Satt och läste lite i min egna blogg (jupp) och förstår inte hur jag ORKADE ta mig igenom allt gammalt. Gud, nu känns det som att hjärtat går sönder av minsta grej, kanske kändes det så förut också. Kanske, eftersom jag skrev mycket mer då, så bearbetade jag allt mycket bättre än vad jag gör idag? Igår räckte det med ett namn som liknade ett annat namn för att luften skulle ta slut. Det här vinglandet måste upphöra snarast.
1 kommentar:
Men så där är det ju bara. Man mår bättre, och sämre och sen bättre igen. Vissa är nog bättre på att dölja det men tror att alla brottas med samma tankar då och då. Och du har faktiskt gått genom en del jobbiga saker och det får ta sin tid. Låt det ta sin tid. Du kommer må bättre. Lovart.
Skicka en kommentar