandrar henne inte. Jag har ju sett den cirka 500 gånger, antagligen mer.

Hjälp oss!

Vad kan man hitta på med barn, 1 och 3 år gamla, när man inte känner sig hurtig nog att ge sig ut i regn/storm? När det regnar åt sidan så tänker jag att det visst finns dåliga väder och inte bara dåliga kläder.

Hursomhelst, trolldeg äter dom upp. Rita tycker dom är kul, men inte hela dagen-kul. En koja har vi också gjort. Jag tänker pyssel, för det känns roligt för mig också, men jag kommer på cirka noll saker att pyssla med som båda skulle gilla. Om någon sitter inne på bra pysseltips så dela gärna med er!

Roa oss!

Söndag!

En värd söndagsmorgon. Pärlplattor och memory, lite lek i nya cirkustältet och superhjältemasker.

Ett sätt att spendera en fredag.

Förstår ni hur många svordomar som den nya headern resulterade i? Många. Men jag gjorde den själv (med lite hjälp från Krister...)!!! Och okej. Det kanske inte är ett Photoshop-mästerverk men vafan, jag lärde mig aldrig hur det funkade pga bodde utan dator från 16-21 års ålder.

Nu tänker jag belöna mig själv med ett bad och godis.

(Haha, alla barn har samma frisyr på bilderna upptäckte jag precis!)

Hemma hos

Såhär såg det ut hemma idag efter att jag hade knuffat alla leksaker på golvet ur bild. Jag är glad att jag köpte det där skåpet och att den inte hamnade på min "saker som jag borde ha köpt men struntade i pga random dålig anledning så att jag måste älta om det"-lista. För det finns en sån. Och den är lång. Väldigt lång.

Nu är det slut på bebisar

För ett tag sen (det känns som igår) så låg hon mest och sprattlade i sin vagn. 

Och nu så sitter hon helt plötsligt och ritar och nynnar samtidigt. Det slog mig att jag inte har någon bebis i hemmet längre! Bara en drös med småbarn och snart även skolbarn.
Sålde även spjälsängen idag efter 5 år. Det här är nog för mycket förändring för en dag faktiskt, nu får allt ta och lugna ner sig lite.

Håll till godo

Im sticking with you

"Mamma jag vill gå neeeer, mamma jag vill bara springa i väg och titta liiiiite på tidningarna lovar att inte försvinna, mamma vad står det på filmjölkspaketet? mamma oj jag råkade trampa på tomaten, neeeej jag vill inte ha det där! mamma, kan vi få lite choklad? mamma, är det här godis? mammamamma jag gillar inte banan!"

Dom kunde inte rymma men det kunde inte jag heller.

3 av 4

Jag finns på Instagram, för er som inte redan vet det. @monoperta

Saker jag har svårt för del 511.

Jag har ju lite svårt med en del grejer. Som att sitta nära någon annan. Då menar jag inte sitta på tuben-nära utan nära när man nuddar varandra hela tiden. Jag menar så nära man kan sitta utan att sitta i knät på någon. För det har jag inga problem med, det är det här sitta bredvid men jättejättenära som är jobbigt. Det liksom kliar i kroppen, och nästan skaver. Alltså inte varje gång, men då och då.

Sen jag fick barn är det här någonting som jag fått bearbeta. Massor.
Barn gillar ju det där med extrem närhet. Dom verkar liksom vilja smälta ihop med en. Jag gillar såklart att ha dom väldigt nära, det är bara närhet på olika sätt.
Typ: soffan är tom men ändå så ska dom sitta halvt på en. Ha en liten fot inkilad i sidan på en och gnugga sina armbågar mot en. Klättra lite, använda håret som lian, korva sig.
Det kan kännas en smula jobbigt, men nu när jag tänker efter så kanske just det är jobbigt för alla.

Listan

Jag är manisk, verkligen manisk, när det kommer till listor. Jag skriver listor överallt. I varje anteckningsblock här hemma finns det listor, på avrivna lappar finns det listor, på tomma kuvert finns det listor. Älskar när man får stryka något på listan, något som man har gjort klart. Eh, neeeerd.

Fostrar en listnörd vid min barm.

Listan resulterade i det här. Nu måste jag måla väggen pga tusen hål. Samt ha ångest över att det nog var lite bättre innan. Eller så har jag inte vant mig bara. Det är mos def mer praktiskt såhär, nu får alla barnens pysselsaker plats i köket.

På den höga hästen

När Love och Arvid var små så jobbade jag på Arlanda. Tillsammans med mig så jobbade två ensamstående mammor, dom var lite yngre än mig och brukade prata om deras vårdnadstvister med barnens pappor. Jag kommer ihåg att jag kände, att det där kommer ALDRIG att hända mig.
Då klättrade jag upp på min höga bra förhållande-häst och kände mig lite bättre. För att jag hade lyckats, för att vi hade det bra. Jag var trygg. JAG var bra. Varför kunde inte andra klara något som var så himla lätt liksom?

