LOVE, ARVID OCH SIGGE

igår kom love och arvid hem och det är sant, oavsett hur klyschigt det låter, ens barn blir liksom jättar om man jämför. innan var dom ju mina små bebisar och man ser dom som det, nu var det som två stora män som kom hem, okej, inte riktigt. men sigge, han är knappt som ett ben på love och arvid.

men anyways, love och arvid verkar gilla sin lillebror. dom har hjälpt till med matningen, alltså med flaskan då, och dom springer in till honom så fort han piper. jag tror iofs att dom är lite missnöjda med honom för att han mest sover eftersom dom även har gjort ett par försök att väcka honom under dagen innan jag har räddat sigge från sina kärleksfulla men lite vilda bröder. dom har även gett honom saker, dom lägger grejer i hans händer som han såklart inte kan hålla men dom gillar ändå att göra det verkar det som. arvid stoppade tom ner heffan och nallen (hans favoritgosedjur som ska med överallt och hela tiden när han är här) i sigges säng. jag tror att dom hade försökt att klä på honom iallafall, eller liksom, gett honom kläder så att han skulle klä på sig för hans tshirt och pyjamas låg i hans säng. arvid försökte kittla honom också, det gillade arvid med inte sigge eftersom sigge försökte äta. det känns bra iallafall, som att dom kan acceptera att han är en del av våra liv nu.

eh ja, annars funderar jag lite på att gå och lägga mig nu, jag är helt slut och min rygg gör ont och jag känner att jag ändå inte har så mycket bättre för mig + att jag behöver ta igen lite sömn. sigge har vänt i vikt och börjat tjocka på sig bra så nu slipper jag känna mig stressad över att sigge skulle sova förlänge på nätterna och att han skulle äta för dåligt. det börjar kännas i kroppen att jag är ensam nu, tröttheten börjar smyga sig på. men o andra sidan så är det ju som det är, och uppenbarligen så orkar man mer än vad man tror men vi får väl se om ett par månader, nyfödda bebisar är ju som sagt inte så värst komplicerade, dom sover ju väldigt mycket. det är ungefär som det här fenomenet när ens barn börjar närma sig tre månader och bli "stort" och den/dom sover ett par hela nätter och man ba "yes, mitt barn har redan börjat sova hela nätter! praise, joy, jebus" och sen upptäcker man att "ha-ha, tji fick jag" ett par nätter senare när dom inte vill sova alls istället. så som sagt, vi får väl se hur mycket jag pallar i framtiden, hur kaxig jag är då liksom.