Turbulent

Det här med att ha barn, det kan ju vara ganska turbulent skulle man kunna säga.
Jag menar, jag bråkar med mina barn om att dom ska äta, att dom ska klä på sig, att dom ska gå och lägga sig, att man inte ska hoppa i golvet pga att vårt hus är så lyhört att vi låter som en hjord elefanter då (barn förstår inte riktigt konceptet med grannar).
Vårt hem är inte picture perfect, man snubblar över leksaker och utspridda kläder. Man städar ett rum, fortsätter till nästa och sen går man tillbaka till det första och så ser det ut som att en leksaksbomb har exploderat.
Ibland vill man bara gråta för att man är så trött och för att barnen oavsett hur mycket dom må ha sovit alltid är sjukt pigga och orkar härja i timmar. Ibland blir det här med att "ta hand om sig själv" sjukt sekundärt för man orkar liksom inte. Ibland försöker man komma ihåg när man duschade senast utan framgång.

Men så är det också det där med att man helt plötsligt, mitt i allt, bara tittar på sina barn och skulle kunna börja gråta pga att dom är så himla fina. Som idag, när jag satt bredvid Arvid när han åt sin mat. Jag strök handen genom hans lugg ba "muhuhuhu, jag har världens finaste ungar!" sådär helt random.

Och såna här stunder, när dom myser och är världens finaste mot varandra.