Och egentligen var det ju inte ens lätt för mig då, men jag tänkte nog ganska många gånger att det var det trots att jag var ledsen ganska ofta. Kände mig trött och väldigt ensam.

Hur som helst, jag tänker att det är lätt att döma innan man vet hur det kan bli. Att sitta på den där höga hästen och inte förstå alls, och det är ju inte så konstigt om man inte krisar.

Jag stod framför en stor uppgift att bli mamma, en ännu större när jag fick veta att mitt första barn var två barn. Och på slutet av förhållandet var jag ingen bra mamma. Jag tänker tillbaka på stunder då jag var sjukt självisk och satte mig själv i första rummet. Får värsta ångesten av det. Vill ofta gottgöra för det fortfarande trots att jag vet att jag bara inte riktigt kunde hantera krisen som det faktiskt var att separera. Det var ju också något nytt igen. Att bli ensamstående.

Nu med Tuva så känner jag en så sjuk gemenskap i föräldrarollen. Krister kompletterar mig, han stöttar mig och framför allt så finns han där. Han kommer hem från jobbet och tex leker konstant med Tuva tills hon ska gå och lägga sig. Efter maten kan jag till och med sätta mig ner och datta en stund när han och Tuva badar. Bara en sån sak! Jag förstår om det kanske inte låter som mycket, men det gör en så stor skillnad att känna att man delar på allting. Att man vill få ut samma grej av att ha barn.

Hade jag känt så från början så kanske jag inte heller hade förstått varför folk som skaffar barn inte klarar att fortsätta sitt förhållande. Nu förstår jag precis.

The force is strong

Idag var jag och Tuva på BVC. Där konstaterades att Tuva är ett mycket klokt barn som kan stapla fyra klossar på varandra och säga kokodil om krokodil. Samt klappa sin mage och peka på sin navel och välta tornet som hon byggt så att BVC-kvinnan fick krypa in under sitt skrivbord för att hämta den. Och så fick hon en spruta. Jag var nervös pga förra gången hon fick en spruta så grät hon i hundra år.

Hur som helst, hon bara tittade på sprutan, gjorde typ en sån här min D: och sen så rynkade hon på näsan och ingenting mer hände. Hon ba "det där har man väl gjort förr, no biggie!". Hon är så mycket tuffare än jag.

Ikväll ska vi ha barnvakt. Ska se Vånna Inget , trängas med lite folk och sen gå hem igen. Så himla välbehövligt. Kanske borstar jag till och med håret för den här tillställningen, den som lever får se!

Ps. Igår tjuvringde Sigge mig när han skulle ha legat och sovit egentligen. Han hade tassat upp och snott Anders mobil när Anders var i köket. Så himla gulli och busig!

En dag så ska jag också ha det såhär.

Tittade på Crazy, Stupid, Love igår. Jepp, romantisk komedi. Och jepp, jag grinade. En hel del faktiskt. Och så var Ryan Gosling med = automatiskt bra. Hur som helst, i slutet av filmen så spelades en så himla bra låt som jag försökte komma på vart jag hade hört förut. Och så kom jag på det.



Från det här bröllopet. Och ja, det kanske känns lite skumt att sitta och titta på helt okända människor när dom gifter sig och ba AAAWWWW *grina*! Men alltså kolla. Aaaww-faktorn är stor. Och allt är så himla fint. Framkallar akut vill gifta mig nu-känsla.

I've got 99 problems

Jag är liksom inte alltid glad och det är ingenting som jag hymlar med. Därför känner jag att jag inte riktigt litar på människor som försöker visa upp en sida som bara är glad/positiv/lyckad precis HELA tiden. För alla känner ju, alla har problem. Inte jämt och ständigt såklart, men aldrig ALDRIG heller.

Som kärlek.
Jag har ju skrivit om all trasighet som bor i mig. Om det som hände senast. Jag och Krister.
Och det är så mycket bättre nu, trots att det fortfarande känns ibland. Jag kommer på det vid konstiga tillfällen. Minns känslan. Tvivlar. Faller tillbaka.
Nu har jag dock kommit till en punkt där jag kan ta mig ur det. När jag tänker på hur vi har det idag så känns det så avlägset, nästan inte som på riktigt. Som att det vore år sen det hände.
Hur som helst, jag ser inte det som vi har nu som mindre värt på grund av det. Jag tog mig vidare. Vi tog oss vidare. Det är inte perfekt, men vi älskar varandra.
Om vi skulle känna att vi behövde hävda att vi alltid är lyckliga för alla andra precis hela tiden, då skulle jag nog börja bli orolig. Kärlek är ingen uppvisning liksom.

