är det så att man bara kan vara lycklig om man har allt det här att dela med någon annan? för i så fall är det ju bara ledsamt, jag har aldrig varit så förr, varför skulle det vara så nu? kan det vara så att den känslan känns mer påtaglig bara för att man känner sig ensam rent allmänt, liksom inte riktigt vet vart livet är påväg just nu?
det kan ju bara vara så att jag behöver ett mål och en sysselsättning. kanske någonting som inte får en att känna att man blir uppäten inifrån. det finns för mycket tid att tänka när dagarna inte fylls av lek och rutiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar