090909

allt gick så himla snabbt på slutet här och nu är sigge född. det blev alltså en kille, precis som jag kände på mig, men vafan, jag hade 50/50 chans att ha rätt så. den åttonde så ringde dom från sjukhuset och sa att jag kunde komma in den nionde till förlossningen för kejsarsnittet. allt gick jättebra och det gick snabbt. nålen, alltså bedövningen, som jag var mest rädd för kändes knappt om man jämför med epiduralen som gröptes in och ut med i min ryggrad tills dom kallade in en specialist och inte en praktikant från 8an med finnar och svettiga händer. AAANYWAYS, sigge föddes 14.51 090909. han kom ut med knäppta händer, fin färg och lite skrik. jag fick bara ha honom brevid mig, brevid ansiktet, det var jobbigt men bra för hela jag skakade, eller ja, den delen jag kände iallafall. och så började gråtfesten, jag fick ju mest ligga och titta på min nyfödde son som vägdes och fixades iordning i förrummet till operationssalen medans jag syddes ihop. det var nog först på uppvaket som jag fick hålla i honom.

sen iallafall, gick det bra dom första dagarna, jag hade lite ont men inte så farligt, det var mest obehagligt att röra på sig. sigge var lite gul men inte i riskzonen för behandling. sen, på fredagen när vi hade tänkt att vi skulle få åka hem, och ja, alltså inte bara vi då utan alla, så skulle vi göra sista rutinchecken med barnläkaren. anders gick iväg själv för att jag hade lite ont. sen kom dom tillbaka och förklarade att dom hörde ett blåsljud i hjärtat. "antagligen ingen fara". inte direkt det första man tänker när man hör blåsljud i hjärtat. så vi fick vänta lite, sen kom en barnmorska in och sa att dom ville flytta oss till neontalen för att dom kunde ha bättre koll där. ännu en grej liksom. så vi fick gå dit, sitta där från ett till fem och vänta på en barnhjärtläkare som skulle kolla på sigges hjärta med ultraljud. våndan liksom, helt sjukt.

det visade sig iallafall vara genvägen som barn i magen har i hjärtat som ska stängas när dom föds som inte riktigt hade stängts som den skulle. ingen direkt fara och vi blev ivägskickade till bb igen med en tid för återbesök. så från tio-fem så trodde vi att sigge hade ett hjärtfel, det går liksom inte att förklara hur det kändes.

sen gick han ner i vikt och blev gulare så vi fick inte åka hem förrens igår, 6 dagar på bb. och så fort vi kom hem så började sigge äta igen, alltså ordentligt. nu äter han så mycket så att jag torkar ut typ, fast jag har dolly parton-tuttar. så jag hoppas för allt i världen att han har gått upp vikt tills imorgon när vi ska på återkollen.

nu blire mat, sen blire mer om sigge!