Om mitt ghetto

Vänliga hälsningar från betongen.

Jag har ju nämnt det någon gång, att jag älskar min förort. Vårberg, bara namnet gör att folk rynkar på näsan och tänker betongklump, mord, rån, ungdomsbrottslingar och kamphundar. Det är ett "sånt där" område. Jag tänker att dom nog syftar på något som dom ej vill säga pga så får man väl inte säga i det här (jävla pk-feminist) landet längre. Hur som helst, varför skulle man vilja bo i ett ghetto?

Jo, det kan jag tala om för dom som undrar och tycker att det finns dåliga och bra områden. Där jag bor, har jag ca fem minuter till en badstrand. Jag kan gå fem minuter och komma ut i skogen. Jag kan låta mina barn leka ute med sina kompisar utan att oroa mig. Det är naturdelen och barnvänligheten. Sen gillar jag att mina barn får en nyanserad uppväxt. Där alla inte är kritvita och där människor kommer från olika ställen, har olika bakgrunder och att det inte är någonting konstigt med det. Det är liksom ingenting att vara rädd för.

Jag tänker inte att vi har det sämre här. Jag är inte rädd.
Folk har sagt till mig, att jag borde flytta härifrån. Till något bättre ställe. Dock vet jag inte vad ett bättre ställe är, om det är där folk tjänar bättre? För jag har lärt mig att rika områden dras med ganska mycket skit också, men där pratas det inte om det på samma sätt för varför skulle man? Som att problematik försvinner med rikedomar. Som att pengar = bättre människor på något sätt. Så var det väl ändå inte riktigt va?

Monday blues

Kramas, kramas, kramas och torkar tårar. För er gör jag vad som helst.

Till exempel; knyter handen och sväljer hårt.

Jag önskar att det vore vi jämt.

Lite BF tack.

Det här med att vintern börjar närma sig, det känns så himla mycket i mig. Tuva vaknade tjugo i sju i morse och jag trodde att det var mitt i natten. Mörkret, så jävla värdelöst.

Och det här med att vara hemma med barn. Alltså, det är jättefint men ibland funderar man på om man är galen/håller på att bli galen.

Jag längtar lite efter vuxna saker, som att kunna äta en hel måltid utan att behöva resa sig, stressa, bli halvdöv osv. Eller att gå på toa utan besök av barn och dinosaurier som biter en i rumpan. Saker som att kunna ligga still och göra ingenting, saknar det väldigt mycket och har ingen som helst förståelse för folk som gnäller för att dom slappar. Liksom vafan, det är ju det BÄSTA som finns! Bara att få välja själv när man ska gå upp är ju sjukt lyxigt.

Nej om man kanske skulle ta och unna sig en dejt snart... En utan barn.

P.S

Grejen som jag läste.

Försöker vara så bra jag kan

Förra veckan hade jag någon slags vision om att jag skulle börja skriva här varje dag igen, lite som min skunkdagbok på nytt. Sen ba eh nej, blev förkyld men inte sjuk på riktigt, ingen feber, ingen däckad-känsla, bara halvdäckad, men ändå så att man klarar av saker och liksom inte får vara speciellt ynklig. Bara ta en halstablett och hoppas på att bli helt frisk.

Det kan vara mörkret också. Somnar framför tvn vid halv tio, har gjort det i över en vecka nu. Drömmer om helg och att få vara med barnen tillsammans. Hitta på saker. Inte känna sig som tråkiga mamman. Och det är inte ens som att dom små kräver speciellt mycket, känner mig ändå tråkig.

Idag hade vi picknick uppe på Vårberget. Flög med Loves drake, drack varm oboy, åt mackor ur burk. Konstaterade att det var kallt, blåsigt och att vi borde ha ätit picknicken nedanför berget istället för mitt på.

Sen efter middagen så satt jag och försökte komma någonstans med naturkunskapen (satt och läste ordet fotosyntes ca 100 gånger samt förfärades över hur många delar en växtcell innehåller) och Love satt och ritade. Började gråta pga fina teckningar med fiskar och blommor och lite för att jag läste en deppig grej på Facebook om genus. Tänkte på hur mycket jag vill skydda mina barn från könsroller och hur jag kommer att få kämpa med det hela tiden pga andra vuxna människors idiotiska tankar som dom för över till sina barn och som barnen tar med sig. Jävla föräldrar som planterar osäkerhet i sina egna barn.

När jag var ung, eller ja, för ett par år sen.

Satt och läste lite i min egna blogg (jupp) och förstår inte hur jag ORKADE ta mig igenom allt gammalt. Gud, nu känns det som att hjärtat går sönder av minsta grej, kanske kändes det så förut också. Kanske, eftersom jag skrev mycket mer då, så bearbetade jag allt mycket bättre än vad jag gör idag? Igår räckte det med ett namn som liknade ett annat namn för att luften skulle ta slut. Det här vinglandet måste upphöra snarast.

