På den höga hästen

När Love och Arvid var små så jobbade jag på Arlanda. Tillsammans med mig så jobbade två ensamstående mammor, dom var lite yngre än mig och brukade prata om deras vårdnadstvister med barnens pappor. Jag kommer ihåg att jag kände, att det där kommer ALDRIG att hända mig.
Då klättrade jag upp på min höga bra förhållande-häst och kände mig lite bättre. För att jag hade lyckats, för att vi hade det bra. Jag var trygg. JAG var bra. Varför kunde inte andra klara något som var så himla lätt liksom?

Och egentligen var det ju inte ens lätt för mig då, men jag tänkte nog ganska många gånger att det var det trots att jag var ledsen ganska ofta. Kände mig trött och väldigt ensam.

Hur som helst, jag tänker att det är lätt att döma innan man vet hur det kan bli. Att sitta på den där höga hästen och inte förstå alls, och det är ju inte så konstigt om man inte krisar.

Jag stod framför en stor uppgift att bli mamma, en ännu större när jag fick veta att mitt första barn var två barn. Och på slutet av förhållandet var jag ingen bra mamma. Jag tänker tillbaka på stunder då jag var sjukt självisk och satte mig själv i första rummet. Får värsta ångesten av det. Vill ofta gottgöra för det fortfarande trots att jag vet att jag bara inte riktigt kunde hantera krisen som det faktiskt var att separera. Det var ju också något nytt igen. Att bli ensamstående.

Nu med Tuva så känner jag en så sjuk gemenskap i föräldrarollen. Krister kompletterar mig, han stöttar mig och framför allt så finns han där. Han kommer hem från jobbet och tex leker konstant med Tuva tills hon ska gå och lägga sig. Efter maten kan jag till och med sätta mig ner och datta en stund när han och Tuva badar. Bara en sån sak! Jag förstår om det kanske inte låter som mycket, men det gör en så stor skillnad att känna att man delar på allting. Att man vill få ut samma grej av att ha barn.

Hade jag känt så från början så kanske jag inte heller hade förstått varför folk som skaffar barn inte klarar att fortsätta sitt förhållande. Nu förstår jag precis.