LAGA MIG

idag känner jag mig sjukt frustrerad och ledsen, min mamma är sjuk och än så länge vet ingen vad det är. eftersom jag inte kan åka till linköping och vara där av olika skäl, men mest för att jag inte vill ta med love och arvid dit när det är som det är, så är det tur att man har världens finaste ungar som läser sagor för en. just nu läser vi laga mej, pulvret för att mormor har fått röntga sig, och det får pulvret också. och så får han spruta, precis som mormor, och sånt är lite läskigt men man behöver inte vara rädd, för det har mormor sagt. i barns värld så är allt liksom lite lättare när det kommer till sjukdomar känns det som.

NÄR NÅGON BARA BLIR ETT MINNE

det slog det mig, det som faktiskt ibland inte slår mig, hur människor bara förändras och blir minnen av vad som kunde ha varit.

det som slog mig var, att jag känner inte dig längre. det enda som binder oss till varandra nu är våra gener blandade och ibland tänker jag på hur lika ni är, eller var, som jag kommer ihåg dig. men det är bara minnen, ibland fina men nu tyvärr oftast dystra. till och med ditt sätt att skratta känns främmande, kanske för att jag inte har hört det på länge, eller kanske helt enkelt för att du har förändrats så mycket att du numera är en främling för mig, bara ord på en skärm, rent sakliga och helt utan känslor.

SKRIKFESTEN

alltså gårdagen! hämtningen på dagis tog två timmar, mer eller mindre. först skulle vi bara leka liiiite till, vilken kändes hela okej för vi hade egentligen inte bråttom någonstans. sen skulle vi leka liiiite till igen, och liiiite till. sen skulle vi inte gå hem alls. arvid klädde på sig utan bråk, love skulle absolut inte ha någonting alls. jo, en tjocktröja, för då skulle han inte behöva ha overallen (eller!).

sen skulle inte overallen sitta över stövlarna, ja, det vill säga när stövlarna var på, för det tog ju sin lilla tid att få på dom också. arvid satt fullt påklädd och väntade. så till slut körde jag med det gamla beprövade tricket "då får mamma gå hem utan dig idag då!" men då protesterade arvid för vi skulle visst ha med oss love hem (såklart) så det gick inte heller.

till slut hände något magiskt och vi kom iväg iallafall, ut på gården that is. love skulle inte gå. han skulle gå lite, jättesakta, mos def hålla i min hand men luta sig bakåt och streta emot. HELA VÄGEN. promenaden hem, på fem minuter, tog närmre 40 minuter. och då bar jag ändå love ner för backen (som är ca 30% av vägen). dom sista meterna innan porten gick bra. då tittade vi på gul snö.

och upp för trappan kunde man ju inte gå, nej, det fanns spöken som kunde äta upp en då. 3 åringar väger mycket, speciellt två, uppför en trappa på 3 våningar. finska supergrannen räddade mig från våning 2, love och arvid fick godis av henne och sprang upp för sista trappen. innanför dörren blev det dessvärre bråk om vem som skulle hålla godiset. och vem som skulle bestämma filmen.

sen blev det lugnt. vi byggde lite lego, och det gick bra. jag passade på att börja med maten. det gick också bra, love och arvid lekte tillsammans och allt var frid och fröjd. maten blev nästan klar, då behövde love bajsa. och det var då jag kom på att anders tog våtservetterna med sig. toapapper gick inte alls, det var helt oacceptabelt. andra skrikfesten inleds, och smittar av sig på arvid.

maten är färdig, ingen vill äta. arvid vill tom kasta maten på golvet, men det hann jag sätta stopp för. skrikfesten fortsätter, jag vet inte riktigt hur dom blev lugna men det blev dom iallafall, men ingen av dom ville äta. eller jo, båda åt, men bara broccoli. inte för att det är helt hemskt, dom får ju i sig bra saker liksom. men jag hade gjort värsta måltiden, med uppstyrd sallad och sås, som ingen ville ha. kände mig som någon som sitter vid bordet med tända ljus och väntar på sitt sällskap, sen när ljusen har brunnit ut och vinet är uppdrucket så hamnar maten i soptunnan.

baddags och nu är allt lugnt. dvs tills det är dags att gå upp, för då är allt hemskt och jag är hemsk och elak och handduken som love vill ha finns inte och arvid vill inte gå upp och love skäller på mig och säger att jag har glömt att torka honom (trots att jag inte får) och arvid skriker och skriker och love skriker och skriker. och så får jag dom i säng, skrikfesten fortsätter, det är fel på precis allt. och då menar jag allt. när dom väl lugnade sig så somnade dom på två sekunder. verkligen. dom var alltså supertrötta, och det förstod jag ju typ redan när joel skrev att barnen var på dagis att dom skulle vara.

ibland är det tungt. men det är värt det. idag har vi haft en superdag hittills. och nu ska vi gå ut, det är ju trots allt -15 här, nästan som sommar. arvid peppar på långpromenad men jag tror att det kommer att ändras när dom känner hur kallt det är.

EN SUND INSTÄLLNING

fredag - dagen då love och arvid måste gå till dagis för att deras pappa ogillar mig så starkt att han inte kan lämna av dom hemma hos mig. det har varit dåligt tidigare, men nu börjar det bli löjligt.

DEN DÅLIGA MAMMAN

den dåliga mamman hittar på att hon har feber för att slippa träffa sina barn. eller, inte hittar på egentligen, mer överdriver, vem kan inte ta hand om sina egna barn när man har närmare 40 graders feber, hosta som gör att man tappar andan, bihålor som värker så mycket att man inte kan sova mer än högst en timma i sträck osv osv. ALLA vet att det bara är att ta en värktablett så blir allt bra igen. alvedon - mirakelkuren! bli frisk från influensa på mindre än en timme!

OCH DET BARA FORTSÄTTER

täcke, två filtar, munkjacka, linne, tights, strumpor och det är fortfarande kallt. just nu är mina bästa kompisar alvedon, fishermans friend cassis, smiths menthol and eucalyptus balm och softis servetter.

VÄLKOMNA UPP LUNGOR

jag är nästan aldrig sjuk. inte längre. när love och arvid började på dagis så var vi sjuka hela tiden, sen dess har jag mer eller mindre varit immun mot det mesta, eller, jag blir sjuk, men aldrig så sjuk så att jag slutar funka. nu har jag hur som helst antagligen åkt på någon form av influensa. har feber och hostar upp lungorna, samt snyter ut blodsnor, micket fresh!

när man har barn är det liksom inte så angenämt att bli utslagen. det är det inte annars heller, men man kan iallafall ligga och sova hela dagarna och få lida i fred. jag och joel har ett nytt schema, ett schema som absolut inte får ändras för minsta lilla grej, dvs om det inte är något fördelaktigt för den andra parten. ps, den andra parten är inte jag. sjukdomar som räknas som riktiga sjukdomar är magsjuka. influensa räknas inte. inte smittsamt nog. feber räknas, men bara om man är barn och har det. (vilket kändes som ett jävla skämt, men just nu känns det mesta som det när det kommer till hantering av att ha barn tillsammans efter att man har separerat.)

jag är hur som helst trött och sjuk, när jag är uppe på benen och styr väsentliga saker som middag, så snurrar hela världen. nu har jag en tillfällig superfriskhet i kroppen tack vare en alvedon. jag borde inte skriva så öppet om hur det känns, men ibland blir man bara så jävla trött att man inte står ut och måste ventilera sig.