All dressed up, got nowhere to go

Så känns det lite. Varje morgon är ju densamma. Jag vet inte vad jag vill göra men jag tänker att mitt bakande den senaste tiden säger mig att jag vill börja i skolan igen. Pratade lite om det igår med Krister, att jag borde börja igen. Samtidigt så är jag rädd att jag inte ska tycka att det är kul när det blir något som man "måste" göra. Att det kommer att ta bort det roliga med det hela. Antagligen inte, men det är ändå något jag tänker på, för vad ska jag bli då? Och så tänker jag att jag kanske borde veta precis vart jag vill vara i livet nu, för att jag inte vet det liksom.

Helst av allt vill jag nog bara ha ett jobb att gå till just nu.

Grattis på dagen, bullen!

Åh eh, jag hoppas att jag inte framstår som att jag ba "åh tröttnar på alla så himla snabbt, kan alla sluta vara så tråkiga när i rule". Det var inte så alltså, orkar bara inte träffa den här personen. Andra personer är snälla och fina liksom, dissar ej alla.

Hur som helst, känner mig ganska bra idag. Eftersom gårdagen var ganska crappy större delen av dagen så känns det fint när Tuva och Sigge leker så himla bra med varandra och skrattar och busar massor. Och så bakar vi bullar, eller mest jag. Det är ju ändå kanelbullens dag. Har blåbärspaj och jordnötskakorsmet i kylen men alltså som sagt, det är ju kanelbullens dag, då ska man ju liksom inte fira med en paj eller en kaka.

Helst hejdå för alltid.

Jag känner att jag väldigt sällan är ute och rör på mig, alltså i Stockholm. Hänger mest här i Våris/Skäris. Och ändå, dom två gångerna jag har tagit mig någon annanstans, två helt olika ställen, så lyckas jag se en människa som jag inte har träffat eller sett på flera år.

Ni vet, ibland träffar man någon som verkar rolig och så känner man sig intresserad, ganska mycket tillochmed. I typ två veckor - sen börjar man irritera sig på allt. Och verkligen på ALLT. Sättet personen skrattar på, sätter personen klär sig, man upptäcker grejer som typ att egentligen är hen världens tråkigaste. Man kan typ inte ens förmå sig att LÅTSAS skratta åt hens skämt.

Han var i alla fall så för mig då. Träffade honom ganska mycket under en kort period, sen sa jag typ något om att det inte funkade längre, kanske (antagligen) elakt, och slutade träffa honom och slutade svara på hans sms.

Ibland tänker jag att det kanske är jag som är en hemsk människa som känner så. Men mest tänker jag att jag inte vill råka träffa honom pga awkwardness.

Matglädje

Alltså den här dagen började så himla dåligt pga drömmer alldeles hemska mardrömmar, och känslan hänger sig kvar när jag vaknar och ett bra tag. Sen gick jag och Tuva ut och plockade blåbär och lingon och tittade på lite hundar och förskolebarn. Efter det så deppade jag ett tag till, sen vände det helt och nu känns det så himla mycket bättre. Lagade sjukt god mat också (jepp, nu kommer ett recept till...).

Först när jag skummade igenom det här receptet så tänkte jag typ mmm, det här låter gott, det ska jag testa! Så jag lagade och testade och det var liksom som om alla smaker höll varandra i händerna och dansade runt, ungefär så gott. Och kålrot, det är ju så sjukt gott att göra i ugnen!

Receptet hittar ni här: Hösttallrik med rosmarinrostade rotfrukter, kikärter och fetaost. Jag gjorde en dijonvinägrett också och det rekommenderas, för det var sjukt gott till.

Vardagligheten

Jag behöver lite liv i min rss-läsare. Lite liv som är mer som mitt, typ väldigt vardagligt. Jag gillar sånt. Jag gillar det mesta. Så please, tipsa mig om lite bloggar som jag skulle kunna tänkas gilla. Kanske din, eller lite vad som helst liksom.

Jag borde säga något, men...

Jag och Tuva (och Love och Arvid ibland), har börjat gå till öppna förskolan. Och det är trevligt, vi har kul där. Vi leker tillsammans med nya spännande saker och med andra barn, och det är ju bra eftersom Tuva inte går på förskolan än.

Jag är egentligen ganska social, men oftast inte i grupper med folk som jag känner att jag har absolut noll gemensamt med. Och alltså, dom andra mammorna. Dom är säkert trevliga eller så, vi har bara inte samma syn på saker.

