Jag kommer ihåg i hela kroppen hur det kändes att vakna till en värld som såg helt vanlig ut, när min värld var omkullkastad. Det var som att ha huvudet under vattnet och lyssna på när någon pratar ovanför ytan.
Jag kände nog att nu dör jag, precis här och nu, för att det gjorde så ont. Luften försvann, allting var bara slut.
För min kärlek hade inte tagit slut, det var bara allt annat. Jag kände en stor klump av ensamhet. Tappade greppet. Förstod inte. (Jag kommer aldrig att förstå, jag vet inte om jag vill, ibland tänker jag att allting hade varit lättare om det hade funnits svar men det är ju inte sant, det hade känts precis samma.)
Och nu - min kärlek har inte tagit slut. Den är, konstigt nog, kanske starkare. Ibland är det överväldigande. Skrämmande nästan. För om jag faller igen så faller jag hårdare.
Men just nu, just precis nu, så finns det ingenstans som jag hellre vill vara än här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar