Alla dom här åren med skunk och bloggen, så har det ju hänt ganska mycket. Det största är väl att jag har blivit mamma, till fyra gulliga ungar. Och sen kommer väl diverse separationer och kriser. Och just dom, separationerna, har inte varit världens lättaste. Inte heller valfria jämt.
I våras trodde jag att jag skulle gå under av sorg. Jag gjorde det lite ett tag. Men jag kom tillbaka, och nu känns det bra. Inte perfekt, men jag har aldrig eftersträvat det för det finns inte. Ingen relation är perfekt. Inte ens dom som tror att dom har en perfekt relation själva har det. Bara för att det inte har hänt någonting än, så betyder det inte att det inte kommer att hända något. Jepp, så fint tänker jag.
Och alltså, cudos till alla som håller ihop. Som ser framåt och inte lever med en bitter bismak. Vars liv inte förändras av att få barn. Grattis! Verkligen, grattis! Dock ser inte verkligheten alls ut så för en del, och det är inget fail. Själv upplevde jag mig väldigt jämställd i mitt förhållande, tills jag fick barn. Och det var en svår känsla att leva med. Jag blev liksom ledsen, och trött, och kände mig ganska grå och värdelös. Som en jävligt dåligt betald hemhjälp/barnvakt, ständigt på rättvisejakt. (Nu vill jag bara poängtera, att dom här känslorna inte var känslor som jag upplevde för mina barn, utan för mitt förlorade förhållande. Att få barn ger sjukt mycket, det är absolut ingenting jag ångrar, som ni vet.)
Nu för tiden har Love och Arvid tre syskon hos sin pappa, en bonusmamma, två bonuspappor, två syskon här och så mig. Sigge har Love och Arvid, mig och Anders, och så Krister som bonuspappa. Han brukar kalla Krister för "Pappa Krister" och Anders för pappa. Tuva har mig, Krister, Love, Arvid, Sigge och Anders. Samt alla riktiga och bonus farföräldrar och morföräldrar. Rörigt, kan man tycka. Jobbigt för barnen, kan man också tycka.
Och visst, vi märker ibland att det är jobbigt just runt flytten ibland. Precis som det är jobbigt för oss vuxna. Men samtidigt så har alla familjer som dom älskar, och som älskar dom.
Jag kan inte säga hur det hade varit om vi hade valt något annat, men jag kan säga att jag känner att jag är på ett bra ställe idag, och att jag har fått trygga barn, trots att vi separerade när dom var unga.
Nu glömmer jag säkert att ta med någonting, som gör att min poäng inte går fram. Menar mest att en separation inte automatiskt betyder ett hemskt liv för ens barn och att man borde sluta se på det som någonting som är fult och fel, för det orsakar ganska mycket lidande att tro att det man är helt dum i huvudet som inte kan "stå ut". Att kämpa tills man själv går under är inte för alla.
5 kommentarer:
Jag kan väl säga som så att mitt och min mans förhållande blev starkare av att få barn, MEN jag förstår så otroligt väl att det inte blir så för alla och det går ju verkligen aldrig att föreställa sig hur det kommer bli innan. För det tär mycket på ett förhållande, att skaffa små troll. Jag tror det helt enkelt har att göra med hur man är som personer, hur mycket man väljer att lyssna på varandras behov, hur man växer in i föräldrarskapet/som person och tillsammans, och så tidpunkten förstås. Blir lite mörkrädd när folk skaffar barn för att lappa ihop ett förhållande, eller typ "nu blir vi lyckliga!", såklart gör ens barn en lycklig men man måste nog ha någon form av trygg grund innan för att inte förhållandet ska gå i bitar.
Nu vet jag inte ens om mitt svar var relevant till det inlägg. Iallafall, det fick mig att tänka.
Det här inlägget är så himla bra och fick mig att tänka oerhört mycket och komma på just varför jag ibland går runt och känner att vafan, ska det inte bli bra nu när vi har barn ihop?
Tack för att du delar med dig.
men va? har joel fått två barn till?
Alltså som jag har det nu, så är det mycket bättre. Det var ju såklart inte alltid dåligt förr heller, det var bara annorlunda.
Jag känner mig mycket mer jämställd nu trots att det är jag som är hemma mest pga har inget jobb som Krister har. Vi liksom delar allt. Både det bra och det dåliga.
Och nej, Joel har inte fått två barn till, Love och Arvid ser Victorias barn som syskon bara. Dom har ju levt tillsammans, typ, sen dom var ett år.
Skicka en kommentar