Det här med att man inte alltid kommer att vara småbarnsförälder känns så sjukt avlägset trots att Love och Arvid redan är fem och lämnade den perioden för ganska längesen. Den där som pågår mellan 0-3år. När dom liksom inte kan saker som att hjälpa till med grejer.
Just nu tänker jag att det alltid kommer att vara såhär; byta blöjor, värma välling, passa upp, bära osv i all evighet. Det finns inget slut i mitt huvud, men i verkligheten så är det ju inte för alltid.
Sen blir dom stora, större, och börjar bära bort tallriken från bordet och säga saker som är både gulliga och mindre gulliga. Dom kan gå upp utan att nödvändigtvis väcka en och roa sig själva, liksom bjuda på sovmorgon, bara sådär!
När alla är över tre, så kommer jag att gå och sakna allt det här. Jag känner det så himla mycket redan nu. När dom säger typ "Men mamma, jag kan faktiskt göra det där själv!" och man ba "Jahopp, jag...eh...står väl bara här då...".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar