jag blundar inför att vi inte har tid. jag drömmer istället och tänker att det aldrig kommer att ta slut när jag innerst inne vet att det kommer att bli så. när sommaren kommer tillbaka.
huvudvärken går inte över och imorgon ska jag vila och hoppas att det inte blir värre. och nu vill jag krypa in under täcket och inte vara ensam där.
1 kommentar:
Jag vill veta hur man går vidare när man är 25 och snart 26 och blivit en ensam tvåbarnsmamma och den enda man vill träffa vill undvika en för att man har en situation som inte är fördelaktig för en förbannat vacker kille som just fyllt 25 och ska bli sjukgymnast och som redan är trött på mammans liv fast de knappt träffat varandra. Hur fan ska man lyckas behålla värdigheten och spela svår när det hela tiden brister. Och hur kan man fortsätta att inte förfalla när man är trött på hela jävla skiten.
Hur fan gör Du Petra för att inte känna dig ensammast i världen?
Kan du lära mig hur jag ska göra för att stå kvar, för att inte känna mig ensam och besviken varje natt och för att slippa det ständiga jävla bekräftelsebehovet som plötsligt uppkom när ensamheten gjorde sig synlig..
Skicka en kommentar