Som när vi sjöng björnen sover, och en av dom som håller i gruppen frågar varför man sjunger han om björnen när man faktiskt inte vet, och det blir ett fem minuter långt inlägg från typ alla andra om varför ordet hen är "det dummaste påhittet någonsin". Detta sa mamman som klär sitt barn i ljust rosa och vitt, och samma barn har även guldhalsband och hål i öronen, för det är ju så himla praktiskt och mysigt när man är runt ett år. Vidare diskuterades det jag skrev om för ett tag sen, att det räcker med genustjatet. Jepp, uppenbarligen.

Och jag vet liksom inte vad jag ska säga. Jag blir arg och upprörd, men jag blir samtidigt tyst. Kanske beror det på att jag vill att vi ska kunna gå dit igen. Liksom orkar inte göra mig ovän med alla. Men samtidigt så är det ju någonting jag brinner för, som jag är intresserad av och som jag är ganska bra på att prata om i vanliga fall.

Jag kanske borde göra som i nian och hålla ett föredrag om feminism och sen bli klassad som en hårig häxa (som är vegetarian men som slaktar får i mystiska riter på berget bakom skolan) resten av terminen...

En av dom jobbigaste sakerna

Det finns många saker som är jobbiga med att ha sina barn varannan vecka. En av dom grejerna är att man (jag i alla fall) tänker att det ska hända någonting, någonting allvarligt, och att jag inte ska vara där. För det är hemskt att tänka att det kan hända vad som helst när som helst, men att kanske inte vara där vid deras sida då är som en stor jävla klump av ångest.

Morotsbröd

För några dagar sen så bakade jag morotsbröd. Jag har kommit in i en fas då jag liksom aldrig vill sluta baka. Bröd har tidigare varit lite av min största fiende. Lite för att jag är otålig och då är det tråkigt att vänta ett bröd som ska jäsa. Och lite för att bröd som jag har testat baka låter sjukt goda och sen är dom mest blaha när dom är klara. Aaanyways. Det här morotsbrödet är två recept från början. Jag tog det som jag tyckte bäst om från båda och testade helt enkelt. Det blev så himla gott, så därför bjuckar jag på receptet!

Du behöver:

1 stor finriven morot
50 g smält smör
5 dl mjölk
50 g jäst
12-13 dl dinkelmjöl
ca en tesked flingsalt
2 msk honung

1 ägg
något att ha på, jag tog vallmofrön

Smält smöret och häll i mjölken, honungen, saltet och den rivna moroten i kastrullen. Värm tills det är fingervarmt. Smula jästen i en bunke och häll över lite av mjölkblandningen. Rör runt tills jästen smälter och häll över resten. Tillsätt mjölet och arbeta ihop till en slät och blank deg. Jäs i en timma.

Lägg degen på ett mjölat bakbord och dela den i tre delar. Dela varje del i mindre delar, jag går lite på känn. Ibland vill jag ha större bullar, ibland mindre. Det är det fina med det hela, man kan välja helt själv utan att det blir fel! Rulla bollarna och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Låt jäsa 30 minuter till under bakduk. Värm under tiden ugnen till 225 grader.

När brödet har jäst klart så är det dags att pensla med ägget. Knäck ägget i en liten skål, vispa runt med en gaffel och pensla bullarna. Strö över toppingen. Grädda mitt i ugnen i ca 10 minuter. När dom är klara så låter jag mina svalna under bakduk, då blir dom liksom fluffiga. Som att äta mjuka goda moln.

Den här degen ger ca 30-35 bullar, beroende på hur stora man väljer att göra dom såklart. Jag gjorde mellanstora och då blev det ca 24 stycken. Om man nu inte vill äta upp alla på en gång (risken finns) så går det superbra att frysa in. Jag brukar typ alltid göra det, för det blir godast så.

Stockholm

"man måste bära sin sorg i armarna, man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå"

Några tankar om förskolan

När Love och Arvid började på förskolan så var dom 14 månader gamla. Så här i efterhand så känns det galet, dels för att dom var så pluttiga och dels för att dom ofta gick ganska långa dagar redan från början. Sigge började när han var 2 år, och det kändes helt okej (förutom inskolningen som kändes väldigt skum, kanske för att jag inte kunde vara med själv och inte alls förstod deras upplägg).

Nu är Tuva 16 månader och jag känner att jag gärna är hemma med henne lite till. Och när hon väl börjar, så vill jag inte att hon ska gå långa dagar. Jag hoppas att jag har möjlighet att ge henne det, att ge oss det.

Jag kan känna att jag blir ledsen när man tycker att det är konstigt att mina barn inte går mer på förskola (Love och Arvid går varannan vecka, Sigge går 3 dagar i veckan), eftersom dom typ "måste" gå på förskola för att klara av sexårs och sen skolan. Det kallas rutiner. Viktiga rutiner.
Jag tänker liksom att dom mår bra av att träffa andra barn och delta i aktiviteter, såklart, men samtidigt så tänker jag att dom borde ju må ganska bra av att vara med mig också? För det kommer ju komma en dag då jag inte kan det längre, när jag får ett jobb eller en annan sysselsättning som gör att jag inte kan vara hemma. Just nu så läser jag distans, och har massor tid över. Den tiden vill jag spendera med mina barn, det känns liksom lite självklart. Förskolan är superbra, verkligen, men om man verkligen måste gå där dagar längre än en vuxens arbetsdagar vet jag inte.

