VÄGER ALLT EMOT ALLT MEN DET FINNS INGET RÄTT OCH DET FINNS BARA FEL

hösten kommer, jag känner det i hela kroppen. jag gillar det inte.
jag funderade över hur jag känner igår, jag sa det. jag vet inte ens själv vad det är men det borde vara mer, och ja, det kanske är viktigt. det kanske är viktigt och alltid varit viktigt men jag kanske inte är den tjejen som klarar av det, det kanske är meningen att det ska vara såhär jämt och att det är det man ska vara nöjd med. jag kan inte skriva saker i klarspråk för jag vill inte såra någon och jag vill inte öppna mig själv så.

lite såhär är det: man är inte ensam för alltid, när man inte är ensam så vill man vara det för att få "vara sin egen" typ "stå på sina egna ben", typ "andas" och när man är det så vill man inte vara det, inte det minsta. men anyways, jag kommer att vara där, här, vart som helst, ensam och inte ha tid för något annat. och sen kommer det komma en dag då du inte är det, då det inte blir lika viktigt. och jag vill inte stå där, kämpa för det här, när livet förändras.

just nu önskar jag att jag hade bestämt mig från början, förstått att det här hade kunnat hända hela tiden, men hur hade jag kunnat göra det, hur hade jag kunnat se det? för när vi bestämde oss första gången så kändes det lite som att det helt plötsligt skulle ordna sig, som att jag inte behövde ta det där avgörande beslutet om avsked innan vi ens setts. som att det skulle bli lättare om vi gjorde det tillsammans. och nu är ett nytt beslut taget och jag undrar vart min roll i det hela tog vägen, hur det kunde bli såhär, hur det känns som att det som väger emot är större än det som väger för. den där tomheten som sprider sig.

jag säger ingenting. sen säger jag massor. sen gråter jag mot dig när det egentligen är det som är felet. det är jag som stannar så det är mitt beslut.