STJÄRNFALLET DET ÄR JAG OCH DU ÄR HIMLEN JAG FÖLL FRÅN IDAG

jag fick en fråga för ett tag sen, hur jag gör för att inte känna mig ensammast i hela världen. och ärligt talat vet jag inte hur en enda människa gör för man är väl alltid ensam. man kanske känner att man har någon att dela ensamheten med, att man känner sig trygg i det man har och att det känns bra så, att man är nöjd med det?

jag känner mig i alla fall väldigt ensam nu, det spelar ingen roll hur många fina människor som man är omgiven av, ensamheten är något som bor inuti, som vill bo där och ta över ibland, speciellt om man har det svårt sen tidigare. då kommer ensamheten och äter upp en inifrån. så är det för mig och jag kan inte förklara det på något annat sätt än såhär idag. imorgon kanske jag ger en mer positiv uppdatering av det hela, idag tänker jag inte göra det för hur skönt det än var att få prata, att få dela så innebär det slutet som man skjuter på, som man skjuter framför sig. ingenting kommer någonsin bli sig likt igen.

den dagen kom för flera månader sen men man håller fast vid tanken att det inte är på riktigt jämt. men jag har sett det i dig förr och jag ser det i dig igen.

och humöret går upp och ner men hela det här året har fan varit skit egentligen. man ska vara såhär stark, jag har sagt det till mig själv att jag är det men just nu känns det bara som bullshit, som att jag försöker lura alla och framför allt mig själv. ibland blir det inte som man har tänkt sig och gud vet att det inte var det här jag tänkte mig. det tar tid att anpassa sig och det tar ännu längre tid om det kommer saker i vägen som skjuter ner en.