2 km loppis

Idag har vi varit på 2 km loppis, som är typ den bästa loppisen. Tuva var med sin farmor på Skansen och tittade på grisar (var på loppisen förra året med barnvagnen och det gör jag ej om) och jag och Krister hade ensamtid (tillsammans med halva Stockholm). Spenderade ca 4 timmar med att leta efter grejer. Kom hem med jättemycket saker för ganska lite pengar.

Typ: en tröja, en skjorta, en klänning, ett par vans, en skateboard, en knäckebrödslåda, tre barnböcker, 6 plastdinosaurier och 2 bakugans, en klosslåda, fina fat, godisremmar och två barntröjor. Det hade varit en skjorta till om inte en annan hade tagit den mitt framför mig, gud alltså, det gjorde ont i hjärtat. Hatar sånt samt har svårt att släppa saker.

Hur som helst, pretty awesome.

Han, hon, den. Eller varför inte bara hen?

Alltså, jag kan inte låta bli att tycka att människor som säger att "Nej, det här med hen och sånt fjanteri, nu räcker det faktiskt, vi har fått nog av det här överdrivna genustänket!" är lite, vad ska man säga, obildade? Eller, det handlar nog inte ens om bildning utan mer om rädsla, jag blir hursomhelst så jävla förbannad.

Vad är det som räcker liksom? Att svenskan får ett ord till, som faktiskt är lite mer användbart än typ "tjejsamla"? Och vad är det som dessa människor är rädda för när det kommer till genustänk? Att ingen ska få ha ett kön? För, eh, könet föds man med, men det behöver inte, som i dagsläget, definiera vem man är och vad som är okej att man gör eller hur man är när man har det könet. Är det valfriheten som är det som det "räcker med"?

Det är liksom dom här rädda för förändring-människorna som gör så att en femåring får höra att han har "tjejhår" tillräckligt många gånger för att vilja klippa av sig håret. Som okejar att tex H&M säljer kläder till tjejer som är små i storlekarna just för att det är kläder till tjejer och tjejer ska vara nätta och smala och egentligen inte röra på sig så himla mycket som killar. Det här börjar i storlek 62, då är ett barn ca 2-4 månader, och sen slutar det typ aldrig. "För tjejer och killar är inte lika". Och varför är det så? För att dom har bestämt det.

Det blir aldrig som förr igen, det blir bättre.

Det var ganska längesen det inte var leksaker överallt här hemma. Bredvid skivbacken så står barnboksbacken, och bredvid bokbacken så står det pippiväskor fyllda med leksaker, som oftast ligger mer utanför väskorna än i. Det här är alltså bara i vårt vardagsrum, sen har vi ju köket, vårt rum, barnens rum...

Det finns en stringhylla fylld med leksaker i vardagsrummet, som jag ofta försöker hålla ordning på för att det ska "se fint ut" men 5 sekunder senare ser ut som ett världskrig, minus blod och sånt.

Jag följer en hel del inredningsbloggar, och ibland undrar jag om det ens bor några barn i hushållet eller om det bara finns ett barnrum för syns skull. Allting är liksom "rätt".

I morse när jag gick förbi Love, Arvid och Sigges rum så tänkte jag en del på det här.

Deras sängarna är bäddade, leksakerna uppställda i hyllorna och instoppade i skåp, legot i legolådan och skrivbordet är iordningställt. Men, det finns (knappt) något liv där den här veckan, inga fina legokreationer och inga berättelser om Star Wars-banor samtidigt som man pärlar, inga teckningar, inga skratt och inget mys. Det är liksom, tomt, och ganska trist.

Jag tar stök och liv framför perfektion 99% av gångerna. För det är så mitt liv är nu; mjukmackor och oboy, taco-kvällar, glassbilen, legobitar att trampa på och kladd. Och det är helt fantastiskt.

Mer nu än någonsin

Jag kommer ihåg i hela kroppen hur det kändes att vakna till en värld som såg helt vanlig ut, när min värld var omkullkastad. Det var som att ha huvudet under vattnet och lyssna på när någon pratar ovanför ytan.

Jag kände nog att nu dör jag, precis här och nu, för att det gjorde så ont. Luften försvann, allting var bara slut.

För min kärlek hade inte tagit slut, det var bara allt annat. Jag kände en stor klump av ensamhet. Tappade greppet. Förstod inte. (Jag kommer aldrig att förstå, jag vet inte om jag vill, ibland tänker jag att allting hade varit lättare om det hade funnits svar men det är ju inte sant, det hade känts precis samma.)

