om det skulle finnas ett paradis så skulle det bara vara jag, mina tre barn och ingenting i vägen för oss. för ett år sen var det svårt att tro att det var här livet skulle vara nu. det är helt knäppt, helt plötsligt känns det som, har man gått och blivit trebarns mamma. man undrar liksom hur det gick till! eller ha, jag vet ju hur det gick till, det är bara underligt att sigge är här nu, att han ligger i sängen som har stått tom nu ett tag och bara väntat.
sigge sover och hickar lite, anders har åkt till öland igen och jag är inte pigg men inte trött heller. det var saker jag skulle fixa idag men jag skjuter på det tills imorgon. jag blev lite medveten om att det i princip är höst nu. när man har massor att tänka på så går allt runt omkring en snabbt och själv står man still. sen vaknar man upp och då har det helt plötsligt hänt en massa saker runt omkring som man inte har varit medveten om knappt. åren går ju snabbare och snabbare ju äldre man blir, saktar det ner sen? för jag känner att jag inte hinner med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar