jag är så jävla mycket på den så kallade krigsstigen nu så jag borde väl inte ens blogga, för då visar jag väl återigen hur jävla bitter jag är men vafan, någon måtta på beteendet får det väl vara. och jag har liksom gått och jagat upp mig nu, inga fina ord i hela världen betyder någonting, faktiskt, man bevisar saker genom handling och så är det med det. och visst, jag har känt såhär förut, och sen tittat upp med tindrande ögon och bara sett någonting bra, tänkt att eftersom jag betedde mig så risigt tidigare i mitt liv så kanske jag gör det nu också, det kanske är jag som överreagerar på allt. tänk om alla vet det igen, och det bara är jag som inte inser hur mycket som offras, igen.
men faktiskt, det är inte alls som förr. och jag borde banka in det och sluta tindra, sluta vara så jävla tafatt och timid. jag minns det så väl, hur mycket jag ville känna mig levande igen, känna mig lycklig över någonting stort, bara en beröring eller någonting överhuvudtaget, kanske ett eget initiativ att lyssna efter hjärtslag, bara någonting (!) hade räddat mig från det mörker jag kände. och hur jag tröstade dig när du grät i hängmattan och sa att din dröm inte kommer att bli av, när jag visste att drömmen var en anledning, kärleken var en annan. och hur det fick mig att känna. jag såg dig försvinna, mot din dröm, och jag såg mig bli fast i min mardröm, jag trodde inte att jag skulle klara det. och sen, när du föddes, när jag höll dig hos mig, då var det borta, allting mörkt, allting som jag var rädd för, borta. och jag vill egentligen berätta mer, men någonting stoppar mig, fortfarande en känsla av att såra känslor hos någon annan.
och så styrs det upp till en vardag, min vardag, min och sigges vardag, min och love och arvid och sigges vardag. ibland får vi besök, ibland inte. jag klarar det, jag känner mig bara stark i min roll som mamma. sen i min roll som mig själv så bara vacklar jag fast jag vet att jag har rätt. och fan, jag kan inte hålla på såhär. jag känner att antingen så sätter jag ner foten eller så förlorar jag mig själv.
varför i hela jävla världen ska det vara så socialt accepterat att vara frånvarande bara för att man är pappa? herregud jag får sjukt mycket skuldkänslor bara av att tänka på att lämna sigges sida nu, att göra någonting för mig. sen vet jag ju att jag måste göra det om jag vill kunna vara en bra mamma och inte kollapsa en vacker dag av utbrändhet. (och nu menar jag inte att jag inte känner precis samma ångest inför att inte vara med love och arvid, det är bara att jag vet att dom har det fantastiskt bra hos deras underbara pappa). men jag har skrivit om det förr, hur andra ser på det. typ MEN HERREGUD ÄR DU INTE MED DITT BARN, LIGGER DET OCH DÖR NÅGONSTANS KVINNA! varför är det knappt någon som tycker att det är konstigt att det bara är jag som är med mitt barn i vanliga fall? "fin skola? jamen dåååså, då förstår jag!". för nu är det ju så, att skolan antagligen inte skulle ligga kvar, den skulle antagligen försvinna efter ett år eller två och aldrig skulle chansen komma tillbaka senare. precis som ölen och kiren och allt annat som är lite mer viktigt.
jag ska åka bort på nyår, utan sigge. jag ska åka ända till freakin malmö. och det är konstigt. och jag ska dricka, det är också konstigt. borde jag inte vilja vara med mitt barn, varför hatar jag mitt barn för, han kommer att bli så orolig, hur kan jag göra något sånt mot honom! lämna honom, överge sitt eget barn! vilken kvinna!
nej fan, nu känner jag att jag börjar spåra ur så jävla fett mycket. jag brukar inte ens svära, inte så mycket i skrift iallafall, men idag, ja idag så orkar jag fan inte. gör det du tycker är viktigt, så gör jag det som jag tycker är bäst för sigge. sen kan orden hagla över mig, fina som fula, men om sigge bara ska ha mig så får han ha det också. punkt.