Och nu - min kärlek har inte tagit slut. Den är, konstigt nog, kanske starkare. Ibland är det överväldigande. Skrämmande nästan. För om jag faller igen så faller jag hårdare.

Men just nu, just precis nu, så finns det ingenstans som jag hellre vill vara än här.

Jag har sagt det förut

Alla dom här åren med skunk och bloggen, så har det ju hänt ganska mycket. Det största är väl att jag har blivit mamma, till fyra gulliga ungar. Och sen kommer väl diverse separationer och kriser. Och just dom, separationerna, har inte varit världens lättaste. Inte heller valfria jämt.

I våras trodde jag att jag skulle gå under av sorg. Jag gjorde det lite ett tag. Men jag kom tillbaka, och nu känns det bra. Inte perfekt, men jag har aldrig eftersträvat det för det finns inte. Ingen relation är perfekt. Inte ens dom som tror att dom har en perfekt relation själva har det. Bara för att det inte har hänt någonting än, så betyder det inte att det inte kommer att hända något. Jepp, så fint tänker jag.

Och alltså, cudos till alla som håller ihop. Som ser framåt och inte lever med en bitter bismak. Vars liv inte förändras av att få barn. Grattis! Verkligen, grattis! Dock ser inte verkligheten alls ut så för en del, och det är inget fail. Själv upplevde jag mig väldigt jämställd i mitt förhållande, tills jag fick barn. Och det var en svår känsla att leva med. Jag blev liksom ledsen, och trött, och kände mig ganska grå och värdelös. Som en jävligt dåligt betald hemhjälp/barnvakt, ständigt på rättvisejakt. (Nu vill jag bara poängtera, att dom här känslorna inte var känslor som jag upplevde för mina barn, utan för mitt förlorade förhållande. Att få barn ger sjukt mycket, det är absolut ingenting jag ångrar, som ni vet.)

Nu för tiden har Love och Arvid tre syskon hos sin pappa, en bonusmamma, två bonuspappor, två syskon här och så mig. Sigge har Love och Arvid, mig och Anders, och så Krister som bonuspappa. Han brukar kalla Krister för "Pappa Krister" och Anders för pappa. Tuva har mig, Krister, Love, Arvid, Sigge och Anders. Samt alla riktiga och bonus farföräldrar och morföräldrar. Rörigt, kan man tycka. Jobbigt för barnen, kan man också tycka.

Och visst, vi märker ibland att det är jobbigt just runt flytten ibland. Precis som det är jobbigt för oss vuxna. Men samtidigt så har alla familjer som dom älskar, och som älskar dom.

Jag kan inte säga hur det hade varit om vi hade valt något annat, men jag kan säga att jag känner att jag är på ett bra ställe idag, och att jag har fått trygga barn, trots att vi separerade när dom var unga.

Nu glömmer jag säkert att ta med någonting, som gör att min poäng inte går fram. Menar mest att en separation inte automatiskt betyder ett hemskt liv för ens barn och att man borde sluta se på det som någonting som är fult och fel, för det orsakar ganska mycket lidande att tro att det man är helt dum i huvudet som inte kan "stå ut". Att kämpa tills man själv går under är inte för alla.

Oreokakan med kakor lite överallt

Alltså jag gör fler saker än att baka, trots att det inte riktigt verkar som det nu. Jag har helt enkelt hittat en mycket bra sida med tjockissaker som amerikaner bakar. För någon dag sen så hittade jag den här kakan, som man kan göra både vegansk eller ovegansk = bra. För Oreos är tydligen veganska (!!!)

Så kakan då, det är typ världens fulaste kaka. Den ser ut som ett ägg tappat i grus. Men eftersom vi vet bättre, och inte dömer efter utseende osv, så tycker jag att man ska ge den en chans.

För att baka den behövs:
16 Oreos
100 g rumstempererat smör
6 matskedar cream cheese
2,4 dl socker
1 tsk vaniljextrakt (jag tog dr oetkers vaniljarom)
3 dl vetemjöl

Såhär gör man:
Krossa eller mixa Oreo-kakorna till smulor, ställ åt sidan.
Vispa smör och cream cheese till dubbla storleken (eller ja, tills det blandas ordentligt). Ha i socker och vaniljextrakt och vispa tills det blandas. Ha i 2,5 dl av Oreo-smulorna (spara resten) i smeten och mjölet. Blanda för hand till en smet. Ställ smeten i kylen i ca 30 minuter så att den blir kall.

När den är kall så ställer man ugnen på 180 grader, och så rullar man smeten till bollar i typ golfbollsstorlek. Sen ska man rulla bollarna i Oreo-smulorna som blev över. Tiden i ugnen är ungefär 10 minuter. Kakorna ska inte få färg, bara stelna på ytan. Dom ska liksom bli lite som cheesecake eller kladdkaka inuti. Låt dom ligga kvar på den varma plåten bara, så stelnar dom lite till. Lätt godast att äta nästan direkt, så jag brukar bara göra så många som jag vill ha för stunden, och så sparar jag bara resten av smeten i kylen.

Kola

Kola, så sjukt underskattat. Eller i alla fall här hemma, för det är verkligen jättelätt att göra, och jättegott, och ändå så gör vi det typ aldrig pga vet ej faktiskt. Men hädanefter så ska det bli ändring på det.

Man behöver ett par saker, som vi nästan alltid har hemma, och det är:

100 g smör
2 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl sirap
1 tsk vaniljsocker

Så smälter man bara smöret, blandar i resten i kastrullen och låter det koka i 15-30 minuter och rör om då och då. För att kolla om kolan är klar så gör man helt enkelt ett kulprov (droppa lite av kolan i ett glas med kallt vatten, kan man göra en kula så är den klar). Superlätt!

Nu kan man ju äta dom som dom är men jag smaksatte hälften av mina med flingsalt och den andra hälften med krossad polkagris. (Jag tog mig till och med tid att slå in några i smörpapper innan jag åt upp dom, för att det skulle se tjusigt ut, sjukt onödigt egentligen.)

Vad gör man inte

I Legotältet. Sjukt koncentrerade.

Kolla, så himla lycklig! Man ser att han ba "Alltså det är lugnt mamma, håll kvar handen bara, ska inte slå så hårt - HÄHÄ" och så slog han hårt för att man minsann måste göra det om spiken ska sitta fast. Arma fd fingrar :c 

Det här var önsketrädet, det första som vi besökte. Love önskade sig en stor påse lego, och Arvid önskade sig en liten påse lego. En del önskar sig fred, andra lego.

Idag var vi på Maxat för mini som är nu under Kulturveckan i Stockholm. Kul tyckte barnen, och visst, det var rätt kul. Sen var det rätt varmt också, och Love, Arvid och Sigge ville hänga i Lego-tältet där det var ca 100 grader. Nu började det bli lite mer varmt än kul för mig, men det var okej, för barnen hade kul. Dom skrattade och lekte med legorobotar och var superlyckliga.

Och sen skulle vi (jag, för Love och Arvid lekte bredvid och/eller satt i gräset och vilade sig) stå i en jättelång kö för att dom skulle få spika i en massa spikar i typ en koja. Som var anpassad för barn, och not so much vuxna. Och Love och Arvid har bara spikat med plastspikar tidigare, men dom ville jättegärna testa att spika själva, och så ville dom att jag skulle hålla i spiken. Såg ut ungefär såhär hela tiden D:

Så nu har jag några fingrar mindre. Saker man gör för sina barn, liksom.

Knäckebröd

För ett tag sen så bakade jag ett så himla gott knäckebröd. Det låter typ jättepretentiöst, men det är det alltså inte, för det tog ca noll minuter att röra ihop.

Ingredienser:
2 dl majsmjöl

1 dl solroskärnor

1 dl sesamfrön

1/2 dl linfrön

1/2 dl rapsolja

2 dl kokande vatten

1/2 tsk salt

Man ska alltså blanda ihop allting till en smet, och trycka ut smeten på en oljad plåt (vilket failade ganska hårt för mig och hälften av knäcket satt kvar på plåten = bu. Nästa gång ska jag testa gammalt, hederligt bakplåtspapper istället). Jag använde en slickepott när jag plattade ut smeten. Den ska bli tunn, typ högst ett par millimeter. Sen gräddar man det i ugnen på 150 grader i ungefär en timme. Strö över massor flingsalt efteråt - klart!

(Receptet kommer från bloggen ennui.)

Tuva "Gluggen" Johansson

Tuva har blivit så himla stor. Femton månader redan liksom!
Hon älskar djur, och har lärt sig vad jättemånga djur heter samt hur dom låter, men grisar är bäst. Och så säger hon titta där, sitta där (typ samma egentligen), Love, Ajaj (Arvid - close enough), Sigge och Tuva. Hon kan dricka ur glas och göra rörelserna till Imse Vimse Spindel, och flyga! Eller, stryk det sista, men det känns så pino att ba "det här kan hon, och det här, och visst är hon så himla bra!". Alltså, hon är himla bra på riktigt, såklart.

Det är kul att komma ihåg bara, hur hon utvecklas. För femton månader sen var hon en liten degklump som mest åt och bajsade. Man ser inte förbi det då, just då kommer det aldrig en framtid, det är den lilla nyföddhetsbubblan. Sen helt plötsligt kan dom en massa saker, och pratar med en, och är inte så himla små längre.